"The future is purchased by the present."

Jag har spenderat hela veckan med näsan i psykologiböcker. Jag har pluggat som en tok och ändå så kan jag inte så mycket. Fuck it. Och ångest över högskoleprovet har hängt över mig hela tiden. Och nu när det är över är det inte mycket bättre. Jag var väldigt medveten om att mattedelarna gick åt helvete men det kändes väldigt bra på svenska/engelskadelarna, men när jag rättade så gick det inte speciellt bättre där, eller inte på den första i alla fall. Och jag har redan börjat få ångest över att jag måste göra det igen i vår.

Och allting jag skriver verkar inte riktigt passa ihop, jag antar att det är en bieffekt av att få hjärnan förvandlade till mos av ett omöjligt jävla prov med omöjlig jävla matte.

Nu ska jag äta lite tårta som jag fick av Nina när jag kom hem. Om jag någonsin har förtjänat tårta så är det nu. Damn it.

"Sometimes only one person is missing and the whole world seems depopulated."

Den här veckan har bjudit på många exalterade nyheter för framtiden.

1.Den 5 november kommer mamma, Jakob och Peter upp till Stockholm och så ska vi gå och se Spamalot!
2. Mellan den 9 och den 20 november är det Stockholms filmfestival och jag har redan införskaffat medlemskort och köpt biljetter till visningarna av "Tinker, Tailor, Soldier, Spy" och "A Dangerous Method". Det verkar som det blir nästan minst en film om dagen hela den perioden, and I'm excited!

3. Av en händelse öppnade jag ett av de många mail som EF skickar till mig för att jag någon gång i tiden skickat efter broschyrer från dem. Efter lite vidare-klickning hittade jag ett program som är Pre-masters och som låter alldeles fantastiskt. Under 6 eller 9 månader får man bo i det landet man sedan vill ta sin masters i och så får man plugga akademisk engelska och förbereda sig inför GRE-proven och man får hjälp inför allt vad det innebär att söka till ett amerikanskt universitet. Dock har jag inte hittat priset för detta ännu men jag inväntar broschyrer och samtal från EF och jag är exalterad.

Resten av kvällen ska spenderas på övervåningen med pizza och barnvaktsjobb. Inte fy skam.

(Och ja, jag måste nämna det. Fan ta biologisk psykologi. Och ännu värre, det där förbannade högskoleprovet. Jag kommer att dö.)

"Nobody who ever gave his best regretted it."

Att skriva vetenskapliga artiklar= svårt, jobbig, ångestframkallande. Johannas framtidsplaner: Skriva vetenskapliga artiklar for the rest of her fucking life. Damn.

Jag vet inte om det är någon sorts effekt på stress eller om jag har en oupptäckt hjärntumör som gör att min hjärna sakta ruttnar men jag känner hur jag den senaste tiden har så svårt att koncentrera mig och jag glömmer bort saker hela tiden. Jag kan t.ex. sitta och läsa kurslitteraturen och under denna tid komma på någon jättebra slutsats. När jag då lägger ner boken för att skriva ner det så har tanken försvunnit. Och det händer hela tiden nu. Det är så oerhört frustrerande.

Jag börjar också få allt svårare att skilja mellan svenska och engelska. All kurslitteratur är på engelska men alla uppgifter skrivs på svenska. Den delen går fint, man översätter väldigt automatiskt och det är inte en process jag tänker på. Men däremot i vardagen kommer jag allt oftare på mig själv att inte på vad vissa saker heter på svenska. Det händer att jag inte hittar enkla engelska ord ibland också men inte alls lika ofta. Det verkar som om hela jag håller på att deteriorate (som heter vad på svenska?) Vilket inte känns så kul eftersom jag är precis i början på min akademiska karriär. Hjälp?

“Yesterday is not ours to recover, but tomorrow is ours to win or lose.”

