"As long as we know in our hearts what Christmas ought to be, Christmas is."

  Stora juldagen har kommit och gått. Juldagsmorgonen var hur mysig som helst. Efter att ha gjort oss i ordning begav vi oss ner till julgranen som var nyfylld med julklappar. Ryan hade "varnat" mig innan om att jag skulle bli lite bisittare i den här stunden, med de flesta julklapparna, förutom de från honom, var för syskonen Evans. Det var såklart något jag var redo för vilket gjorde faktumet att jag fick en massa julklappar och en julstrumpa, himla mycket roligare. Jag fick en massa fina tröjor och smycken av Keith och Pam och av Ryan fick jag en ring och biljetter till Aladdin-musikalen! Ytterst nöjd!

Efter denna mysiga morgon tryckte vi in oss i bilen och körde i nästan 3 timmar mot Albany. Väl där bjöds vi på en massa plockmat och sen blev det grab bag. Passande nog fick jag en massa choklad, Dock var det Godiva men det får väl gå :) Sedan blev det middag, ytterst ojuligt men gott med filet mignon och lasagne. Efter en promenad runt i Albany med Rs morfar och familj åt jag sen min vikt i efterrätter som bestod av pumpapaj, choklad banka, chokladtårta, saffransbullar(bakade av moi) muffins, glass och bär. 

Natten spenderades på ett hotell i Albany och mitt och Ryans rum blev uppgraderat till en svit. God Jul! Resten av kvällen spenderades med resterna av Kalle Anka, Doctor Whos julspecial, och julstrumpa-godis.

Efter att ha kört massa timmar tillbaka till Connecticut igår begav vi oss till ett köpcenter och såg nya Star Wars filmen, väldigt mys!

Nu börjar post-jul-deppigheten sakta smyga sig på. Inte nog med det, jag har världens magkatarr/halsbränna/magont viker inte gör det lättare. Men trots att jag inte firade jul hemma med alla svenska traditioner, så var min julafton och min juldag hur mysiga som helst. Så tacksam för fina människor omkring mig.

Och redo för ett nytt år!

Julafton i New York och Connecticut

Så firades ytterligare en julafton i amerikat, dock lite mer mys och familje-inriktat än då jag firade i Millwood. Ryan och jag vaknade hemma i Hamilton Heights, skypeade med släkten och öppnade julstrumpor. Efter en halvdan lunch på en random diner tog vi vårt pick och pack och begav oss till CT. Här har vi slagit in paket, ätit skinka till middag (dock inte julskinka men man får vara glad över det lilla), bakat lussebullar och öppnat paket. Vi hann till och med lite Kalle Anka innan vi nu ska slockna. Imorgon blir det stora firandet i Albany. God jul!

“I will always find a way and a way will always find me.”

Julkänslan börjar sakta men säkert infinna sig mer och mer allteftersom skolstressen minskar. Idag hade jag min sista tenta, imöra blir det lite TA-uppdrag och sen har jag officiellt jullov! 

Helgen spenderades i julens tecken. Jag och R mötte upp resten av familjen Evans, promenerade igenom mysiga Little Italy, åt lunch på Lombardi's, liten efterrätts-cannoli från Ferrara, en tur till Bryant Park och deras julmarknad (och en liten smutt av Max Brenners varma choklad som smakar som ren, smält choklad), och till sist en tur till Rockafellar center och den himla fina julgranen. Efter att ha vinkat av familjen begav vi oss till Sockerbit, handlade lite julmust, och drog sedan hem och tryckte i oss lussebullar som jag bakat. Mycket fint!

Nu har jag slagit in paket halva kvällen och kan inte vänta tills julafton och jul!

“Sometimes me think what is love, and then me think love is what last cookie is for. Me give up the last cookie for you.”

Ibland är det tydligen så himla mycket att man inte bloggar på en månad. Kanske inte så konstigt när jag knappt har tid att ringa mamma eller Jenny eller pappa eller skicka iväg födelsedagskort till Lilljeqvistarna. Men nu får det tamigtusan vara nog!

Förra veckan var en vecka full av deadlines. Jag skickade äntligen in ansökan till Ph.D programmet och så var det inlämning för två större uppsatser. Och nu är det lite av en slutspurt. Det här är sista veckan av data collection i forskningen, nästa vecka är sista veckan för lektioner, och sen är det bara finals kvar. Och snart är det jul!

Sen jag skrev sist så har det som sagt varit mycket. Mest skolrelaterat, men jag har också hunnit med att fira en ordentlig familje- Thanksgiving i Connecticut. Dessvärre fick jag magkatarr precis innan så, även om jag njöt av maten när jag väl åt den, var dagen efter det värsta jag varit med om. Fosterställning hela dagen, god jul.

På tal om jul, jag vill ha lussebullar! För några veckor sen var det julmarknad på Svenska Kyrkan och då köpte vi en lusslängd vilket var helt magiskt. I helgen var vi förbi Fika för ännu mer lussebullar, men deras var himla torra och tråkiga. Hittills har jag fått kompensera med en himla massa peppermint bark från Williams Sonoma, men jag vill ha mitt saffran! Förhoppningsvis blir det IKEA besök snart. Måste försöka ta mig dit så jag kan köpa biljetter till deras julbord på fredag. Jag står inte ut med att se alla svenskars bilder på julbord och mys och veta att här blir det så himla annorlunda. Så förhoppningsvis blir det en gnutta svensk jul på fredag!

