"Om du fortsätter göra det du gör, då kommer du fortsätta få det du får."

Och där var första utkastet till C-uppsatsen klart och ivägskickat till Sven för feedback. Helt otroligt att jag ens fått ihop något. Hela förra veckan åkte jag runt på olika gymnasieskolor för att göra mitt experiment efter det att inte en jävel dök upp på mitt experiment på institutionen (förutom mina vänner såklart). Och nu har jag fått ihop det, det är helt värdelöst och dåligt skrivet och inga kloka resultat och allt såntdär. Men det är i alla fall klart. Bara jag får godkänt och slipper göra om den så är jag glad. Inte nöjd kanske, men glad.

De senaste veckorna har varit rätt hemska. Den där äckliga ångestklumpen som bott i magen har börjat lösas upp först nu och det gör mig glad. December som började med enorm julkänsla har istället fått vara en ångestmånad. Nu hoppas jag på att kanske få njuta lite av sista tiden innan julafton. Idag blir det lilla julafton med familjen Lilljeqvist/Andersson och det betyder julbord på Villa Pauli, pyntning av julgranen och lite julklappsutdelning. Sista gången här. Vilket först nu när jag skrev det fick mig att bli lite ledsen. Det är så bisarrt att det som varit mitt liv i snart tre år snart är slut. Jag ser ju såklart fram emot framtiden men det är alltid läskigt att gå ifrån det man känner till, det man är van med.

"Små stjärnor lyser också i mörkret."

Årstiderna har börjat fatta grejen. Första advent närmar sig och först då kom snön. Så som det ska vara. Och för första gången på länge är jag väldigt glad över den. Nu hoppas jag bara att snön håller i sig över jul och till nyår och sen kan det ta och försvinna igen. Snö ska bara vara i december. Och lite i mars när man är i fjällen. Annars blir det för mycket av det. Men just nu älskar jag det.

Suttit hela dagen framför datorn och skrivit på min C-uppsats. Det är oväntat svårt att skriva en så mycket längre inledning än vad jag är van vid. De rapporter, artiklar, uppsatser eller vad man nu vill kalla dem jag har skrivit hittills har aldrig varit över åtta sidor. Vilket innebär en inledning på ungefär två sidor. Nu måste det blir mera om det ska fylla ut en 16-17 sidor lång uppsats. Det är så jävla svårt att strukturera upp allt bara.

"Livet är en serie av tusentals små mirakel. Lägg märke till dem."

Bokade hembiljett idag. Det är svårt att fatta att om en månad så är jag hemma. Om en månad så är min C-uppsats klar, om inget jobbigt oväntat skit händer. Om en månad kan jag sluta oroa mig över att inte få nog med försökspersoner, att ifyllda frågeformulär ska försvinna, att jag inte får de resultat jag vill ha, att jag får de resultat jag vill ha men inte kan diskutera kring det, osv. Om en månad kanske jag kan få en ledig dag.

Annars har veckan varit fylld av lyriskt beröm och smått kaos. Måndag och tisdag spenderades på pedagogiska institutionen med samtalskursen som i sig är en helt värdelös kurs. Men samtalsträningen vi gjorde där var oerhört kul. Och jag fick så mycket beröm att jag inte visste riktigt var jag skulle ta vägen.
"Jag kommer komma ihåg din mogenhet, Johanna." sa min handledare under samtalen. "Är du säker på att du inte är 46?" Och sedan de ganska extrema: "Du är född till det här!". Jesus. Och on top of it all så fick jag betyget på min övningsuppsats mailat till mig mitt i natten. A. Jag fick ett fucking A. Så ja, skolmässigt har det varit en himla fin vecka.

Den dåliga delen har varit stackars Hanna som varit så sjuk att hon fått spendera tre dagar på sjukhus med urinvägs/njurbäckensinflammation. Vilket har gjort att det varit smått kaotiskt i hushållet. Men nu är hon hemma och verkar pigg. Så nu börjar allt återgå till normalt. Hoppas jag.

"Små steg varje dag är allt som krävs."

Och bara sådär så var en hel delkurs klar. Två tentor, tre seminarieuppgifter och en övningsuppsats är inlämnade. Och ändå så är det inte slut. Ändå kan jag inte bara ha en helg där jag gör ingenting eller precis vad jag vill. Istället är det en opponering som måste förberedas, ett PM om böcker jag ännu inte läst som måste skrivas för att inte tala om en projektskiss inför C-uppsatsen som måste planeras, diskuteras, skrivas och skickas in. Men jag håller mig flytande. Tillåter mig att gå ut och tentafira och komma hem vid två och sen sova till 11 när Hanna kommer in till mig med orden "Det är faktiskt ljust Johanna, du måste gå upp." Tillåter mig att njuta av vittnesstödsutbildningen och hänge mig där fast min koncentration borde vara på andra ställen. Och det är bra. För att koncentrera mig på saker som faktiskt är intressant och motiverande ger mig lite extra energi till alla de där måstena som jag ska ta tag i. Sen.

"Andas – universum tar hand om resten."

Att man kan bli så oändligt nervös inför ett telefonsamtal. Jag fick ett mail av min handledare i morse där han bad mig ringa och så skulle jag få feedback. Tiden emellan jag läste mailet och den tid då jag skulle ringa var hemsk. Oväntat hemskt. Jag fick nästan ett nervöst sammanbrott. Vetskapen att jag snart skulle få feedback, kritik, på min uppsats som jag själv tyckte var oerhört dåligt skriven och kände att jag hade svårt att försvara var väldigt jobbig. Och att jag dessutom skulle få det av min handledare som även är lite av min förebild var ännu jobbigare. Men det gick ju såklart bra. Han gillade den till och med och sa att den var bra skriven. Så nu är jag fnittrigt glad och har hopp om framtiden.

Nu ska man bara klara tentaplugget också.

“Jag vill, i mitt liv, få älska någon som älskar mig”

Det är mycket nu. Men jag har hunnit med mycket också. Övningsuppsatsen är ivägskickad för feedback hos mr handledare, jag har gått och skaffat volontärjobb som vittnesstöd hos Stockholms tingsrätt och utbildningen börjar nästa vecka, och jag har till och med börjat plugga till tentan. Men idag låtsades jag att jag hade höstlov som alla stockholmsungdomar och gick på spontanbio. Bitchkram. Inte egentligen en sådandär film man tycker är jättebra men den var mysig och den satt igång tankarna rätt rejält. Jag gillar sådana filmer.

