“This made him a grad student, and grad students existed not to learn things but to relieve the tenured faculty members of tiresome burdens such as educating people and doing research.”

Och där så var sista uppgiften, en utvärdering av Elliot Rodgers mentala tillstånd at the time of the offense, inlämnad. Vilket innebär: att jag är klar med mitt första år på John Jay! Det betyder dock inte att det är sommarlov. Vi har börjar samla data för min thesis så det är forskning hela dagarna fram tills dess jag åker tillbaka till lilla Gotland. Och väl där blir det förmodligen jobb hela dagarna tills jag åker baka till New York. Och sen börjar allt om igen. Men jag är glad ändå!

Nu börjar temperaturerna krypa över 30 och ibland är det svårt att andas ute på gatorna. Inomhus och på tunnelbanan blåser det isande vindar så att man istället får gåshud och fryser. Allt eller inget, väldigt typiskt för det här landet.

Idag fick jag ett mail från Norwegian om att mitt flyg går om ca 20 dagar. Och jag blev livrädd. Missförstå mig inte, jag längtar efter min fina ö hur mycket som helst. Men hur ska jag klara mig utan min pojk? Jag vill inte vara en såndär brud som inte klarar av att vara ensam, men det är en stor skillnad mellan att inte vara tillsammans och att ha ett helt hav emellan varandra.

“What a weary time those years were -- to have the desire and the need to live but not the ability.”

Det känns helt otroligt att terminen snart är slut här. Att jag inte har lektioner längre. Att jag i helgen spenderade hela söndagen på en strand i stekhettan. Och att det bara är maj. Så tidigt, men tiden går så himla snabbt. Snart är det tillbaka till ön och jobb igen. Och plugget och New Yorkandet får en paus. Jag är inte helt hundra på hur jag känner inför det.

Ibland springer jag och Ryan på impulssaker trots att vi har mycket att göra. I tisdags blev det balett, min alldeles första balett. Det blev Othello på The Met och det var en himla häftig upplevelse. Dock så känner man sig ytterst ograciös när man ser vilken kontroll dansarna har över sina kroppar. Helt crazy!

Jag är nästan aldrig hemma i Washington Heights numera, mer än för att tvätta och packa om väskan. Dock spenderade jag och Ryan en natt här förra veckan, vilket skulle visa sig vara ytterst traumatiskt. Vi låg i sängen med varsin dator och pluggade när Ryan plötsligt ropade "cockroach!". Jag hann höra hur äcklet rörde sig snabbt över golvet och hintade snusket innan jag flög skrikandes ut i vardagsrummet. Kackerlackan sprang efter mig (!) och jag var påväg att gömma mig i badrummet när hjälten Ryan kom efter och mördade äcklet med sin sko. Det var något av det äckligaste jag varit med om, den var så himla högljudd och alldeles gigantisk. Och det tar inte slut där. Jag är för tillfället hemma för nyss nämnda tvätt/ompackning och vad möter mig i badrummet om inte en gigantisk kackerlacka? Jag mötte Malik när jag kom hem tidigare ikväll och vi pratade lite och jag kände mig nästan lite dum för att jag aldrig är hemma längre och lite skyldigt för att jag funderar på att flytta till hösten. Men efter kackerlack-incidenterna så känns det inte längre jobbigt, usch! Det är också så konstigt att min fräscha lägenhet har kackerlackor och Ryans äckliga smutslägenhet inte har en enda. New York works in mysterious ways.

"I know I am but summer to your heart, and not the full four seasons of the year.”

Det där med att New Yorks värme skulle göra allt lite lättare: jag tar tillbaka lite av det. Varje dag bjuder numera på nästan uppmot 30 grade och jag smälter. Idag var det dock inte så himla fuktigt som annars kännetecknar värmen i den här staden. Och det är ganska fint att kunna gå runt i luftiga klänningar i maj. Men nätterna är klibbiga och varma. Och mitt hår är numera ett frissigt afro.

Förra veckan avslutades med en konferens på skolan, i New Building som inte hade någon AC vilket innebar väldigt lite syre. Över 50 personer, uppklädda till tänderna, i ett överhettat rum. Fantastiskt att vi överlevde. När jag stod och presenterade min poster så var det rena rama vattenfallet nerför min rygg.

