There is more pleasure to building castles in the air than on the ground.

Att skriva förgyller min dag på så många sätt. Jag får utlopp för min kreativitet, utlopp för mina känslor. Jag slappnar av, samtidigt som jag blir exalterad och glad.

"Writing is the only thing that, when I do it, I don't feel I should be doing something else."
Gloria Steinem

Det är precis så det är.

Kindness, like a boomerang, always returns.

Skrev nyss ett jättelångt inlägg som försvann. Blir förbannad.

Min resa hem från gotland i söndags blev ett riktigt äventyr. Efter ungefär hälften av resan hörs ett ordentligt brak och en man ur restaurangpersonalen rusar förbi. Hjärtat i halsgropen. Nu sjunker båten. Nu kommer jag att dö. Men en kvinna som satt framför mig springer och kollar med personalen och det visar sig att det inte är fullt så allvarligt. Någon idiot har kapat av linorna till livbåtarna vilket har lett till att två livbåtar ligger i sjön och en hänger kvar och dunsar in i båten då och då. Detta sabotage leder till att båten blir en och en halv timme försenad. Jag hade kollat upp innan att tåget skulle gå och jag hade kollat med marginal, men inte med sådan marginal. Som tur var träffade jag Neelam på bussen till Centralstationen och hon ringer till sin pojkvän som i sin tur kollar upp tåget åt mig. Det visar sig att det inte går och att jag istället ska ta nattbussar istället. Fem olika. När vi anländer till Centralstationen strax efter klockan ett vänder sig kvinnan som suttit framför mig hela bussresan om. Hon säger att hon hört vad vi pratat om och att jag kan få åka med henne i taxi till Odenplan. Jag tackar såklar ja eftersom detta betyder att jag bara behöver byta buss en gång.
Så kommer vi till Odenplan och det visar sig att bussfan inte går på söndagar. Vad gör då den här fantastiska kvinna? Hon kommer överens med taxichauffören om ett pris för att köra mig till Djursholm och betalar sen hela summa åt mig. Helt otroligt. Jag är fortfarande i chock efter denna främmande människans enorma genorositet och vänlighet. Hon förtjänar alla stjärnor i himlen.

Så jag kom till slut hem. Klockan två.

Men nu har jag sovit ikapp. Och nu blir det snart att sova lite till.

Johanna out!

"We are all in the gutter, but some of us are looking at the stars."

Ah, Oscar Wilde, den härligaste pretantiösa människan någonsin.

Idag har varit en bra dag, eller i alla fall inte en dålig. Det känns skönt att få åka hem i morgon, jag behöver lite gotland tror jag.

Och nu så har jag blivit irriterande besatt av Ben&Jerrys, fan också.



Av ren slump träffade jag på en helt fantastisk konstnär vid namn Leonid Afremov när jag gjorde lite konst-research till min bok. Både mami och jag vill ha en av hans tavlor i julklapp, ifall någon undrar.

21 september

Just nu känns inget särskilt bra. Jag mår lite sådär, kan väl kanske inte direkt kalla mig sjuk men jag är inte direkt frisk heller. Känns rent ut sagt förjävligt rent psykiskt att må lite smådåligt, fysiskt.

Och idag har mitt arbete varit lite av en börda. Som jag har sagt tidigare så har jag fått mycket beröm och det känns som när man fick bra betyg i skolan. Well, let's just say att idag fick jag ett litet sämre betyg. Grejen är den att det egentligen inte är den sådan stor grej. Det var bara någon tillrättavisning för mycket och då känner jag mig dålig. Och jag är mycket medveten om att jag överreagerar, men det är så jag är. Det var bara att den där blicken knäckte mig lite.

Ja, herregud så känslig man kan vara ibland. Jag skyller det på min nästan-sjukdom. Jag har till coh med lite hemlängtan nu också. Jag tror att det är min nedsatta kropps fel alltihopa. Fi tusan.

Nu ska känsliga Johanna gå och lägga sig innan hon hittar något annat att bli ledsen över.