Okej, tillbaka till verkligheten, skolan kallar. Men så länge: bildkavalkad!

“You are not Atlas carrying the world on your shoulder. It is good toremember that the planet is carrying you.”

Ibland tar jag på mig ännu mer projekt när jag nästan går under redan. Men det går ändå, för vissa projekt sätter aldrig igång. Akademias prokrastinering passar mig himla fint!

Det har varit en lång vecka. Varje dag har känts som en hel vecka i sig. Jag är obeskrivligt lycklig över att det är fredag. Och jag är så himla glad att vi inte har något planerat för helgen. Annat en överdrivet med sömn och överdrivet med godis. Lite plugg måste man ju ändå slå igenom med, men det får väl gå.

I slutet av maj var det tänkt att jag och Ryan skulle gå på teater och se "The curious incident with the dog in the nighttime". När vi väl kom till teatern visade det sig att biljetterna var dagen innan. Men snälla som de ändå är så fick vi möjligheten att skaffa "past dated" tickets vilket innebär att vi fick behålla våra biljetter och att vi kunde ringa till teatern den dag vi ville gå och höra om det fanns någon plats till oss. Det här var då enbart på en sista minuten basis. Vi ringde flera gånger och hela tiden var det fullt. Sen kom sommaren och Sverigen, och sen var livet allmänt i vägen. I onsdags bestämde jag mig på impuls att ringa och höra med teatern om vi skulle få plats på deras kvällsföreställning, och tänk att jo det fick vi! Därav blev det lite spontanteater en vanlig onsdagskväll mitt i en jobbig vecka. Och pjäsen var så himla bra! Den handlar om autistiska Christopher som en kväll hittar sin grannes hund död. Han bestämmer sig för att lösa mysteriet men på vägen dit hittar han lite mer än vad han hade tänkt sig. Scenografin var otroligt häftig och skådespeleriet var såklart himla fint.Vid ett tillfälle var det en liten hundvalp på scenen och jag trodde jag skulle svimma av. Mycket fin kväll, även om jag blev matgnällig. Jag är ofta matgnällig nuförtiden. Jag måste skärpa mig.

“See, the world is full of things more powerful than us. But if you know how to catch a ride, you can go places,”

Födelsedagshelgen börjar gå mot sitt slut. Lika sorgligt varje gång en helg tar slut och slitet tar sin början igen. Även om jag ändå älskar delar av det där slitet. Det är ganska slitigt.

Jag hade tänkt att överraska Ryan med en chocolate chip cookie-tårta med dumle i på födelsedagsmorgonen men universum hade andra tankar. Mamma skickade ett paket för kanske två veckor sen med den viktiga dumlen i, paketet kom till dörren i Torsdags men ingen var hemma så de sa att jag kunde hämta det på posten på fredagen. Jag går upp tidigare på fredagen för att hinna hämta det innan skolan och blir tillsagd att jag får komma tillbaka efter 14. Har forskning hela dagen, kommer till posten fem minuter efter de stängt och trots att det är massa folk där så får jag inte komma in. Går upp tidigt på lördagen för att hämta paketet, står i kö i cirkus en timme och så hittar de inte mitt paket! Jag fick lämna mitt nummer och de sa att det skulle ringa när de hittat det. Ingen tårta för oss.

Det blev ändå en bra födelsedag för pojken när jag sjöng "Ja må han leva" på svenska och gav honom fina presenter. Han fick kavaj och fluga så han kan se ut som den engelsk professorn han är. Sedan blev det lite filmtittande, hibachi lunch (som var himla dålig men det behöver vi inte prata om), och lite sista minuten halloween shopping. Snabbt hem och förbereda inför kvällens halloween-fest eskapader. Smink och påklädning i två timmar och sen ut i New York kvällen. Det blev en himla kul kväll som ändå var som roligast när man gick runt på gatorna och åkte tunnelbana. Alkohol och barer verkar verkligen inte vara min grej.

Söndagen blev det panikstädning, mysbrunch med föräldrarna Evans och eftermiddagen har hittills varit mysigt lat med lite film, lite plugg och lite choklad. Allt i allt: en fin helg.

Och nu så är det inget stort att stressa upp sig för på ett tag (om man inte räknar alla forskningsprojekt, skoluppgifter och PhD-ansökan.) Det ska nog gå bra.

“Life is very hard. The only people who really live are those who are harder than life itself.”

Jo det är mycket nu. Går med ständig spänningshuvudvärk, är ytterst slut och är nära till tårar ganska ofta. Welcome to grad school. Och jag bara fortsätter att ta på mig arbete så det är ju smart. Men jag börjar trots allt se ljuset i slutet av tunneln. Jag har bestämt att jag ska skicka in min PhD ansökan innan Thanksgiving så att jag faktiskt kan få njuta av den helgen. Detta innebär att min ångestnivå kommer sjunka till ungefär hälften av den nuvarande nivån om cirkus tre veckor. Fram tills dess: helvete

Jag höll min första lektion igår. Jag tror det gick bra, jag kände mig säker, studenterna verkade intresserade och de svarade till och med på mina frågor. Det enda som gjorde mig nervös var att precis innan jag skulle börja så kom Dr. Johnson (proffesorn jag TAar för) in och sa att han skulle sitta längst bak i klassrummet. Jag visste inte ens om att han skulle vara där! Men när jag var klar var han försvunnen så jag vet inte hur mycket han såg. Förhoppningsvis kan man kanske få lite feedback från honom!