En annan sak jag gillar och som gör mig glad är Adam Lundgrens nyckelben.

"Education is not a preparation for life; education is life itself."

The pursuit of happyness. Jag hade förväntat mig lite av en "följ dina drömmar!" film med en sorglig del precis innan slutet och sen så löser allt sig och man blir allmänt inspirerad. Det var väl lite den tanken manusförfattarna/regissören hade med, men det var inte riktigt den känslan jag fick. Det var mer "allt går åt helvete" "allt är skit" "följ dina drömmar, men ingenting kommer någonsin bli bättre" "det finns inget hopp" "ångest, skit och blä". Och sen löste det sig i de sista 10 minuterna. Och lämnade mig med en hopplös känsla inför framtiden. Inte alls vad jag hade tänkt mig. Och nu känner jag mig lite spyfärdig för jag tryckt i mig massa nötter och torkad frukt. Och jag har inte pluggat alls i dag vilket jag borde ha gjort. Det är nog bäst att gå och lägga sig innan det blir värre.

"Too often man handles life as he does the bad weather, He whiles away the time as he waits for it to stop."

Jag kan inte sluta lyssna på JCS-soundtracket. Så fort jag sitter vid datorn är det den skivan som går på repeat, om jag är påväg någonstans är det den skivan som är mitt soundtrack. Det känns lite bisarrt att gå omkring och lyssna på en sådan dramatisk musikal ibland människor. Jag vill se den igen so bad!

Judaskyssen. Jag gillar att Jesus och Judas har mer chemistry än Jesus och Maria Magdalena.

På pluggfronten börjar det gå framåt. Vi hade räknestuga idag och av någon anledning tyckte jag det var väldigt kul. Jag är nog en sådan där konstig en. En sådan där som gillar statistik. Det är bara en sådan mäktig känsla när man klarar av att räkna ut de där långa, krångliga formlerna. En lätt känsla av oövervinnerlighet.

"Hope is like a road in the country; there was never a road, but when many people walk on it, the road comes into existence."

Jag tar tillbaka allt jag någonsin sagt om att psykologi III skulle bli lätt. Jag orkar nästan inte mer. Hade ett seminarium idag, nästa är på fredag där uppgiften som lämnas in räknas som en hemtenta. Har inte börjat ännu. Övningsuppsatsen går sådär, mest på grund utav att jag känner mig något negligerad av min handledare. Gjorde första delen av mitt experiment idag, behövde runt 40 pers och fick 11 så det var ju mindre kul. Och nästa vecka börjar statistiken. Utöver detta har jag av någon anledning jobbat mer den senaste tiden än vad jag brukar. Allt på en gång. Jag drömmer mardrömmar om kognitiv intervju varje natt.

I helgen blev det i alla fall ett välbehövligt paus från pluggandet med ett besök från mami. Det inleddes med Jesus Christ Superstar på Göta Lejon. Som den musikalnörd jag är, och mycket också på grund av att broder Jakob var überkristen en gång i tiden, så har JCS nästan alltid varit närvarande i mitt liv. Jag har sett olika filmatiseringar runt påsk på tv, jag har nynnat "I don't know how to love him" på bussen på mellanstadiet för att jag gillade melodin, jag har haft soundtracket på min iPod i många år. Ändå så har jag inte riktig fattat föreställningen. Men efter i fredags, mind blown. Helt fantastisk version, och Ola Salos översättning som jag tidigare inte gillat när jag lyssnat på soundtracket kom fram på ett helt fantastiskt sett. Modernt men också otroligt så storydrivet. Och Ola Salo som Jesus var en av de bättre roller jag sett. Han var så sårbar att jag bara ville springa upp på scenen och krama om honom hela tiden. Patrik Martinsson som Judas var också helt underbar, jag var inte helt säker på om det ändå inte var playback i början på grund av hans fantastiska röst. En extra positiv krydda var en ytterst söt blondlockig lärjunge. Och hela spektaklet blev ännu bättre av att vi satt på andra raden från scenen, helt i mitten. Så nära att man nästan kunde röra Ola vid applådtacket. Så nära att man kunde höra dirigenten viska "en, två,tre, fyra". Så nära att man kunde se vartenda ansiktsuttryck, varje höjt ögonbryn.

Jesus motorcykelgäng.

Mr. Christ himself.

Söt lärjunge kan ses sittandes ovanför stegen.

Sötisar

En väldigt guldglittrig Morgan Alling.

Men som alltid så är det så att när man haft en extra mysig helg så gör det ont när den tar slut och när Mami åker hem blir det alltid jobbigt. Särskilt när den här veckan väntade. Men nu är den snart slut och jag har överlevt. Hittills.

"The heart has reasons that reason does not understand."

Jag tror jag aldrig varit så pluggduktig som jag varit idag. Från klockan 9 har jag suttit och pluggat nästintill nonstop. Tentaplugg fram till lunch, halvtimmes lunch, tentaplugg fram till fem, övningsuppsatspluggande fram till middag, timmes middag, övningsuppsatspluggande fram till för typ en halvtimme sen. Och jag känner mig inte helt död vilket är en fantastisk bedrift.

Jag är så peppad på min övningsuppsats just nu. Hade handledarmöte häromdagen där jag fick reda på att min undersökning inte har gjorts så många gånger förut vilket jag trodde. Min handledare, framstående forskare inom rättspsykologi, sa till och med att den var intressant! Nu gäller det bara att hitta cirka 40 pers på typ två veckor. Lite jobbigare kanske. Men först: tenta på fredag!

"Is there anything better than to be longing for something, when you know it is within reach?"

Idag kom Ben Folds Five nya skiva ut, "The Sound of the Life of the Mind." Och jag måste säga att jag är positivt överraskad. Jag har alltid föredragit Ben Folds sologrejer framför BFF så jag hade inte speciellt höga förväntningar. Men jag gillart. Lite mycket ballader kanske men det är helt okej för Ben Folds är helt otroligt bra på att skriva ballader. Har lite svårt att bestämma vilken jag gillar bäst men titelspåret slår an något speciellt hos mig så här är den:


Värt att nämnas är kanske den typiska  Ben Folds humorn som märks i låten "Draw a crowd". "If you can't draw a crowd, draw dicks on the wall." Ben Folds, professionell 13-åring.