Jorden är rund för att det inte ska finnas några gränser

Har fått varit ledig sedan tre någon gång och det känns himla skumt. Barnen och Tomas är iväg på kalas och Nina har precis kommit hem från Göteborg. Har suttit och tittat på massor av klipp från Parlamentet och nästintill dött av skratt, men jag har försökt att inte skratta alltför högt. Jag skulle bli ganska skärrad om jag var ensam i ett stort hus och hörde höga skratt då och då.

Jag vet inte vad jag försöker få ut ur det här inlägget. Jag känner bara ett sådant stort behov av att skriva av mig ibland. Och jag har en sådan konstig känsla i magen just nu, jag förstår inte vad det är.

Såg klart The War förut och herre jesus, Elijah Wood är nog den bästa barnskådespelaren jag någonsin har sett. Han var runt 13 i den filmen och han är bara så grymt bra att jag blir helt förvånad fast jag har varit ett fan en långt tid. Väldigt sevärd film faktiskt :)

Ja, och valet håller på för fullt. Har dock inte märkt av det särskilt mycket. Själv röstade jag för nästan en månad sen (grönt såklart!) så det känns som det redan är klart för min del. Jag känner mig faktiskt ganska positiv inför valet. Chockerande många jag har pratat med har röstat som jag, eller åtminstone rött. Jag tror faktiskt vi har en chans.

Undrar vad jag ska äta ikväll, verkar inte bli någon kvällsmat på övervåningen iaf. Kanske ska ta en tur ner till affären. Fast mest är jag bara sugen på glass.

A goal without a plan is just a wish

Spenderade stor del av min dag på ett äventyrsbad med el children och Tomas. Det var ganska underhållande, förutom när Carl-Johan fick mig att åka två svinläskiga rutchkanor. Att hamna under vatten är ingenting jag gillar.

Har just sett halva delen av en film som heter "The War". Trots det ganska oattraktiva namnet så är den hitintills riktigt bra. Jag får lite "To kill a mockingbird" känsla av den. Kevin Costner och Elijah Wood. Yes sir, I like it :D

Men nu ska jag sova, jag blir för utmattad för att koncentrera mig på filmen.

Och idag skrev jag på min bok, första gången i Djursholm. Så otroligt befriande.

If love is the answer, could you rephrase the question?

Idag var en ganska påfrestande dag. Nina har åkt iväg till Göteborg så jag fick uppgiften att både hämta H och H, underhålla dem och laga mat till dem. Jag ska säga er detta, det är inte lätt att laga mat när man har en kelsjuk tvååring hängandes i benen. Speciellt inte när jag inte är speciellt bra på att laga mat ensam heller. Men det gick ändå fint och barnen verkade uppskatta min kokkonst. Dagen avslutades med ord av uppskattning och en glad Johanna. Det är som förr i tiden i skolan när man fick bra betyg, me like :)

Ibland får jag konstiga ryck och blir smått besatt av vissa skådisar vilket brukar sluta i att jag ser så många av deras filmer som möjligt. Min första besatthet här i Stockholm var Tom Hanks men eftersom jag inte har någon hyrfilmsbutik i närheten var det svårt att tillfredställa min besatthet. Efter att ha upptäckt en fantastiskt låt ur Sagan om Ringen-musikalen leddes mina tankar in på Elijah Wood och idag har jag varit olaglig och laddat hem ett antal av filmer med just Elijah Wood. Jag älskar honom som barnskådis, helt underbar. Nu ska jag se Forever Young.

And the moon slept...

Jag tror att ju mer barnen tycker om mig, desto jobbigare får jag det med att ta hand om dem. Det blir nämligen så att konflikerna nu inte handlar om vem som ska ha vilken leksak utan vem som ska sitta i mitt knä, vem som ska bygga lego med mig, vem som ska rida på mina axlar. Att ha tre stycken barn trånande efter sig kan vara ganska jobbigt, samtidigt som det är rätt så härligt.

Idag har jag känt mig så kreativ, ändå har jag inte gjort något kreativt alls. But I'm getting there. Har varit svårt att komma in i rätta känslan för att kunna skriva när allt är så nytt. Men det nya är inte så nytt längre och jag märker att jag mer och mer börjar längta till ordens magiska värld.