Idag hade jag en föreläsning om Sensorisk Perception. Vilket tydligen innebar att vi skulle lära oss detaljerad information om bl.a. ögat och örats anatomi. Ytterst fucking orelevant så jag gick hem efter två timmar. Jag är så dålig på att gå på föreläsningar/stanna på föreläsningar nu för tiden. Jävla biologisk psykologi. Jag tror dock att det inte är någon biologisk psykologi på Psykologi II kursen vilket gör mig glad.

Innan jag begav mig av på sagda föreläsning snubblade jag över en Sherlock fanfiction. Jag brukar alltid säga att jag inte gillar att läsa fanfictions för sådana saker jag verkligen gillar men på något sätt brukar det alltid sluta med att jag sitter där ändå och läser de där förbannade fanficsen. Just den här ficen var i alla fall helt jävla underbar. Karaktärerna var väldigt trovärdiga, Sherlock var väldigt "in character" vilket är sällsynt bland Sherlock-fics, och hela handlingen var bara allmänt genomtänkt och bra. Den fick mig till och med att prata för mig själv när jag läste vilket bara händer när jag läser något riktigt bra så att jag känner ett behov av att kommentera det högt för mig själv. Anyways så blev jag tvungen att gå och jobba innan jag kunde läsa sista kapitlet och det var sjukt spännande och jag kunde inte riktigt koncentrera mig på barnen för jag ville bare ner i mitt rum och läsa. Och sen blir det så jävla antiklimax. För allting löser sig jättefint, so far so good, men sen så ska Sherlock och John gå och bli ihop. För i helvete. Det finns fan inga fanfics utan slash nu förtiden. Och jag brukar vanligtvis acceptera all slash inom the Sherlock-fandom. När det bara är ett antytt förhållande mellan Sherlock och John, typ som i serien och till och med i ACD-böckerna, så gillar jag det och tycker det är underhållande. Men när det sen blir konkret i fanfics så blir jag bara irriterad. Varför måste alla göra denna epic bromance till ett romantiskt förhållande? Goddammnit

In other news så är det en annan sak som frustrerar mig för tillfället. Jag undrar hur det kommer sig att när jag skriver något som jag i slutändan blir stolt över, något som jag visar upp för andra, något som jag vill ska bli någonting, så går det så trögt? Jag får ofta piska mig själv för att få ur orden. Men sen så kommer sådana här idéer, story-idéer som bara bubblar i huvudet så länge så att jag till slut måste skriva ner dem. Och då bara rinner det ur fingrarna på mig. Då kan jag sätta mig vid datorn, börja skriva, och sen titta upp och märka att det har gått två timmar. Och de är ofta inte särskilt bra, de är inte sådana storys jag vill visa folk sen, inte något som jag känner jag är stolt över. Inte för att det är något pinsamt innehåll, de är bara så annorlunda av någon outgrundlig anledning. Såntdär jag skriver enbart för mig själv.

Förövrigt så kan jag av någon konstig anledning inte få denna mans ansikte ur mitt huvud för tillfället.

Tom Hiddleston, why you haunt my thoughts?

Hejra.

"Sometimes I wish that I was the weather, you'd bring me up in conversation forever. And when it rained, I'd be the talk of the day."

Jag anmälde mig nyss till kurser för vårterminen. Psykologi II och juridisk översiktskurs på distans, förstahand från Uppsalas Universitet, andrahand från Högskoland på Gotland. Det känns otroligt vuxet att söka till en fortsättningskurs. Jag undrar dock hur jag ska överleva våren. Psykologi I har hittills varit ytterst intensiv och jag kan inte tänka mig att psykologi II, där man förövrigt läser två delkurser parallellt under hela kursens gång, kommer vara mindre ansträngande. Plus att jag då ska läsa en distanskurs. Jag är alldeles för inne på att bli klar med min utbildning till 2013. Det gäller att bli disciplinerad till våren. Yeah right.

"No man is ever old enough to know better."