Idag var det avvinkning av Jenny (och Erik) som drar iväg på stora äventyr till Australien. Det är alltid lite sorgligt att veta att man inte bara kan ringa när man vill. Men de kommer ju snart hem igen så jag hoppas jag klarar mig.
"Om vårat plan försvinner sådär mystiskt som i Lost, lova att aldrig sluta leta då!"

Jag lovar.<3>

"It is human nature to think wisely and act foolishly"

Andra skolveckan och jag har hunnit att skaffa en handledare (min idol Sven!), skriva en nästintill klar projektskiss och haft två tentapluggträffar med klasskompisar. Full fart. Kanske därför jag nu sitter här med feber och ont i halsen. Jag tänker se det som en ursäkt att få äta massa glass och dricka massa te med massa honung. Det här med att man får minskad aptit av att vara sjuk är lite bogus när det gäller mig verkar det som.

Mitt i allt mitt tedrickande har jag suttit och tittat på de två första avsnitten av en alldeles jättemysig serie som heter "The new normal." Det handlar om två män som vill ha en bebis och så hittar dem en surrogatmami till deras bebis och allt är bara jättegulligt och fint och jag blir alldeles glad.
Och innan jag går tillbaka till mitt glassätande och tedrickande och serietittande lämnar jag er med ett litet collage på mig och Jenny genom åren.

"True creativity often starts where language ends."

Nu drar allt igång igen. Vardagstristessen och skolstressen. Första föreläsningen i måndags bidrog till en kraftig spänningshuvudvärk som inte riktigt släppte förrän jag vaknade idag, min enda skollediga dag den här veckan. Bra början det där. Trots allt detta ser jag fram emot att få börja skriva på C-uppsatsen, skriva något som man faktiskt är intresserad av. Bara jag överlever den infernaliskt tråkiga metod-delen först.

Ända sedan jag kom tillbaka till Stockholm har jag varit lite nostalgisk och av någon konstig anledning saknat tonåren. Det hela började med att jag råkade ha en Fall Out Boy skiva på när jag städade igenom mitt rum. Och så blev jag som besatt igen, såsom man var när man var ung. Och allt som hörde den där besattheten kom med det. Satt och kollade igenom gamla bilddagboken och bilder som förut fått mig att tänka att jag är glad att jag inte är den personen längre fick mig istället att längta tillbaka. Lite i alla fall. För mitt i all den där överdrivna tonårsmisären så fanns det fina stunder. Sådär besatt man var av musiken. Jag kan fortfarande bli besatt av musik men inte riktigt som på den tiden. Då när man kände att om man inte fick gå med bandtröjor från just det bandet man älskade mest skulle man dö. Man var tvungen att få visa sin kärlek. Då när man kunde sitta ensam på rummet med musiken på hög volym och stämma in i klycshan att den här musiken räddade mitt liv även om livet aldrig varit hotat. Då när man sprang på konserter och upplevde lyckorus intryckt bland massa andra människor som alla såg likadana ut och alla kända samma sak.
Då när man trodde att man skulle spela i band i hela sitt liv trots att man knappt kunde spela ett instrument och inte hade band som höll längre än några veckor. Det var som det var så självklart ändå. Det är klart jag får se världen, jag ska turnera med mitt band. Jag vet inte när den självklara framtidsplanen försvann.
Jag har börjat spela gitarr igen. Efter gymnasiet har det varit väldigt sällan jag plockat upp den. Men nu. Jag har närmat mig det hela med att jag inte kan spela överhuvudtaget och blir förvånad när jag ibland kan mer än vad jag tror. Jag lärde mig inte särskilt mycket under min tid på gymnasiet vilket var helt och hållet mitt eget fel. Jag tog aldrig till vara på undervisningen jag fick, gjorde aldrig mina läxor. Till mitt försvar var det aldrig klassisk gitarr jag ville spela från början. Ändå var det där jag hamnade. För det är tydligen så man lär sig. Men nu har jag börjat igen, på mina egna villkor. Och det ger sådan glädje. Även fast jag är kass. Jag skrev en låt idag. Den är säkert helt otroligt dålig men ändå. Att skapa igen är fint.

Se det här långa inlägget som en kompensation för bloggtorkan.

“Nobody succeeds beyond his or her wildest expectations unless he or she begins with some wild expectations.”

Har börjat skriva flertalet inlägg i sommar men aldrig postat något. Känns liksom inte värt det. Men sen kom jag på att jag bloggar för min skull och inte för någon annans och då kan jag skriva precis vad jag vill. Eller något.

Känns också som man måste blogga en dag som denna, dagen före födelsedagen och allt.

Jag får väl intala mig själv att sånt här är kul att läsa om några år. "Vad gjorde jag den första augusti 2012?" Inte ett piss.

Ikväll blir det glassbilen för första gången på år. About time. Dubbelnougat, here I come

"Whatever is a reality today, whatever you touch and believe in and that seems real for you today, is going to be - like the reality of yesterday - an illusion tomorrow."

Det känns som om jag återigen hittat tillbaka till mig själv. Åtminstone en smula. Att jag återigen kan trivas i mitt eget sällskap. Vilket känns väldigt fint. Även om jag var tvungen att gå igenom en massa skit för att ta mig hit. Men jag antar att det är livet.

Jag pratade med mamma och fick äntligen sätta ord på känslan att mitt liv alltid känts lite som ett demo. Alltså ett demospel som man fick förr i tiden med PC-tidningar och liknande. En mini, pröva-på version av ett riktigt spel som tar slut precis innan det blir riktigt bra. Och det är lite så jag ofta känner. Att jag bara får pröva på lite. Men när det börjar närma sig något som kan bli riktigt bra så tar det slut. Och allt det här låter väldigt bittert men det är inte så jag menar det. Visst, i vissa stunder stör det mig och jag blir frustrerad och förbannad men det är som om jag aldrig riktigt förväntat mig mer. Det är snarare när det går lite längre än demoversionen av mitt liv som jag inte vet hur jag ska hantera det.

Jag vet inte. Det är sent, jag är trött och förvirrad. Jag borde inte blogga i detta tillstånd.

"Poetry lies its way to the truth."

Och livet virvlar vidare. Allt på en gång och sen ingenting och sen lite mittemellan och sen runt igen. Jag vet inte riktigt var jag har livet längre. Det är oförutsägbart på ett aningen obehagligt sätt. Det är som ett skenande som man bara väntar ska lugna ner sig. Eller nåt.