Från och med nästa vecka kommer jag vara involverad i cirkus fem projekt samtidig.
- Min thesis. Även om den praktiskt taget är klar och Evan gör det mesta.
- Arias studie där jag är "confederate" vilket betyder att jag är en fake deltagare.
- Min egen studie i Kassins lab där vi undersöker hur ett erkännande påverkar ett alibi vittnes besulut att korroborera ett alibi.
- En studie angående plea deals där jag ska intervjua massa ungdomsbrottslningar.
- En studie som redan är gjord där jag ska hjälpa till att göra analysen och skriva upp den och få författarskap. Yey!

Detta plus att jag har tre kurser, min ansökan och mitt TA-jobb. Många bollar i luften någon?

Ge mig helg och sömn och godis!

“Man is sometimes extraordinarily, passionately, in love with suffering...”

Det blir så ibland att man är för upptagen för att uppdatera bloggen. Sådant som jag sen ångrar att jag inte tagit mig tid att göra för jag älskar att titta tillbaka och se vad jag gjorde. Så vad har jag gjort? Varit himla upptagen. Det är många projekt på gång, mycket läxor till en viss kurs, och massa rättande av uppsatser. Men ibland sitter man i telefonköer för att fixa födelsedagspresenter till pojkvännen och då kan man ju passa på.

Den senaste tiden har varit stressig. Men egentligen inte så mycket på grund av att det är mycket att göra. Snarare av dumma tankar som ger ångest och sånt. Speciellt relaterat till min PhD-ansökan. Och mat. Suck.

Men stress betyder ibland att det är massa roliga saker på gång. Till exempel så har jag precis börjat en ny studie som jag är ensam experimentledare för. Och så ska jag få hålla i en föreläsning på tisdag vilket ska bli helt otroligt kul och helt otroligt läskigt.

Och nästa helg är det Halloween och då är det födelsedagsfirande som gäller! Om bara man kan få komma fram i den här telefonkön!

“A picture can tell a thousand words, but a few words can change it’s story.”

Har varit lite allmänt dålig att både ta och ladda upp bilder på senaste tiden. Men här kommer en liten laddning i alla fall.

Den första kvällen vi bodde i nya lägenheten gick vi till Harlem Public och prövade deras jordnötssmörsburgare. Kanderad bacon och jordnötssmör helt enkelt. Ytterst gott, ytterst mastigt. Ingenting man äter sådär mer än en gång om året.

Vi hittade även en sushirestaurang i området som har sushi i klass med Wild Rice! I alla fall ibland.

När det fortfarande var sommar åkte vi till Rhode Island och brände oss på stranden.

Och så har pumpasäsongen (nästan) startat! Jag älskar det! Här ser nu pumpkin cheesecake, bland det bästa som finns. Jag har även hunnit få i mig pumpkin pecan bröd från Williams Sonoma's smakprover och pumpamuffins till efterrätt igår. Jag hoppas det aldrig tar slut! (Jag säger det nu, men nån gång måste man väl tröttna?)

Middagar med finpojken såklart. Här var vi på San Gennaro festival i Little Italy och passade på att gå till La Mela för deras fantastiska tortellini.

Och här hade vi en väldigt mysig datenight på Via Sforza, ytterligare en italiensk restaurang men denna gång i Connecticut. Och jag tror jag börjar gilla rödvin!

Sist men inte minst så har man gått och skaffat sig ny telefon. Jag kände att efter fyra år med min gamla var det dags för uppdatering. Och så råkade det vara så att 6S just kom ut. Och New York är lite billigare än Sverige. Och så spenderar man en massa pengar på materilistiska saker. Schh.

“You have to find what sparks a light in you so that you in your own way can illuminate the world.”

Det blev så att det blev ytterligare en helg i Connecticut. Vilken kan vara lite påfrestande men den här gången är det lite annorlunda. Nu är det bara jag och Ryan (och Scout såklart, anledningen till att vi kom hit) och då är det lite lättare att göra vad man vill och inte behöva tänka på att ta hänsyn till föräldrarna. Dessutom står ordentlig date night på schema ikväll, mycket mysigt!

Idag påbörjade jag min online-ansökan till PhD-programmet. I och för sig var det bara allmän kontaktinfo och liknande men det känns ändå himla på riktigt nu. Började även knopa ihop ett personal statement. Verkar även som jag ska få ännu mer möjligheter inom forskningen så det börjar kännas någorlunda mer hoppfullt.

Jag har varit på så himla dåligt humör, praktiskt taget sen jag kom tillbaka till New York. Jag vill inte jinxa något men det känns som det börjar lätta nu. Det har varit stressig med allt, och det har skavt att vänja sig tillbaka till New York, till att inte vara ensam och ha kontroll över allting. Som det kontrollfreak jag är så kan man ju bara tänka sig vilket motstånd det varit. Men nu verkar det som sagt som det lättar. Hoppas bara det håller!

