"Hope is like a road in the country; there was never a road, but when many people walk on it, the road comes into existence."

Jag tar tillbaka allt jag någonsin sagt om att psykologi III skulle bli lätt. Jag orkar nästan inte mer. Hade ett seminarium idag, nästa är på fredag där uppgiften som lämnas in räknas som en hemtenta. Har inte börjat ännu. Övningsuppsatsen går sådär, mest på grund utav att jag känner mig något negligerad av min handledare. Gjorde första delen av mitt experiment idag, behövde runt 40 pers och fick 11 så det var ju mindre kul. Och nästa vecka börjar statistiken. Utöver detta har jag av någon anledning jobbat mer den senaste tiden än vad jag brukar. Allt på en gång. Jag drömmer mardrömmar om kognitiv intervju varje natt.

I helgen blev det i alla fall ett välbehövligt paus från pluggandet med ett besök från mami. Det inleddes med Jesus Christ Superstar på Göta Lejon. Som den musikalnörd jag är, och mycket också på grund av att broder Jakob var überkristen en gång i tiden, så har JCS nästan alltid varit närvarande i mitt liv. Jag har sett olika filmatiseringar runt påsk på tv, jag har nynnat "I don't know how to love him" på bussen på mellanstadiet för att jag gillade melodin, jag har haft soundtracket på min iPod i många år. Ändå så har jag inte riktig fattat föreställningen. Men efter i fredags, mind blown. Helt fantastisk version, och Ola Salos översättning som jag tidigare inte gillat när jag lyssnat på soundtracket kom fram på ett helt fantastiskt sett. Modernt men också otroligt så storydrivet. Och Ola Salo som Jesus var en av de bättre roller jag sett. Han var så sårbar att jag bara ville springa upp på scenen och krama om honom hela tiden. Patrik Martinsson som Judas var också helt underbar, jag var inte helt säker på om det ändå inte var playback i början på grund av hans fantastiska röst. En extra positiv krydda var en ytterst söt blondlockig lärjunge. Och hela spektaklet blev ännu bättre av att vi satt på andra raden från scenen, helt i mitten. Så nära att man nästan kunde röra Ola vid applådtacket. Så nära att man kunde höra dirigenten viska "en, två,tre, fyra". Så nära att man kunde se vartenda ansiktsuttryck, varje höjt ögonbryn.

Jesus motorcykelgäng.

Mr. Christ himself.

Söt lärjunge kan ses sittandes ovanför stegen.

Sötisar

En väldigt guldglittrig Morgan Alling.

Men som alltid så är det så att när man haft en extra mysig helg så gör det ont när den tar slut och när Mami åker hem blir det alltid jobbigt. Särskilt när den här veckan väntade. Men nu är den snart slut och jag har överlevt. Hittills.