Gotland var fantastiskt. En fin dos av vänner och familj och fantastiska kusiner och god mat och ibland fint väder och ingen stress och så skönt att det snart bär tillbaka dit.

"He who does not understand your silence will probably not understand your words."

Jag trodde det skulle vara någon slags övergångsfas efter psykologin innan jag skulle vänja mig vid att vara relativt sysslolös. Men jag vänjer mig inte. Jag gillar det inte. Jag vill ha något att göra. Inte bara gå och träna eller gå på bio eller något sånt, jag vill göra något. Ge mig en vetenskaplig artikel att skriva för fan.

Och allting är bara grått och trist och meningslöst och så. Oh happy day. Gotland över midsommar ska bli så skönt att det finns inte.

"Think of all the beauty still left around you and be happy."

Och där kom det. Försök för fan inte vara lite glad för då går det åt skogen. Men jag antar att det var relativt förväntat ändå. Och en del av mitt guldkorn får jag ändå behålla. Bara inte på samma sätt.

Det är bara jobbigt att på vägen inse att kanske hela mitt liv har alla mina drömmar och planer bara varit något slags skydd, någon slags distraktion för att inte behöva inse hur jävla meningslöst, patetiskt och ensamt det är. Det är jobbigt att ständigt få bevis på att världen inte är rättvis, att det inte finns någon slags balans.
Hoppet är det sista som lämnar människan sägs det. Och det är jobbigt när till och med hoppet börjar sina. Vad finns kvar sen?

"Life is to be fortified by many friendships. To love and to be loved is the greatest happiness of existence."

Studsar runt till Chico Trujillo och känner mig allmänt upprymd. Livet är rätt fint för tillfället. Jag är mycket ledig, jag kan sova halva dagarna om jag så önskar. Allt plugg är över (tänk fortfarande inte på den där jöken-tentan. Om bara några dagar befinner jag mig i London. Och så andra små guldkorn i vardagen. Jag är bara rädd att allt ska ta slut. Det brukar ju vara så, bli inte för glad för då jävlar får du igen för det sen. Men just nu ska jag bara njuta.

"Make no little plans; they have no magic to stir men's blood. Make big plans, aim high in hope and work."

Och det verkar som om sommaren bestämde sig att försvinna sekunderna jag blev fri. Aldrig varit med om sådan kyla i juni. Dock är det ganska mysigt så länge man är inomhus, gärna insvept i en filt med lite mysmusik i lurarna. Men idag bestämde jag mig för att göra något annat än att sitta och stirra i mitt rum. Jag begav mig till Mörby centrum i regnstormen. Syftet var att gymma men när jag kom dit, blöt och genomfrusen så visade det sig att friskis var stängt. Motherfrickintypiskt. Men på min regnpromenad hemåt så kom helt oväntat inspiration till min bok som jag inte skrivit på på år och dar. Så något gott kom väl ur det med.

Meningslöst blabb, men det är väl det bloggar är till för. Right?

Snart, LONDON!

“Be curious, not judgmental.”

Psykologi II är över! Och när ledigheten slår mig med sin fulla kraft blir jag mest rastlös. Ge mig några dagar så har jag vant mig vid slappheten. Jag har dock redan upptäckt små pärlor med att inte ha något jag borde göra (tänk inte på jöken-tentan, den är för långt borta fortfarande.) Jag har lyssnat väldigt mycket på Ben Folds, bara suttit i min säng och lyssnat och sjungit med när jag känt för det. Sånt är fint. Jag har äntligen kunnat läsa skönlitteratur utan att känna mig genomstressad. Plöjde igenom en John Green-bok på två kvällar. Var på gymmet, städade mitt rum. Inte så spännande men ibland är det skönt att ha tid med menlösa saker.

Och jag gillar hur min mobil har sysslat med klassisk betingning och gör så att jag ler stort varje gång den plingar till för att berätta att jag har ett nytt mail. Oftast är det ju inte just de där mailen jag väntar på men det räcker att det de där få gångerna är det.

"Defeat never comes to any man until he admits it."

Och återigen lägger sig lugnet över Sindrevägen. Det är inte bara mamma och Fanny som åkt iväg, även Familjen Liljeqvist/Anderson befinner sig på annan ort ikväll och jag är alldeles ensam. Väldigt bitterljuvt måste jag säga. Det är skönt att kunna spela hög musik och inte ta hänsyn men det är skrämmande att vara helt ensam i ett sådant stort hus. Speciellt när man umgåtts så intensivt sen i torsdags.

Helgen har varit omtumlande minst sagt. Först bar det iväg på kryssning med mor och syster, vilket var en upplevelse i sig. Mor och jag sjöng karaoke medan syster blev raggad på av äldre män. As it always is.
Idag bar det däremot iväg till modellfabriken för lite fotograferande. Man kände väl sig allmänt löjlig som skulle posa och hålla på men jag tror resultatet blev ganska bra. Smakprov?

"Happiness is not a possession to be prized, it is a quality of thought, a state of mind"

Ibland så överträffar verkligheten ens förväntningar och man kan bara inte sluta le.

“Courage is simply the willingness to be afraid and act anyway.”

I sort of, kind of have a date tomorrow. Det är ju helt sjukt. Nervös. Förväntansfull.

"The future belongs to those who believe in the beauty of their dreams."

Det känns som så mycket har hänt sen jag sist skrev men när jag sätter mig ner och tänker efter så är det inte riktigt sant. Ingenting som känns relevant att skriva här iaf.

Att har känslorna utanpå kan vara både väldigt härligt och väldigt jobbigt. De senaste dagarna så har det skiftat ordentligt, morgnarna är ofta lyriska och kvällarna ytterst dystra. Fick för mig att lyssna på en låt på youtube och en sak ledde till en annan och till slut satt jag av nån anledning med ett klipp från Victoria och Daniels pre-wedding konsert när en barnkör sjunger för dem och plötsligt så gråter jag som ett barn. Ibland är man känslig. Det var positiva tårar dock vilket ledde till att samtidigt som jag grät satt jag och skrattade åt mig själv så det blev en speciell situation.

Allt händer på samma gång samtidigt som ingenting egentligen händer.

Flum.

"All wish to possess knowledge, but few, comparatively speaking, are willing to pay the price."

Idag fick jag finpost från USA. Jag blir alldeles exalterad. Det är snart på riktigt. Eller nja, två år kvar men ändå.