“I have loved the stars too fondly to be fearful of the night.”

Det har varit full fart sedan vi flyttade till Hamilton Heights. Egentligen ända sen jag kom tillbaka till USA. Jag har inte haft tid att sätta mig ner och blogga, inte ens haft tid att skypa med vännerna. Skolan är redan galen och däremellan ska man gå på möten och få i ordning lägenheten. För att inte tala om att vi hängt i Connecticut där det är omöjligt att vara produktiv överhuvudtager.

Men! Nu kände jag att det fick vara dags. Lite rapportering från Nueva York is long overdue. Fast jag borde egentligen plugga. Oh well.

Sommaren är fortfarande här i New York, även om temperaturerna börjar bli något mer överkomliga. Därav de ständiga helgtripperna till Connecticut där man kan hänga på stranden och grilla och vara allmänt somriga. Vilket vi har gjort som tusan. Vi har hängt på de steniga stränderna i CT, vi har tagit turer till de sandigare stränderna i Watch Hill, Rhode Island och Hamptons. Vi har grillat, fått myggbett och bränt oss som tusan. Speciellt jag såklart. Fick den fruktade "Hell's itch" som internet har dubbat det till, klådan som kommer cirkus två dagar efter soleld. Det absolut, utan överdrivning, värsta som finns. Det finns downsides med sommaren också. Men jag överlevde. Och ser nu fram emot hösten och allt pumpasmakande som kommer därmed!

Denna första helg vi spenderat i stan passade vi på att, efter all städning, åka ner till Little Italy där San Gennaro festival höll på för fullt. Där åt vi oss spymätta på olika italienska, pastafokuserade rätter (och gelato och cannolis såklart).

Skolmässigt var det full fart från första början. Det blev omflyttande av klasser och allmän förvirring men nu har jag två kurser med faktiska lektioner (en profileringskurs och en statistikkurs) och en "Independent study" där jag får credits för att forska, vilket jag skulle gjort ändå. Jag håller på med ett jättespännande projekt om alibin i Kassin-labbet som jag kommer vara huvudansvarig för, ytterst exalterad! Jag är också TA, teaching assistant, den här terminen. Detta betyder att jag hjälper en lärare och får betalt för det (yeeey). Dock behöver jag ta en TA-kurs som såklart kostar pengar så jag vet inte hur mycket jag egentligen tjänar på det. Men det är i alla fall erfarenhet, och det tackar jag för. Det har även lett till att jag har ansökt om ett social security number för att få kunna arbeta, känns också himla spännande.

Och såklart så finns all stress inför PhD-ansökningen där med. Jag har också fått reda på att en tjej i min klass, en av de som jag sett som mina största rivaler kunskapsmässigt, också ska söka till samma program som jag ska. Till samma labb, till samma professor. Det tog mig ett tag att se det som en morot istället för något som hindrar mig. Men nu jävlar ska det kämpas!

“The longer we live, the more weight we carry in our hearts.”

Vi blev med lägenhet. Och imorgon påbörjas flytthelgen. Jag är nästintill färdigpackad redan eftersom jag packade ihop mig innan sommaren, så det är mest Ryans ställe som ska plockas ihop. Och om allt går som det ska spenderar vi första natten på nya stället på söndag. Vi ska flytta till ett ställe som ibland kallas Hamilton Heights och ibland Sugar Hill. Det är i alla fall väldigt mysigt med väldigt mycket träd och massa brownstone hus, och i ett av dessa kommer vi att bo. Fjärde våningen i en relativt stor studio. Väldigt massa trappor upp.

Jag har svårt att vänja mig tillbaka med New York. Det är väl alltid så när man har varit borta ett tag, men här slängdes jag bara tillbaka till allting. Från jobb, ensamtid och total kontroll till lägenhetsstress, möbelångest och beslut som tas över mitt huvud. För att inte tala om all dyr, onyttig mat som gör mig galen. Förhoppningsvis lägger sig allt när rutinerna börjar på riktigt, när allt är på plats i lägenheten och skolan och forskningen är igång. Just nu är det mycket.

"Not to spoil the ending for you, but everything is going to be okay."

Och så börjar det kanske lösa sig. Det är nästan så att jag inte vill skriva något här för att jinxa det men jag är så himla exalterad att jag inte kan hindra mig själv. Samtidigt försöker jag verkligen att inte ta ut något i förskott. Men nu är vi kanske med lägenhet!

Sen så börjar tvättning, handling, packning delen av det hela. Det är då man vet att det börjar närma sig. På torsdag bär det av, först till Nynäshamn, sen till Arlanda, sen till New York. Och även om allt känns lite lättare nu med en trolig lägenhet på horistonten så är det ändå med dubbla känslor jag går in i det här. Det ska bli fantastiskt mysigt att komma tillbaka till min stad, att få träffa min finaste igen, och att ha lite ordentligt sommarlov innan skolan drar igång. Men jag åker iväg för att inte återvända till Sverige på nästan ett år. Så länge har jag aldrig varit borta. Tanken är ju att spendera jul med Evansfamiljen och även om jag ser fram emot det så himla mycket så kommer jag sakna allt som julen innebär i Sverige, på Gotland, i familjen. Det finns alltid för och nackdelar med allting.

