“All that is gold does not glitter, Not all those who wander are lost.”

Det är svårt att motivera sig själv att blogga när man
1. Är så upptagen med skolan och allt att man inte ens kan ta sig tid att ladda ner den där mindfulness-appen ens terapeut rekommenderar.
2. Måste sitta och skriva inlägg på mobilen eftersom den amerikanska datorn inte kan å ä och ö.

Men nu blev det så ändå! I och med julkänslorna som sakta börjat bubbla upp har jag läst många gamla inlägg och blev sugen på att skriva mer. Något som slog mig när jag läste igenom mitt liv var att det är egentligen inte så mycket som ändrats. 2013 skrev jag om hur stressad jag var över skolan med C-uppsatsen och kandidatexamen. 2014 och 2015 skrev jag om hur stressad jag var över masterprogrammet. 2016 skrev jag inte mycket, men nämnde nog att jag var stressad över första terminen på doktoranden. Och gissa vad? Jag är ganska stressad nu med när två grant proposal ska skrivas, 50 uppsatser ska rättas, och en sista skrivuppgift ska göras. Men vet ni? Jag börjar bli något van nu.

“In this world, there is a kind of painful progress. Longing for what we've left behind, and dreaming ahead.”

Första inlägget 2017! Säger hon när det börjar närma sig slutet av maj. Jisstus.

Nu sitter jag här igen, i mitten av massa finals. Men när den här veckan är slut, så är mitt första år som doktorand slut. Tänka sig att det har gått så snabbt! Och precis som de skrev på internet så har det varit sjukt mycket jobbigare än vad jag trodde. Inte med själva arbetsbördan egentligen, även om den också varit hög. Det jobbigaste har varit att kämpa med självkänslan och imposter syndrome. Att kämpa med att känna sig värdelös jämfört med andra i programmet och att känna sig som man inte passar in. Men det går i vågor. Intellektuellt vet jag ju att jag kan och att det går. Men ibland tar andra sidor över.

Jag har bokat resa till Sverige nu och jag har sån himla hemlängtan! Konstigt nog saknar jag Stockholm väldigt mycket, även om jag inte riktigt uppskattade det när jag bodde där. Det är väl egentligen mest den där nostalgin. Stunderna med Lilljeqvist-barnen, mami-besöken med teater och musikal. Till och med pluggmötena på Stockholms Universitet. Det var lite enklare då, även om jag säkert inte tyckte det i stunden. Är det så livet är? Allt blir svårare och svårare så man ser tillbaka med längtan på det som var i alla fall lite lättare?

Kanske borde skriva den där sista uppsatsen nu?