"This is the very perfection of a man, to find out his own imperfections."

Andra perioden av terminen har verkligen satt igång och jag spenderar mer tid åt plugg än åt serier vilket är väldigt ovanligt för mig. Och det konstiga är att jag faktiskt tycker det är riktigt kul. Antagligen för att det är rättspsykologi. Imorgon blir det att sitta på SU med Liv hela dagen och plugga och jag ser otroligt nog väldigt mycket fram emot det. Kan inte alla kurser vara rättspsykologi?

Idag gjorde vi massor av gruppövningar på gruppsykologi-delen av en av mina kurser. Det var en smula jobbigt eftersom jag inte är den mest utåtriktade personen och jag inte riktigt känner någon i gruppen vi var i. Och det som irriterar mig är att det inte är okej att vara lite blyg och obekväm. Det är inget uttalat men man märker hur de där väldigt utåtriktade människorna verkligen tycker det är helt knäppt att man kan tycka det är obehagligt att resten av gruppen står i en tät ring omkring en. (Det ingick i en av övningarna vi gjorde, det var inte så att gruppen plötsligt fick för sig att ställa sig i en ring runt mig.) Det gör mig lite förbannad. I och för sig har jag blivit förbannad för det mesta idag. Plus att jag är så otroligt godissugen. Jag undrar vad allt detta kan bero på.

"Don't cry because it's over. Smile because it happened."

Musik! I sådana mängder. Största delen av den är egentligen ganska cheesy "dålig" musik, men det gör mig så glad ändå. Team Starkids nya musikal "Holy Musical B@tman!" har jag redan hunnit sett och lyssnat på ett antal gånger, "Be Still" av The Fray som egentligen är aningen för religiös för mig går på repeat på youtube och tumblr har fått mig att lyssna på One Direction, ni vet det där nya überpopulära pojkbandet som består av massa småpojkar. Det värsta är att en del låtar är himla catchy. (Eller iaf en.) Fast det är väl det som är grejen med pojkband. Dom är så små och söta. Känner mig lite som en pedofil även om en av dem är lika gammal som jag. Herregud.

Och igår insåg jag att den lata vardagen går mot sitt slut, igen. Det är dags att börja plugga inför en massa tentor varav den första är rättspsykologi. Fram till igår tänkte jag att det skulle bli lätt eftersom det är ett ämne jag är intresserad av men jag börjar tvivla. 25 % fick underkänt på tentan när de gjorde den när jag var i fjällen. En person fick A, en fick B. Jag kommer att dö.



Alltså det är ju lite komiskt också. Eller egentligen ganska mycket. Det är så typiskt boyband, springer omkring på stranden och allt. Jag måste erkänna att den här låten är mitt guilty pleasure just nu, sorry world.

Och så första delen av första akten i HMB, rekommenderas!

"Humor is the affectionate communication of insight."

Det är rätt sjukt att det är sådan skillnad på takt på Gotland och Stockholm. Jag stressar ingenting på Gotland, några minuter tillbaka i Stockholm och jag är ett vrak. Nästan. Fast man vänjer sig och stressen blir en naturlig del av dagen och den märks egentligen inte. Men idag var en sådan där dag när massor av småsaker går fel så man blir allmänt frustrerad. Jag var sen, jag tappade mitt SL-kort, min dator var tung och så visade det sig att jag inte behövde den. Datorerna och skrivaren i skolan ville inte samarbeta. En kvarts lunch är alldeles för lite. Jag har inga balls så jag vågade inte gå hem och vara i vägen när städarna var här så jag gick runt i Djursholm i över en timme. Bara massa såntdär.

Men det känns bättre nu. Mitt rum är kliniskt rent och jag har precis avnjutit ett väldigt roligt avsnitt av Glee. Jag älskar Matt Bomer. Och Darren Criss.

This makes me laugh.

"A man can fail many times, but he isn't a failure until he begins to blame somebody else."

Stress! Sådär lagom innan man ska gå och lägga sig. Jag har skola hela dagen imorgon och åker till Gotland på kvällen. På grund av dålig planering har jag inte packat klart plus att jag inte har städat under för vårstädarna som kommer när jag är iväg. Allt detta måste alltså hinnas med snabbt som tusan efter skolan imorgon. För jag har ingen disciplin och har inte gjort det ikväll.

Istället har jag suttit och blivit exalterad över två Glee-relaterade saker. Well, den ena är så glee-relaterat det kan bli eftersom det är ett klipp från kommande avsnitt. Nämligen detta:

För att jag älskar Darren Criss och för att jag älskar Matt Bomer och för att jag gillar den här låten. Kan inte bli bättre.

Och sen snubblade jag över en trailer till en film skriven av Chris Colfer, aka Kurt från Glee. Jag älskar honom också.


Lite sömn kanske?

"Your life is the fruit of your own doing. You have no one to blame but yourself."

Det verkar inte som det är meningen att jag ska hålla på med bågskytte. Stället jag skulle till idag var ingenting för mig. Egentligen är det väl för det bästa. 150% plugg plus jobb kanske räcker. Men det är ju så jävla roligt med bågskytte! Argh!

Anyways, här kommer bildspam från Ramundberget!

Utsikt från ungefär mitten av den största backen jag åkte.

Utsikt från mellanbacken.

Min skugga och mina skidor.

Utsikt från mellanbacken.

Utsikt från stugan ut på den sista delen av den stora backen.

Carl-Johan i mina "skidglasögon" och vantar.

Hanna på den väldigt mysiga restaurangen Tusen som låg nästan högst upp.

Hanna i stugan.

Harald i stugan.

Backen utanför stugan.

På vägen hem tog vi en liten sväng förbi Norge på grund av felkörning. Sen träffade vi på massa renar. Den här var den enda som fastande på bild.

Sen var det ytterst skönt att komma hem till solen och våren och slippa all snö.

"Life is partly what we make it, and partly what it is made by the friends we choose."

Hemkommen från fjällen! Och direkt in i vardagen igen. Idag har jag suttit på föreläsning i sex timmar med enbart en kvarts lunch. Herre.gud. Men emotion och motivation verkar vara ytterst intressant och gruppsykologi och intervjumetodik också, dock lite ångestframkallande att man ska intervjua massa okända människor. I gotta grow some balls.