Nu ska jag suga musten ur den sista tiden!

“The world as we have created it is a process of our thinking. It cannot be changed without changing our thinking.”

Min födelsedag kom och gick, och det gick bra. Tror jag tonade ner mina förväntningar, tänkte att det var vilken dag som helst, och det ledde till en mysig dag. Jag och mami gick på stan och handlade lite kläder till framtiden på konferenser och föreläsningar och jag fick se himla vuxen och viktig ut för ett tag. Sen blev det burgare med bror Jakob på relativt nya Brooklyn burger (återbesök i kväll!) som var alldeles över förväntan och väldigt mys. Såklart hann jag även med lite glass, tårta, kakor och godis. Och magknip.

Och nu börjar lägenhetsjakten med Ryan på riktigt och jag stressar sönder. Egentligen är det inte så farligt, jag har ju ändå min lägenhet som står kvar där i Washington Heights. Men jag blir ändå stressad över att vi inte ska hitta något. Eller att det enda vi hittar är sånt jag inte vill, som till exempel skokartongs-studios eller lägenheter ännu högre upp på Manhattan än jag bor nu. Dessutom tror jag att herr Evans har lägre krav än vad jag har vilket kan leda till konflikt. Ish, den här processen får gärna ta slut snabbt!

Nu blir det lite medeltidsmarknad och återbesök på Brooklyn med fintjejerna!

“Absence is to love what wind is to fire; it extinguishes the small, it inflames the great.”

Det har varit ytterst länge sen jag uppdaterade här, men jag skyller på sommaren. Inte så att det härliga sommarvädret lockar mig på äventyr som håller mig borta från datorn. Mer så att jag sitter instängd inomhus på jobbet, dag ut och dag in, och dör av tristess. Jag har ett härligt jobb men något som jag inte insett förrän i år är hur himla avgörande vädret är. Förra året gjorde vi ständiga utflykter, gick promenader, grillade, badade, var ute i allmänhet. Detta års ursäkt till sommar har mest bjudit på regn och kyla vilket har gjort att vi mest sitter inne. Och knappt gör något. Och jag blir tokig.

Mitt "sommarlov" fick en bra början i alla fall. I början av juli kom min finaste hit och vi hade en mysig vecka tillsammans på ön (väldokumenterat på Facebook om någon undrar). Gotland passade på att visa sig från sin bästa sida med värme och sol, något som försvann samtidigt som Ryan åkte hem. Och det har fan inte kommit tillbaka sen dess,

Och nu börjar längtan blir jobbig. Kanske till och med outhärdlig. När mamma påpekar att hälften av tiden har gått, som en slags tröst, får jag nästan panik. Lika mycket till?! Det har ju redan gått evigheter! Det är svårt att distraheras också eftersom jobbet är segt och fritiden likaså. Om bara sommaren kunde komma så man faktiskt har något att göra, kanske det skulle bli lite lättare.

Snart fyller jag år! Och det känns mest jobbigt (posititiv tjej 91). Det blir lite den där känslan av att man får höga förväntningar även fast jag vet att inget speciellt kommer hända. Kanske får man presenter, kanske inte. Kanske nån tårta, kanske inte. Jag är vuxen nu. Det händer inget speciellt. Och han som jag vill dela det med, är väldigt väldigt långt borta. Så det blir väl en vanlig söndag. Förhoppningsvis snäppet bättre eftersom söndagar är djävulens påfund. Kanske en söndag med tårta.

“Hold my hand because I might disappear.”

Tillbaka på ön. Och snabbt går det in i långsamma semester rutiner av att sitta och göra ingenting hela dagarna. Fast först började jag med att jobba två pass varav ett var ett nattjour-pass, bli svinförkyld och sen fira Midsommar.

Sista helgen i USA spenderades först på Coney Island, dit vi åkte tillbaka för att uppleva vattenåkturerna där. Vi åkte även The Cyclone igen och jag ville dö. Konstigt att man betalar för att skrämma livet ur sig själv. Sen blev det såklart glass på the boardwalk. På lördagen satt vi oss på en buss och begav oss till Albany för att fira Ryans morfars 75-årsdag. Det blev diner-frukost med en del av släkten och stor italiensk middag med hela. Tårta, champagne och en mycket fin video ihopklippt av Dylan när vi kom tillbaka till morfars hus. Mycket fin dag.

Söndag blev vår sista hela dag tillsammans och vi avslutade den med finmiddag på ett steakhouse i Midtown (middag för över 200 dollar!). När vi skulle gå, bjöd chefen på champagne. Väldigt mycket champagne för en tjej som inte ens gillar det.

Och nu är det som sagt tillbaka till Gotland. Och hittills har det mest varit regn och kallt. Och faktumet att en del av mig sitter långt borta i en lägenhet i New York gör att man inte njuter direkt. Men det blir nog bättre snart.

“And so with the sunshine and the great bursts of leaves growing on the trees, just as things grow in fast movies, I had that familiar conviction that life was beginning over again with the summer.”