Jag tog en tripp till Täby centrum förut idag, vilket ställe! Och jag blev ytterst lycklig när jag gick in på Megastore och finner tre filmer som är just de tre filmerna jag har gått och trånat efter den senaste veckan, och så är det dessutom ett erbjudande; tre för 200:-. Jag slog såklart till. Skulle sen sätta mig och äta på Burger King, (jag vet jag är en hemsk människa, jag åt ju Burger King i fredags också) men ville inte se vilsen och ensam ut så jag bestämde mig för att ta en sväng förbi Akademibokhandeln och köpa en liten pocketbok. Såklart gick jag därifrån med tre. Jag har börjat spendera så mycket pengar här, det är inte bra.

Igårkväll läste jag igenom alla mina inlägg och så slogs av en sak. I nästan varje inlägg klagar jag på hur trött jag är. Ständigt. Och det stämmer väl in på mig ganska bra, jag är en ganska sömnig människa.

"Success is falling nine times and getting up ten"

Sagt av Jon Bon Jovi :)

Dagen började inte speciellt bra. Harald (tre år) vägrade att klä på sig och letade sig upp till sin storebrors rum där han hittade massos av Star Wars lego gubbar. Att leka med dem var ju betydligt mer intressant och viktigt än att göra som Johanna säger och klä på sig och gå till dagis. Efter gråt och skrik och sparkar och slag och ett antal "Johanna är dum!" så kom vi faktiskt iväg till dagis ändå. Men inte förrän jag var redo att börja gråta utav frustration och utmattning.

Sen, när klockan började närma sig fyra, tog jag vagnen och gav mig av mot dagis med bävan i själen. Skulle Harald fortfarande vara arg på mig och vägra komma med hem? Eller var det något annat som skulle gå fel? Men när jag närmar mig dagis ser jag hur en liten lintott i blå jacka springer mot staketet.
"Johanna! Här är jag!" Och bredvid honom står lilla Hanna och skriker av glädje. Påhejad av deras glada rop kommer jag in på dagis och möts av två energiska ungar som är uppriktigt glada över att se mig. Sådana eftermiddagar väger upp för min morgon.

Stories we tell will cast their spell

Det var oförlåtligt länge sedan jag skrev här. Det är hemskt, jag borde skämmas. För min egen skull alltså.

"Så mycket har hänt är" återigen min ursäkt. Först var det London som var fantastiskt, speciellt Wicked. Jag satt och grät mig igenom den föreställningen, det var så häftigt att äntligen få se den på riktigt efter så lång tid. Allt annat var också härligt, Starbucks med sin wunderbara varma choklad, Oxford Street med sina billiga affärer, Sightseeing bussen med en fantastiskt rolig cockney guide vid namn Pete, och Harrods såklart. Det enda som inte var fantastiskt i fantastiska London var vårt hotell. Vi hade ingen egen toalett, trots att det stod på deras hemsida att det skulle vi få. Det fanns en fungerande toalett som tolv hotellrumm delade på och där fanns det inte ens varmvatten. Rummet var groteskt litet och fjädrarna i sängen kändes i ryggen när man låg där. Usch. Men det var bra läge iaf. Vi bodde i Belgravia som är ett av Londons lyxigaste områden (även om det inte märktes på vårt hotell) och det var inte alls långt från Victoria Station. Och vid Victoria Station ligger Apollo Victoria, teatern där wicked spelades.

Nästa stora grej i mitt liv är att jag har flyttat. Inte bara hemifrån, utan också från Gotland. Nu har jag bott en vecka här på Djursholm och jag trivs väldigt bra. Hade en dag förra veckan med extrem hemlängtan, men efter den dagen så har det varit bra. Jag har verkligen hamnat i en bra familj. Ungarna är jättehärliga (för det mesta) och föräldrarna är så trevliga.

Men jag kommer alltid att sakna min mamma.

Nu tycker jag att städerskan kan vara klar så jag kan gå och tvätta, gaah!

Och just det, innan jag slutar delar jag med mig av en fantastisk låt som jag hittade på Youtube häromdagen. Den får mig att vilja gråta och skratta samtidigt. :http://www.youtube.com/watch?v=sSH8b33wZcw