Söndagen spenderade jag till att plugga skadeståndsrätt som är oerhört luddigt och diffust. Men jag fick ihop något och kände mig duktig varpå jag belönade mig själv med lite biobesök. Hunger games blev det och den var oerhört awesome och höll sig väldigt mycket till boken. Dock tror jag att man måste ha läst boken för att uppskatta den fullt ut, för jag som läsare visste vissa saker som aldrig kom fram i filmen men som förklarar andra saker som var med i filmen. If that makes any sense.
11-årsgränsen var däremot inte det bästa. Detta är inte en särskilt barnvänlig film men ändå var det oerhört många barn där. Bland annat två hyperaktiva irriterande tweens som satt bredvid mig och höll på att leka med en läskflaska under halva filmen. Jag blir ilsk. Och så klart så var det någon som skrattade under den mest känslosamma scenen i filmen. Det är alltid någon, jag blir så förbannad.

Ledig från skolan imorgon plus ledig eftermiddag från jobbet så jag ska passa på att gå på lite bågskytte. Det blev ju inge mer av det förra året eftersom jag inte anser det mänskligt att tvingas upp vid åtta på söndagsmorgnar. Men nu är det en annan bågskytteklubb som ligger i Mörby som jag tänkte bege mig till. The hunger games gjorde mig ytterst sugen på det igen.

Bildspam från Ramundberget kan förväntas imorgon.

"You have a ready wit. Tell me when it's ready."

Busy, busy, busy. Den senaste tiden har varit ganska extrem, ändå har jag inte känt mig överdrivet stressad. Visst avslutas dagarna ofta med en sprängande huvudvärk men det är inte så farligt som det hade kunnat vara. Det är inte så farligt som det har varit förut.

Empirisk ministudie, check
SPSS-uppgift, check
Statistiktenta, check
Litteraturseminarium, check
Metodhemtenta, still working on it.
Och sen förstås alla uppgifter i jöken och alla andra föreläsningar och seminarier på Psy II. Och jobbet. Och lite lite lite fritid.

Idag var det dock det sista seminariet för metodkursen. Vi fick kakor och läsk av våra härliga amerikanska lärare, det gör att det är lite lättare att sitta och diskutera för-och nackdelar med übertråkiga vetenskapliga artiklar.
Rättspsykologin tog slut i onsdags och det gör mig lite olycklig. Dock ska jag ju göra omtentan som inte är förrän i maj så jag måste ändå läsa lite rättspsykologi under tiden så det ska nog gå bra.

Ikväll blir det barnvakt hos barnens kusiner, lite bisarrt men kul antar jag. Jag är faktiskt lite nervös, jag vet ju bara hur det är att vara barnvakt åt "mina" barn. Det blir det imorgon. Barnvakt för Hanna, Harald och Carl-Johan alltså. Och så måste jag packa. Och plugga. På söndag bär det av till fjällen. Inte samma ställe som förra året dock. Ärligt talat är jag inte alltför pepp. Som jag skrev förra året så är skidåkning kul men inte riktigt min grej. Lifterna är alldeles för läskiga. Och själva åkningen innebär alldeles för mycket dödsångest för att det ska bli kul i längden. Men man får se vad som händer.

"The only source of knowledge is experience."

Min helg har bestått av

Och lite

Och ganska mycket

Och det har varit fint att vara ensam i huset. Det har varit fint att vakna av solen som skiner istället för barn som skriker. Och all vårighet har av någon anledning gjort mig ordentligt New York sugen. Jag försöker att inte tänka på det så mycket eftersom det fortfarande känns som en för stor dröm och jag vill inte bli besviken. Men det är tanken på att komma dit som tar mig igenom vissa jobbiga dagar.

I oktober kommer mami hit och så blir det Jesus Christ Superstar! Med Ola Salo! Det är otroligt långt kvar men jag blir ändå exalterad. Musikal med mami är bland det bästa som finns.

Men helt seriöst, hur kan denna man vara på riktigt:
 

"If you can't, you must. If you must, you can."

Ibland är det bisarrt att läsa rättspsykologi. Idag hade vi ett seminarium som handlade om utredande barnintervjuer. Vi fick se en inspelad intervju med en nioårig flicka som blivit våldtagen av sin bror (och även sin pappa skulle det sen visa sig.) När den här flickan börjar prata inser jag att "hoppsan, hon var ju gotlänning" vilket är bisarrt nog i sig när man är så van att alla omkring en pratar andra dialekter än just den otroligt välkända gotländskan. Sedan början denna flicka lista upp sina syskon och jag inser att jag vet vem denna flicka är. Eller egentligen inte vem just hon är, men jag känner till hennes syskon. Ytterst jävla bisarrt. Här ska vi sitta och analysera en intervju som är gjord med en flicka vars bröder jag har träffat vid flertalet tillfällen.
Detta plus den hemska domen jag läste häromdagen som också handlade om en grupp syskon där en bror våldtagit sina systrar. Jag trodde att min fina ö var ett tryggt, säkert ställe där hemska saker aldrig hände, vilket jag inser är naivt men det är ändå mitt hem. Nu verkar det som att incestuösa sexuella övergrepp är något som inte är helt okänt på Gotland och det är bara så.... bisarrt.

"Love is but the discovery of ourselves in others, and the delight in the recognition."

Sitter och lyssnar på en fantastisk podcast med den fantastiske Greg Proops. Han är en sådan där komiker som använder sig av intelligent humor. I like that kind of thing. Det påminner mig om Eddie Izzard. Han pratade till och med om Eddie Izzard, han hade tydligen intervjuat honom nyligen. Snackade lite skit om hur Eddie ser ut i kvinnokläder (eftersom Mr Izzard är transvestit för er som inte vet). Varpå jag blir lite ilsk på Mr Proops. Sen säger han att han gillar BBCs Sherlock men inte Guy Ritchies version. Då gillar jag honom igen. Sen säger han att han vägrar läsa Harry Potter och så blir jag lite ilsk igen. Och sen har han en lång utläggning om hur dålig Breaking Dawn-filmen är. Så skrattar jag igen. Han gör mig lite schizofren. Men som han sa efter han pratat om Harry Potter och publiken protesterat: "One of the themes of this show (...) is that I will shit on something you love. It's almost inevitable that I will shit on something you love." Men jag gillar honom ändå. Han kallar sina fans "kittens". Bara en sån sak. Han är väldigt flamboyant och feminin och jag gillar det. Och han är aggressivt kritisk till så mycket och sånt är alltid roligt att lyssna på. Aggressiv kritik blandad med humor är himla fint.