Precis när jag börjar klaga på att det är för varmt och jobbigt att andas så försvinner det. Nu är det kallt och regnigt, efter en vecka av magisk Maj-sommar. Sommar med massor av solkräm och glass. Med Central Park, baseballmatch och middag i Little Italy komplett med gitarrspelande serenadsångare. I helgen är planen att åka till CT en sista gång innan Gotlandsommar och vara mycket på stranden och paddla kajak och ha sig. Men nu verkar ju regnet ta över så vi får se vad som händer!

“This made him a grad student, and grad students existed not to learn things but to relieve the tenured faculty members of tiresome burdens such as educating people and doing research.”

Och där så var sista uppgiften, en utvärdering av Elliot Rodgers mentala tillstånd at the time of the offense, inlämnad. Vilket innebär: att jag är klar med mitt första år på John Jay! Det betyder dock inte att det är sommarlov. Vi har börjar samla data för min thesis så det är forskning hela dagarna fram tills dess jag åker tillbaka till lilla Gotland. Och väl där blir det förmodligen jobb hela dagarna tills jag åker baka till New York. Och sen börjar allt om igen. Men jag är glad ändå!

Nu börjar temperaturerna krypa över 30 och ibland är det svårt att andas ute på gatorna. Inomhus och på tunnelbanan blåser det isande vindar så att man istället får gåshud och fryser. Allt eller inget, väldigt typiskt för det här landet.

Idag fick jag ett mail från Norwegian om att mitt flyg går om ca 20 dagar. Och jag blev livrädd. Missförstå mig inte, jag längtar efter min fina ö hur mycket som helst. Men hur ska jag klara mig utan min pojk? Jag vill inte vara en såndär brud som inte klarar av att vara ensam, men det är en stor skillnad mellan att inte vara tillsammans och att ha ett helt hav emellan varandra.

“What a weary time those years were -- to have the desire and the need to live but not the ability.”

Det känns helt otroligt att terminen snart är slut här. Att jag inte har lektioner längre. Att jag i helgen spenderade hela söndagen på en strand i stekhettan. Och att det bara är maj. Så tidigt, men tiden går så himla snabbt. Snart är det tillbaka till ön och jobb igen. Och plugget och New Yorkandet får en paus. Jag är inte helt hundra på hur jag känner inför det.

Ibland springer jag och Ryan på impulssaker trots att vi har mycket att göra. I tisdags blev det balett, min alldeles första balett. Det blev Othello på The Met och det var en himla häftig upplevelse. Dock så känner man sig ytterst ograciös när man ser vilken kontroll dansarna har över sina kroppar. Helt crazy!

Jag är nästan aldrig hemma i Washington Heights numera, mer än för att tvätta och packa om väskan. Dock spenderade jag och Ryan en natt här förra veckan, vilket skulle visa sig vara ytterst traumatiskt. Vi låg i sängen med varsin dator och pluggade när Ryan plötsligt ropade "cockroach!". Jag hann höra hur äcklet rörde sig snabbt över golvet och hintade snusket innan jag flög skrikandes ut i vardagsrummet. Kackerlackan sprang efter mig (!) och jag var påväg att gömma mig i badrummet när hjälten Ryan kom efter och mördade äcklet med sin sko. Det var något av det äckligaste jag varit med om, den var så himla högljudd och alldeles gigantisk. Och det tar inte slut där. Jag är för tillfället hemma för nyss nämnda tvätt/ompackning och vad möter mig i badrummet om inte en gigantisk kackerlacka? Jag mötte Malik när jag kom hem tidigare ikväll och vi pratade lite och jag kände mig nästan lite dum för att jag aldrig är hemma längre och lite skyldigt för att jag funderar på att flytta till hösten. Men efter kackerlack-incidenterna så känns det inte längre jobbigt, usch! Det är också så konstigt att min fräscha lägenhet har kackerlackor och Ryans äckliga smutslägenhet inte har en enda. New York works in mysterious ways.

"I know I am but summer to your heart, and not the full four seasons of the year.”

Det där med att New Yorks värme skulle göra allt lite lättare: jag tar tillbaka lite av det. Varje dag bjuder numera på nästan uppmot 30 grade och jag smälter. Idag var det dock inte så himla fuktigt som annars kännetecknar värmen i den här staden. Och det är ganska fint att kunna gå runt i luftiga klänningar i maj. Men nätterna är klibbiga och varma. Och mitt hår är numera ett frissigt afro.

Förra veckan avslutades med en konferens på skolan, i New Building som inte hade någon AC vilket innebar väldigt lite syre. Över 50 personer, uppklädda till tänderna, i ett överhettat rum. Fantastiskt att vi överlevde. När jag stod och presenterade min poster så var det rena rama vattenfallet nerför min rygg.

