Nu har Stockholm Filmfestival kommit till ett slut och jag tänkte skriva lite om alla de filmer jag hann se.
Comic-Con Episode IV: A Fan's Hope, dokumentär av Morgan Spurlock. Detta var den första filmen jag såg och jag tror det gjorde att jag uppskattade den lite mer än vad jag annars skulle. Men den var riktigt bra, väldigt nördig och härlig. Man fick följa med olika personer som av olika anledning skulle till comic-con. Det var ett par som firade sin ettårsdag där med att killen friade och då kom mina sentimentala hellgrengener fram och jag blev lite tårögd.
Hysteria, komedi av Tanya Wexler. Den enda filmen som jag såg tillsammans med nån! Den var inte så bra som jag trodde den skulle vara. Men den var ändå helt okej. Dialogen irriterade mig lite och handlingen var väldigt kliché men förutom det var den väldigt underhållande.
A Dangerous Method, drama av David Cronenberg. Återigen en film som inte var så bra som jag trodde den skulle vara, men ändå var helt okej. Den var väldigt intressant och mörk. Intriguing skulle jag vilja säga. Viggo Mortensen var fantastisk som Freud och efter filmens slut blev det ett litet skype-samtal med Herr Mortensen himself. Det var väldigt spännande.
Tinker, Tailor, Soldier, Spy, spiondrama av Thomas Alfredson. En del filmer ser man och är helt lyrisk över i efterhand och tycker att det var den bästa filmen man någonsin sett. Sen när man fått tid att reflektera över det inser man att den var nog inte så bra som man först tyckt. Sen finns det de filmer man ser och är rätt så likgiltig till efteråt och när man fått tid att reflektera inser man att det var nog ganska så bra ändå. TTSP hör till den senare kategorin. Jag hade oerhört höga förväntningar inför den här filmen. TTSP var anledningen till att jag ens köpte ett medlemskort och ville se filmer i denna festival. Det är svårt att nå upp till sådan förväntningar. Så den första känslan var besvikelse. Men med reflektion har jag insett att den ändå var ganska bra. Jag älskade miljöerna, musiken och såklart skådespelarna. Utan alla fantastiska skådespelare skulle inte denna film vara mycket att ha. Gary Oldman, Benedict Cumberbatch, Colin Firth, Tom Hardy och John Hurt. Alldeles fantastiska.
Project Nim, dokumentär av James Marsch. En väldigt fin och upprörande dokumentär om schimpansen Nim som skulle lära sig att tala teckenspråk och hans livsresa. Det fanns många stunder man satt med tårar i ögonen under denna dokumentär.
Like Crazy, drama av Drake Doremus. Det här var nog den bästa filmen jag såg under hela festivalen. Jag hade läst en intervju med skådespelarna tidigare på dagen där de sa att mestadelen av filmen var improviserad och hela artikeln gav mig en känsla av att filmen inte var så bra. Så jag kom in med låga förväntningar och blev helt blown away. Det var en jättefin, underbar, sorglig, härligt, mysig film. Med fantastisk musik också. Man märkte att vissa saker var improviserade men det gjorde det hela bättre, mycket mer verkligt. Och ett bitterljuvt slut.
Miss Representation, dokumentär av Jennifer Siebel Newsom. Denna dokumentär handlar om hur media framställer kvinnor och allmänt hur kvinnor har det i USA. Ytterst jävla upprörande. När jag gick därifrån var jag både ledsen och arg och kände att jag bara ville göra något drastiskt för att ändra på världen. Sådan dokumentärer gillar jag.
Och det var det. Jag skulle ha velat gå på flera filmer, speciellt Shame, Martha Marcy May Marlene och Damsels in Distress. Den sistnämnda hade jag till och med biljett till men biografen låg helt åt helvete så jag hittade inte dit. Jag är fortfarande lite bitter över det.
Jag längtar till nästa år, det ska bli spännande att se vad som kommer då.
Hela den här veckan har varit helt crazy. Jag har inte haft en enda lugn stund. Det har bara varit att gå upp, jobba, gå i skolan, jobba, filmfestival, sova, upp och så allt om igen. Och det konstiga är att jag har gillat det. Det har känts härligt att ha så mycket att göra vilket är helt olikt mig. Hur ska jag hantera nästa vecka?
Tentaplugg.
