"Whatever is a reality today, whatever you touch and believe in and that seems real for you today, is going to be - like the reality of yesterday - an illusion tomorrow."

Det känns som om jag återigen hittat tillbaka till mig själv. Åtminstone en smula. Att jag återigen kan trivas i mitt eget sällskap. Vilket känns väldigt fint. Även om jag var tvungen att gå igenom en massa skit för att ta mig hit. Men jag antar att det är livet.

Jag pratade med mamma och fick äntligen sätta ord på känslan att mitt liv alltid känts lite som ett demo. Alltså ett demospel som man fick förr i tiden med PC-tidningar och liknande. En mini, pröva-på version av ett riktigt spel som tar slut precis innan det blir riktigt bra. Och det är lite så jag ofta känner. Att jag bara får pröva på lite. Men när det börjar närma sig något som kan bli riktigt bra så tar det slut. Och allt det här låter väldigt bittert men det är inte så jag menar det. Visst, i vissa stunder stör det mig och jag blir frustrerad och förbannad men det är som om jag aldrig riktigt förväntat mig mer. Det är snarare när det går lite längre än demoversionen av mitt liv som jag inte vet hur jag ska hantera det.

Jag vet inte. Det är sent, jag är trött och förvirrad. Jag borde inte blogga i detta tillstånd.

"Poetry lies its way to the truth."

Och livet virvlar vidare. Allt på en gång och sen ingenting och sen lite mittemellan och sen runt igen. Jag vet inte riktigt var jag har livet längre. Det är oförutsägbart på ett aningen obehagligt sätt. Det är som ett skenande som man bara väntar ska lugna ner sig. Eller nåt.

Gotland var fantastiskt. En fin dos av vänner och familj och fantastiska kusiner och god mat och ibland fint väder och ingen stress och så skönt att det snart bär tillbaka dit.

"He who does not understand your silence will probably not understand your words."

Jag trodde det skulle vara någon slags övergångsfas efter psykologin innan jag skulle vänja mig vid att vara relativt sysslolös. Men jag vänjer mig inte. Jag gillar det inte. Jag vill ha något att göra. Inte bara gå och träna eller gå på bio eller något sånt, jag vill göra något. Ge mig en vetenskaplig artikel att skriva för fan.

Och allting är bara grått och trist och meningslöst och så. Oh happy day. Gotland över midsommar ska bli så skönt att det finns inte.

"Think of all the beauty still left around you and be happy."

Och där kom det. Försök för fan inte vara lite glad för då går det åt skogen. Men jag antar att det var relativt förväntat ändå. Och en del av mitt guldkorn får jag ändå behålla. Bara inte på samma sätt.

Det är bara jobbigt att på vägen inse att kanske hela mitt liv har alla mina drömmar och planer bara varit något slags skydd, någon slags distraktion för att inte behöva inse hur jävla meningslöst, patetiskt och ensamt det är. Det är jobbigt att ständigt få bevis på att världen inte är rättvis, att det inte finns någon slags balans.
Hoppet är det sista som lämnar människan sägs det. Och det är jobbigt när till och med hoppet börjar sina. Vad finns kvar sen?

"Life is to be fortified by many friendships. To love and to be loved is the greatest happiness of existence."

Studsar runt till Chico Trujillo och känner mig allmänt upprymd. Livet är rätt fint för tillfället. Jag är mycket ledig, jag kan sova halva dagarna om jag så önskar. Allt plugg är över (tänk fortfarande inte på den där jöken-tentan. Om bara några dagar befinner jag mig i London. Och så andra små guldkorn i vardagen. Jag är bara rädd att allt ska ta slut. Det brukar ju vara så, bli inte för glad för då jävlar får du igen för det sen. Men just nu ska jag bara njuta.

"Make no little plans; they have no magic to stir men's blood. Make big plans, aim high in hope and work."

Och det verkar som om sommaren bestämde sig att försvinna sekunderna jag blev fri. Aldrig varit med om sådan kyla i juni. Dock är det ganska mysigt så länge man är inomhus, gärna insvept i en filt med lite mysmusik i lurarna. Men idag bestämde jag mig för att göra något annat än att sitta och stirra i mitt rum. Jag begav mig till Mörby centrum i regnstormen. Syftet var att gymma men när jag kom dit, blöt och genomfrusen så visade det sig att friskis var stängt. Motherfrickintypiskt. Men på min regnpromenad hemåt så kom helt oväntat inspiration till min bok som jag inte skrivit på på år och dar. Så något gott kom väl ur det med.

Meningslöst blabb, men det är väl det bloggar är till för. Right?

Snart, LONDON!