Forskningsmässigt så börjar det hända spännande grejer. Jag hade ett möte med fantastiskt trevlige Dr. Kassin idag och ska nästa termin läsa en så kallad "independent study" med honom. Det innebär att jag får forska, får betyg och credits på det, och slipper således läsa onödiga, kliniska kurser. Idag träffades vi för att diskutera ämne och vi diskuterade fenomenet plea bargaining som är en stor grej här borta. Över 95% av alla fall slutar med plea baragining vilket alltså innebär att en målsman säger att hen är skyldig och fallet behöver då inte tas upp till rättegång. Problemet är dock att det finns de som säger att det är skyldiga trots att de inte är det. Kassin är för tillfället konsult i två fall där den tilltalade "erkänt" sig skyldig i plea bargaining och pga detta sitter i fängelse. I efterhand har DNA-bevis kunnat visa att den tilltalade var oskyldig, men hen släpps ändå inte ut eftersom domaren anser att hans guilty plea tyder på hans faktiska skuld. Trots DNA-bevis! Så det är nu detta vi vill forska om och det är sjukligt spännande. Dels för ämnet i sig och dels för att det är ett himla nytt forskningsområde som jag kommer få vara med om att "starta upp." Color me excited!

In other news så var jag och Ryan på Bronx zoo i helgen. Tydligen klassas det som ett av de bästa zoona i världen, men jag kan väl tycka att det inte var speciellt mycket bättre än Kolmården. Inte för att det är dåligt, men det var heller inte mind-blowingly fantastiskt. De hade däremot väldigt goda hamburgare och helt fantastiskt söta röda pandor.

Nu är det bara att trotsa det äckliga illamåendet som suttit i mer än en vecka och fokusera på prov, case studies och prospectus och sen är skolan slut för denna gång!

“Time you enjoy wasting is not wasted time.”

Tiden rusar förbi och jag hinner knappt tänka efter. Det är dock mest bra saker som virvlar omkring, även om skolstressen alltid lurar i skuggorna. Förra veckan var det dags för inlämning av första utkastet av hela thesis prospectuset samt en 15+ sidor lång case study om Jeffrey Dahmer. Det blev lite hektiskt och jag fick sitta uppe till 3 en natt för att hinna klart. Nu är det inte mycket kvar: en case study/utvärdering av Elliott Rodger, ett prov och en presentation i utvecklingspsykologi samt redigering deluxe av min thesis. Sen kanske jag hinner med att ha lite sommarlov med finpojken innan det blir Gotland igen. Om jag har tur.

En ljuspunkt mitt i galenheten i veckan var Ben Folds konsert. Första gången sen jag och Jenny såg honom på ett litet, pytteställe i Köpenhamn för några år sen. Då var det knappt några folk där och vi stod precis framme vid scenen. Nu var det slutsålt, bara sittplatser och helt galen exalterad publik. Trots att jag älskar Ben Folds blir jag alltid lika förvånad hur duktig han är. Mycket bra kväll!

Efter en stressig vecka blev det extra fint med semesterlik helg i Connecticut. Svärföräldrarna åkte iväg till North Carolina för att hämta hem Ryans syster från college och vi var katt och husvakter. Eftersom de var precis nyinflyttade i det nya huset kunde vi inte använda köket och åt därför varje måltid ute. Ytterst dyrt, ytterst mysigt. Synd att det ska vara den kombinationen. Vår fredagskväll förgylldes till exempel av Wild Rice och deras fantastiska sushi där vi provade på lite nya saker såsom den fantastiskt goda Carrebean roll som bestod av friterad räka (om det är friterat så smakar det inte räka, tack för det!), spicy tuna, banan och kokos. Ytterst jättegott. Helgen bidrog också med bio, strandpromenader, kakbak och mycket onyttigheter.

Och nu är det tillbaka till verkligheten och det är alltid lika jobbigt. Dock kommer New York med nära 30 grader och strålande sol, sånt kan göra det lättare.

“Ideas are easy. It's the execution of ideas that really separates the sheep from the goats.”

Fem magiska dagar med fina flickorna flög förbi (alliteration for the win) väldigt snabbt. Det är så härligt att få uppleva New York genom att visa mina favoritställen för folk. Och att upptäcka nya ställen tillsammans. En oldie som vi besökte var Smorgasburg i Williamsburg med den magiska brisketen från Mighty Quinn's. Dagen till ära var det strålande sol och 26 grader och utan solkräm hade jag varit en kräfta. Det lämnade jag istället till Jenny och Johanna som båda brände sig ganska rejält. Turligt nog har de inte sån crazy hy som jag så de behövde inte lida av soleld-klåda.
Ett nytt ställe som vi fick upptäcka tillsammans var Museum of Sex där vi fick hoppa runt i ett hoppslott som bestod av bröst och ha snopp-race. Ytterst roligt! Vi har gått som tusan, ätit som galningar och bara har haft det allmänt mys. Hoppas de kommer tillbaka snart! :)

Efter en galen skolvecka blir det nu gammal hederlig svensk tacos eftersom herr Evans ville uppleva fredagsmys. Sen kanske lite av de typ 3 kg chokladen finflickorna hade med sig?

"No winter lasts forever, no spring skips its step".

Värmen har kommit på riktigt. Förut har det mest varit frågan om att det inte varit svinkallt. Nu är det faktiskt varmt. Runt 16-17 grader, solen värmer så att linne och läderjacka är för varmt. Jag älskar det.