Bara för jag har tråkigt tänkte jag visa lite GIFs som jag använder mig av på Tumblr. GIFs fascinerar mig, det är precis som i Harry Potter. Bilder som rör mig. Jag gillart.

När man kanske publicerar en fin bild eller läser chockerande inlägg: en svimmande Sheldon Cooper.

När man tycker något är väldigt roligt kan man antingen använda sig av en skrattande David Tennant....

Eller en skrattande Martin Freeman.

När något är sorgligt finns det också flera alternativ. En gråtande Billie Piper/Rose Tyler....

Eller återigen Martin Freeman.

Eller också David Tennant.

Man kan också ta hjälp av en liten Benedict/Sherlock gif, där han egentligen är drogad men med en liten finns text kan allt det ändras.

Davdi Tennant kan man använda sig av till allt verkar det som. Här är man kanske glad, kanske ledsen, vem vet?

Samma med denna gif med Jason Sudeikis.

Ibland vill man lägga upp en virtuell kram och då kan man använda sig av Darren Criss och Joey Richter från A very Potter musical.




Eller Benedict Cumberbatch och Hugh Laurie:

Ibland så finns det gifs som inte riktigt går att förklara men som är roliga ändå. Som Benedict/Sherlock som poppar upp.

Eller en väldigt glad Doctor/David Tennant.

Några dansande gifs finns det med. Här är det Jason Sudeikis.

Och här är det Tina Fey.

Speaking of Tina Fey så kan man använda sig av den här med.

Ibland vill man vinka, kanske till nya followers. Då kan man ta hjälp av Jason Sudeikis....

Eller Charlie McDonnell.






Blir man exalterad kan man återigen använda sig av Jason Sudeikis. (Varför har jag så många gifs med Jason Sudeikis?)

Om man blir glad; denna snubbe som jag inte riktigt vet vem det är.








Om man blir exalterad över fina bilder:

Benedict/Sherlock







Eller Benedict/Sherlock:


Ibland behövs det lite winks.

Provided by John Barrowman and Martin Freeman.

Ett exempel både på en wink och på hur en text kan ändra en gif totalt. Det Sherlock/Benedict egentligen säger är "Afternoon" men med en text till så ser det verkligen ut som han säger "I love you".

Jag vet inte vad det är Snape/Alan Rickman egentligen säger här. Men det är kul.


Lite Mycroft/Mark Gatiss där.
Visdomsord från Amy Poehler och Tina Fey:

Ett vanligt uttryck på Tumblr ofta ackompenjerat med olika gifs.

Ibland kanske man blir förvånad:

Eller upprörd:

Och ibland så:

Ja jag vet inte.

Helt enkelt så tycker jag det är väldigt roligt med gifs. Och anledningen till detta inlägg är att jag måste skriva en labbrapport till Biologisk Psykologi. Procrastinating big time.
Istället blir det:

"Tell me who admires you and loves you, and I will tell you who you are."

Biologisk psykologi, du är inte intressant. Bara så du vet. Du gör mig inte motiverad.
Socialpsykologi, du är väldigt intressant. Tack för mitt B, I'm back in action. (1,5 poäng från A, bitches)

Jag gillar att få paket med den här krabaten på. Även om det bara är andra gången. Det är från den fantastiska sidan Qwertee där vem som helst får skicka in sina t-shirt designs och så får man rösta. De tröjorna som får flest röster säljs sedan under ett dygn, och bara ett dygn, och sen är de borta forever. Men för ett tag sen så hade Qwertee "insaniTEE" vilket är deras version av en rea. Så jag köpte två. Man fick inte välja själv utan Qwertee tog två olika av alla de tryck som sålts den senaste tiden och skickade till mig. I got lucky för jag ville verkligen ha åtminstone en med något Doctor Who-relaterat. And look what I got!

Titta Edit! Det är The Weeping Angels och The Silence. Fan vad jag hatar The Silence, dom är så äckliga.