På tal om något helt annat så hade jag en så otroligt läskig mardröm igårnatt. Jag minns inte exakt vad som hände, bara att jag tror jag letade efter en mördare eller något liknande och fick hjälp av någon som jag litade på som sen visade sig vara mördaren/någon som hjälpte mördaren. Jag vaknade och behövde gå på toa och jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. I don't know why, för jag har haft värre mardrömmar förut. Det måste ha hänt hemska saker som jag inte minns. Vilket kanske är positivt eftersom det gjorde mig så förbannat rädd.

Rättspsykologiseminarium imorgon, yay!

Hårgänget är att rekommendera, peoples. Dyrt, men förbannat bra. Jag är fortfarande lite ovan med längden men jag älskar färgen. Dock vet jag inte riktigt hur det ser ut när det inte är överstylat. På bilden är det både överstylat och lite av ett bedhead så jag kan inte vänta mig att det ska se ut så igen. Men jag är nöjd.

Efter frisörbesöket bar det av till finaste, finaste Tilde. Där timmarna flyter iväg som sekunder. Det är fint att hon finns. Väldigt fint.

Så går vi iväg ifrån allt som varit bra. För det är klart att det måste finnas massor som är dåligt också. Jag har suttit och pluggat hela dagen, vilket iofs är en bra sak. Jag har till och med fått en massa gjort. Men detta, speciellt pluggande av jöken, ledde in mig på en dom som inte alls handlade om fastighetsrätt. Och jag satt och läste igenom hela långa domen och bara mådde dåligt. För att det har hänt på riktigt. och För att jag känner till de inblandade. 

För att göra det ännu bättre har jag fortsatt kvällen med lite Criminal Minds marathon, där ännu fler mindre trevliga fall slår mig. Dock inte riktiga. Som det första. Tror jag i alla fall. Tänka sig att det är det här jag vill jobba med i framtiden. Jag tror det blir mardrömmar i natt.

"A problem is a chance for you to do your best."

It's been awhile. Eller egentligen inte men det var ett tag sen jag var lite mer reguljär med mitt bloggande. Kanske dags att börja med det igen.
Psykologi II tickar på och rättspsykologi är fortfarande sjukt intressant och statistik är fortfarande svårt. Men när man väl har fattat hur man räknar ett test (t-test, z-test, ANOVA, Chi-två, produktmomentkorrelationskoefficienten och regressionslinjer till exempel) känner man sig rätt mäktig. Det finns inget ämne som både kan få en att känna att man bara vill krypa ihop i ett hörn och gråta av panik och känna sig som den smartaste människan på jorden så som matte/statistik kan.

 Min nya besatthet är, för er som vill veta, improvisationskomedi. Jag älskar det. Och det är just med en viss speciell bunch med folk som det är som bäst. Ryan Stiles, Greg Proops, Chip Esten, Drew Carey, Jeff B Davis, Kathy Kinney och Jonathan Mangum. Speciellt Jeff. Och inte så mycket Kathy. Inte med på bilden men ändå fantastiska: Colin Mochrie och Brad Sherwood.

 

På tal om absolut ingenting så läste jag en alldeles fantastisk sak på Twitter idag. JK Rowling ska släppa en ny bok! Enligt artikeln var det "hennes första vuxenbok" vilket jag inte riktigt håller med om för jag har aldrig sett Harry Potter som barnböcker, men jag är ytterst exalterad ändå.

Imorgon blir det friserbesök på Hårgänget. Lite mer fancy och dyrt än vad jag brukar gå till men the interwebs har berättat för mig att de är fantastiska så det vill jag pröva på.

Och ja, jag äter en wienersemla. Igen. Det är fan gott.

"Strength does not come from physical capacity. It comes from an indomitable will."

Det har till precis nyligen varit en väldigt fin helg. Det har varit så härligt att Fanny har varit hemma och vi har umgåtts som aldrig förr. Satt uppe till tre och läste gamla dagböcker och såg på improv-a-ganza. Umgåtts med Jenny, först på mys-Black Sheep Arms och sedan hemma i köket. Massor med mys som har fått mig att glömma den tråkig, ärligt talat ganska trista, dystra vardagen. Men sen var det något som hände. Jag kan inte sätta fingret på vad. Kanske var det att Björn Ranelid gick vidare i melodifestivalen och inte Andreas Johnson. Kanske var det att jag såg The Reichenbach fall igen och att det var allmänt deprimerande. Eller kanske att min pappa är allmänt gnällig. Eller att min syster som har varit på så bra humör hela helgen blev ytterst deppig på grund utav facebook. Eller, mest troligt, en kombination av allt nämnt ovan. Och nu är jag nere igen. Och vill inte åka tillbaka till Stockholm imorgon. Och vill inte gå i skolan på måndag. Och vill inte göra någonting.

Jag hoppas att det här bara är något tillfälligt som försvinner efter en natts sömn. Annars så vet jag inte.

"The positive thinker sees the invisible, feels the intangible, and achieves the impossible."

Här sitter jag och har ett litet breakdown för att jag missat så mycket skola. Igårkväll började jag känna mig bättre, hade inte så ont längre och kände mig inte så morfindimmig. Så jag bestämde mig för att jag skulle nog klara av att pallra mig iväg till skolan idag. Så jag börjar förbereda mig, lagar mat och fixar kläder och allt sånt och så kommer smärtan smygande igen. Nej, ingen skola idag heller. Och jag tänker att jag kanske kan kompensera genom att sätta mig och verkligen läsa igenom det de lär sig på föreläsningen idag, men det går inte heller för nu är dimman och omotivationen tillbaka. Fan fan fan.

Oh happy day.

"Let each become all that he was created capable of being."

Äntligen hemkommen efter en tre och en halv dagar lång vistelse på Danderyds Sjukhus. Höftsnuva sa de. I alla fall de flesta. Men de verkade vara ganska osäkra ändå. Ont som fan gjorde det i alla fall, och gör det fortfarande. Men jag fick med mig en hel drös morfin hem så jag ska nog klara mig ett tag.

På tal om morfin känner jag att bloggarlusten är lite svårt att hitta i den här dimman. Återkommer.

"Out of intense complexities intense simplicities emerge."