Forskningsmässigt så börjar det hända spännande grejer. Jag hade ett möte med fantastiskt trevlige Dr. Kassin idag och ska nästa termin läsa en så kallad "independent study" med honom. Det innebär att jag får forska, får betyg och credits på det, och slipper således läsa onödiga, kliniska kurser. Idag träffades vi för att diskutera ämne och vi diskuterade fenomenet plea bargaining som är en stor grej här borta. Över 95% av alla fall slutar med plea baragining vilket alltså innebär att en målsman säger att hen är skyldig och fallet behöver då inte tas upp till rättegång. Problemet är dock att det finns de som säger att det är skyldiga trots att de inte är det. Kassin är för tillfället konsult i två fall där den tilltalade "erkänt" sig skyldig i plea bargaining och pga detta sitter i fängelse. I efterhand har DNA-bevis kunnat visa att den tilltalade var oskyldig, men hen släpps ändå inte ut eftersom domaren anser att hans guilty plea tyder på hans faktiska skuld. Trots DNA-bevis! Så det är nu detta vi vill forska om och det är sjukligt spännande. Dels för ämnet i sig och dels för att det är ett himla nytt forskningsområde som jag kommer få vara med om att "starta upp." Color me excited!

In other news så var jag och Ryan på Bronx zoo i helgen. Tydligen klassas det som ett av de bästa zoona i världen, men jag kan väl tycka att det inte var speciellt mycket bättre än Kolmården. Inte för att det är dåligt, men det var heller inte mind-blowingly fantastiskt. De hade däremot väldigt goda hamburgare och helt fantastiskt söta röda pandor.

Nu är det bara att trotsa det äckliga illamåendet som suttit i mer än en vecka och fokusera på prov, case studies och prospectus och sen är skolan slut för denna gång!

“Time you enjoy wasting is not wasted time.”

Tiden rusar förbi och jag hinner knappt tänka efter. Det är dock mest bra saker som virvlar omkring, även om skolstressen alltid lurar i skuggorna. Förra veckan var det dags för inlämning av första utkastet av hela thesis prospectuset samt en 15+ sidor lång case study om Jeffrey Dahmer. Det blev lite hektiskt och jag fick sitta uppe till 3 en natt för att hinna klart. Nu är det inte mycket kvar: en case study/utvärdering av Elliott Rodger, ett prov och en presentation i utvecklingspsykologi samt redigering deluxe av min thesis. Sen kanske jag hinner med att ha lite sommarlov med finpojken innan det blir Gotland igen. Om jag har tur.

En ljuspunkt mitt i galenheten i veckan var Ben Folds konsert. Första gången sen jag och Jenny såg honom på ett litet, pytteställe i Köpenhamn för några år sen. Då var det knappt några folk där och vi stod precis framme vid scenen. Nu var det slutsålt, bara sittplatser och helt galen exalterad publik. Trots att jag älskar Ben Folds blir jag alltid lika förvånad hur duktig han är. Mycket bra kväll!

Efter en stressig vecka blev det extra fint med semesterlik helg i Connecticut. Svärföräldrarna åkte iväg till North Carolina för att hämta hem Ryans syster från college och vi var katt och husvakter. Eftersom de var precis nyinflyttade i det nya huset kunde vi inte använda köket och åt därför varje måltid ute. Ytterst dyrt, ytterst mysigt. Synd att det ska vara den kombinationen. Vår fredagskväll förgylldes till exempel av Wild Rice och deras fantastiska sushi där vi provade på lite nya saker såsom den fantastiskt goda Carrebean roll som bestod av friterad räka (om det är friterat så smakar det inte räka, tack för det!), spicy tuna, banan och kokos. Ytterst jättegott. Helgen bidrog också med bio, strandpromenader, kakbak och mycket onyttigheter.

Och nu är det tillbaka till verkligheten och det är alltid lika jobbigt. Dock kommer New York med nära 30 grader och strålande sol, sånt kan göra det lättare.