 

Såhär såg den andra tröjan som jag fick ut. Nothing special men fin ändå.

 

 

                                 

(Layouten fuckar idag, not my fault)

Några andra saker.
1. Jag är nästan helt frisk, sega sjukdomshelvete BEGONE!
2. Så otroligt jävla skönt med helg även om jag bara varit aktiv i tre dagar den här veckan.
3. Lång sjukdom har lett till= Inget mer Doctor Who! Det är helt slut nu, jag är up to date. Nästa säsong kommer tydligen inte förrän nästa höst så det blir ju skoj.
4. Börjat se på "Single Father" istället som är en 4 avsnitt lång serie med David Tennant (Edit! David Tennant) som är jättefin. Det är en ganska så sorglig serie och av någon anledning så älskar jag allt (i film/bok/serie väg) som är sorgligt. Rekommenderad! Fast ha med subtitles för alla är så skotska :)
5.Fan vad jag älskar Guster. Det går perioder jag inte lyssnar på dem och sen så lyssnar jag igen och förstår inte hur i hela världen jag någonsin kunnat sluta.
6.

Hallon, Toffefe och bragokex. That is all.

"The days that make us happy make us wise"

Jag är sjuk. Inte sådär pissigt sjuk, men inte heller sådär lite sjuk så man bara kan ignorera det. Efter seminariet i torsdags var det som min kropp sa "Right, fine, nu har du haft dina lektioner för den här veckan och nu är det dags för lite sjukdom." När jag gick till tåget från Hagväg 8 kände jag hur halsen började svida och dagen efter hade jag ingen röst. Nu har jag dock fått rösten tillbaka och om jag sitter still (läser Sherlock Holmes och ser på Doctor Who) känns det helt okej, men om jag får för mig att börja röra mig, som igår när jag gav mig av till Täby, så ger sjukdomen sig till känna.

Samtidigt som den här sjukdomen härjar i min kropp så är det den där speciella tiden på månaden. Vilket leder till ett dilemma. Sjukdomen gör att jag har ingen aptit what so ever medan den speciella tiden på månaden uttrycket sig ungefär såhär:

Så igår blev det hamburgare i Täby som smakade absolut nada och ledde till illamående och nu har jag beställt pizza för hemleverans. Ytterst spännande. Precis som Doctor Who, jesus vilket jävla mindfuck den serien är just nu. Nästa avsnitt heter "Let's kill Hitler", I look forward to it.

"Life's challenges are not supposed to paralyze you, they're supposed to help you discover who you are."

Idag är det kanelbullens dag! Hittills har jag ätit tre stycken, detta på grund utav att det blev bullbak när jag kom hem från universitetet. Men eftersom dessa tre bullar inte var kanelbullar har jag en riktigt redig kanelbulle som väntar på mig. Mums.
Jag är äcklig.

Universitetet ja. Idag var det tretimmarsföreläsning. Hjärnans anatomi. Med en föreläsare är otroligt tråkig och osäker. Att han stammar lite och har lite tics gör det inte lättare när man redan har svårt att koncentrera sig. This was not what I signed up for. Ge mig psykologi, inte biologi.

Jenny är iväg ute i Europa och spatserar. Det känns så konstigt att inte ha det där dagliga samtalet som liksom knyter mig till verkligheten efter en lång dag med universitet och barn. Men hon kommer snart hem igen. Tills dess är det bra att facebook finns.

KANELBULLE, here I come! Och lite doctor who, ytterst spännande. Jag har haft väldigt svårt att acceptera alla förändringar som hände emellan säsong 4 och 5. Ny doctor, ny companion, ny sonic screwdriver, ny TARDIS, nytt intro. Jag har fortfarande inte accepterat det fullt ut, det är inte doctor who för mig, men jag har accepterat det som ett nytt program som jag kan njuta av ändå. För det är väldigt spännande just nu. Jag visste väl att jag kunde lita på Steven Moffat ändå.