Idag hände det. Idag blev statistik hemskt. Bara för att jag var tvungen att gå och säga att det inte var så farligt. T-test och hypotesprövningar och skit. Jag gillar det inte.

Idag har jag haft föreläsning i 5 timmar i sträck. 5 timmar! Ja, okej vi har tio minuters rast i timmen, men det hjälper inte så mycket. Jag höll till och med att somna på rättspsykologin och då vet man att det inte är okej. Jag är ännu inte så stressad som jag trodde jag skulle vara av den här terminen, (men då har jag iofs inte börjat ordentligt med jöken ännu) men jag är betydligt tröttare än vad jag trodde jag skulle vara. Det är inte bara det att det är långa dagar. På psykologi I gjorde det inget om man kände sig lite ointresserad och zonade ut ett tag. Men såna fasoner funkar inte nu. Under rättspsykologin så vill man verkligen lyssna så då är man alert hela tiden. På metod och statistik måste man lyssna för att förstå så då är man alert hela tiden. Och det är uttröttande att vara alert hela.tiden.

Sova?

"I'm a pessimist because of intelligence, but an optimist because of will"

Det är inte ofta som blogglusten faller på nu för tiden. Det är lite mycket, och det har inte ens dragit igång ordentligt ännu. Men jag tror ändå jag kommer klara det, jag har hopp om framtiden.

Vi tar en liten kronologisk lista.
1. Slutet av Sherlock. Fi fan i helvete vad deprimerande. Jag önskar bara jag kunde spola fram livet till 2013 så jag får se fortsättningen. En månad av 2012 har gått och jag vill redan ha 2013. Herrejisses.
2. Johan Glans på Norra Brunn. Tilde, Jesper och jag var och såg fantastisk standup med den fantastiska Johan Glans. Det var mycket detta som hindrade mig från att gå ner mig i post-sherlock depression. Jag var inte beredd på att skratta så mycket, men gud så kul det var. Jag älskar standup. Jag har nu säsongskort och kan gå hur mycket jag vill, helt gratis!
3. Psykologi 2! Och rättspsykologi! Vi har bara haft två lektioner än så länge (två på varje kurs egentligen) men det är redan ytterst roligt. Jag kan redan de mesta som föreläses om på rättspsykologin så jag kan koncentrera mig på att försöka styla så att min idol Sven ska märka mig. Sven Å Christianson, lite av en kändis inom rättspsykologin och jag blir starstruck varje gång jag ser honom. Sitter längst fram på lektionerna och flinar och skjuter in kommentarer "Är inte det som (insert fin rättspsykologisk teori här)?" och han får säga att "Jo, vi kommer till det snart." Och så kommer han till den teorin och ler och säger att "Det var det du pratade om" och så känner jag mig stolt och smart och glad. Jag älskar rättspsykologi. Vetenskaplig metod och statistik har ännu inte hunnit bli jobbig och hemskt men jag fasar lite över det.

Sen så vet jag inte riktigt mer vad som har hänt. Börjat plugga till högskoleprovet med Annelie fast jag upptäckte att jag inte behöver eftersom jag ändå är behörig till rättspsykologi 2 och inte behöver läsa rättspsykologi 1. Jag skulle iofs vilja det ändå men det är ju praktiskt taget exakt den kursen vi läser nu så Sven sa att det var onödigt. Och Svens ord är min lag.
Så mycket hopp om min rättspsykologiska framtid efter att ha börjat den här kursen. Tydligen är det inte så svårt att hitta jobb inom det ämnet som jag trodde. Och tydligen så gör det inget alls att man inte kommer att vara legitimerad psykolog. Thank jesus.

På inrådan av tumblr har jag börjat se på "Drew Carey's Improv-a-Ganza", vilket är ett val jag är mycket glad med. Jag sitter och kiknar av skratt hela tiden. Det är massor av komiker som improviserar fram olika scener på olika premisser och det är oftast helt sjukt kul. Jag undrar om Nina och Thomas tycker jag är helt konstigt som sitter och skrattar som en tok för mig själv i mitt rum. Oh well.

"Nothing In Moderation."

Inte för att vara negativ eller något men utvecklingspsykologi-tentan gick åt helvete. Jag tror till och med det finns risk för omtenta. Jag hoppas dock att det är som på gymnasiet när varje prov kändes skit men så gick det bra ändå. But I doubt it.

Jag lever i en svinstia för tillfället. Well, inte bokstavligen. Men veckan har gått åt till att plugga (eller egentligen sitta och göra ingenting och ha ångest över att plugga) så ingen städning har blivit gjord. Jag är väl inte direkt pedantisk men att ha det såhär stökigt får mig att må lite dåligt. I morgon blir det jag som städar rumpan av mig. Wohoo, helg. Städning.

Nästa vecka börjar skolan om igen men då får jag iaf läsa rättspsykologi och det gör mig lycklig. Vi har två böcker i den kursen varav jag redan äger den ena för den hade jag på vittnespsykologin också och den andra har jag redan läst. Hela boken. För nöjes skull. I love it.

På söndag är det sista avsnittet av Sherlock. The Reichenbach Fall. The Final Problem. The fucking end. Jag vill inte dö.

"There is no force so powerful as an idea whose time has come."

Ångest, ångest, ångest.

Vilken otrolig berg-och dalbana av känslor det har varit den senaste tiden. Att nyår inte blir så kul som man tror är kanske något man ska förvänta sig, det är en väldigt överskattad högtid. Sedan kom nya säsongen av Sherlock och fick mig på bättre humör. Sedan späddes lyckan på ännu mer när jag fick papper från Stockholms Universitet om Psykologi II och jag fick reda på att rättspsykologin är det första jag kommer läsa. Den lyckan blandades sedan med ångest när jag insåg hur otroligt mycket plugg jag kommer ha i vår. Det är inte ens komiskt. Ångesten förvärrades när jag märkte att tentan ligger just den veckan jag ska till fjällen. Fuck, fuck, fuck. Och så vaknade gamla rädslor över skidåkning upp.

Jag tror jag har lugnat ner mig nu. Jag har insett att allt inte är så jobbigt som jag tror. Men jag har lätt för det där, att ha lite för lätt att överreagera, för nära till de extrema känslorna. Total lyrisk lycka eller svartaste ångest. Inga gråzoner där inte. Förrän jag får lite perspektiv på saker och ting. Jistanes, lugna ner dig.

Just det, jag har numera en iPhone. Jag älskar den.