Ryan och jag tog därför tillfället i akt och begav oss till Coney Island i lördags. Efter en svinigt lång tunnelbane-resa anlände vi till änden av Brooklyn och the boardwalk med alla berg-och dalbanor och en fantastisk strand. Vi var galna och åkte alla de läskigaste berg-och dalbanorna. Först blev det The Cyclone, berg-och dalbanan Coney Island är känt för. Helt i trä, byggd 1927. Skraltig som tusan, och för någon vecka sen när de körde premiärturen för säsongen stannade den på toppen och alla fick bli ledda ner en och en. Jag var livrädd. Det skulle senare visa sig att det här var den minst läskiga vi åkte. För sen blev det Soaring Eagle, en berg-och dalbana där man ligger ner. Sjuk äckligt, speciellt när den loopade och man låg upp och ner. Sist, och värst, var Thunderbolt. Inleddes med en helt vertikal uppåtresa för att sedan även gå ner helt vertikalt och sen vara helt galen med loopar och jag vet inte vad. Jag var minst sagt skakis efter denna.

Förutom att vara adrenalinjunkies så gjorde vi även andra typiska nöjesfält-saker. Vi åt massa popcorn, gick längs stranden med glass och till sist vann Ryan en liten mjukis-cupcake åt mig. En av de bättre dagarna jag haft.

Och det blir bara bättre! För on bara någon timme kommer Jenny och Johanna hit!

“A sunset is nothing more and nothing less than the backside of a sunrise.”

Det är vår och det är påsk i Connecticut! Idag fick jag pröva på att vara ett amerikanskt barn på påskdagsmorgon när Pam och Keith (Ryans föräldrar) hade ordnat Easter baskets till mig och Ryan. Easter baskets är amerikanarnas version av påskägg i Sverigen fast istället för små ägg fyllda med godis så är det stora korgar fyllda med godis och leksaker. Först fick vi leta efter ägg som vi alla målade igårkväll tillsammans och som Keith på morgonen gömt omkring i huset. Efter vi hittat alla fick vi öppna våra baskets. Ryan fick en Game of Thrones-actionfigur och en Daredevil-serietidning plus små allmänna påskleksaker. Jag fick de små allmänna påskleksakerna också plus en liten gosig påskhare och en Calvin Klein-scarf. Här blir man bortskämd av svärföräldrarna! De har dessutom lagat helt fantastisk mat till oss. Gårdagen bjöd på grillat lamm, paprika-auburgine-mozzarella-spett, sparris och quinoa med getost. Efter en nästan två timmar lång promenad på stranden blev lunchen idag grillad kyckling i General Tsos-sås med pastasallad och ikväll blir det stor påskmiddag. Det enda jag vet att den kommer att innehålla är skinka. Känns väldigt svenskt och tryggt.

Livet är himla fint ibland. Känner mig bara allmänt nöjd för tillfället. Jag är väldigt tacksam för det, låt det gärna få vara såhär ett tag.

“But the past cannot be changed, and we carry our choices with us, forward, into the unknown. We can only move on.”

Fick ett fint mail nu på kvällskvisten. Min poster blev accepterad till Hunter's konferens. Nu vet jag inte hur picky de är med vem som får presentera men det kändes ändå lite coolt.

In other news så börjar jag bli trött att ränna på olika urgent care-kliniker runtom i Manhattan. Mina nedre regioner är jävliga och vill inte riktigt bli helt bra. Nu har jag återigen fått en dunderkur med massa mediciner (plus en spruta i höften). Kan det få bli bra nu? Kan jag få känna mig som en normal människa igen? Det skulle uppskattas, tack.

“Life is not meant to be an open-book test.”

Återigen kom snön, när nu allting varit så vårigt. Däremot var det bara korta snöfall och inget stannade, men det ska vara nog med sådant nu. Jag vill kunna ha min läderjacka utan att frysa ihjäl!

Efter att ha varit duktiga och pluggat hela dagen begav sig Ryan och jag till Chelsea Market. Har inte varit där på så himla länge och det var mysigt att få komma tillbaka. Dock var det lite dåligt med smakprover ikväll men man kan inte få allt. Sen gick vi till The Meatball Shop där det blev vanliga beef köttbullar med mushroom gravy och butternut squash med ricotta. Svinigt gott.

Om det nu inte redan märkts så längtar jag så himla mycket efter våren. Nästa helg är det äntligen påsk och jag hoppas på mysväder då vi återigen beger oss till Connecticut. Jag vill gå längs stranden utan att känna att jag kommer på köldskador. Sen är det spring break! Sen kommer Jenny och Johanna! Så mycket att se fram emot nu att jag blir både matt och exalterad på samma gång.

Glass och film någon?

“Let us dance in the sun, wearing wild flowers in our hair...”

Även om dagen började med minus på sovkontot så har det i stort sett varit en fin dag. Jag var i skolan för att köra lite deltagare till Tims studie så jag fick känna mig lite produktiv samtidigt som det alltid är trevligt att sitta och prata med honom emellan deltagarna. Speciellt när han om och om igen försäkrar mig om att jag inte borde ha några problem att komma in på doktorandprogrammet.

Dessutom har det varit en helt underbart solig dag, även om det var himla kallt i skuggan. Ryan mötte upp mig vid Columbus Circle efter mina experiment och vi la oss på klipporna i Central Park och myste i solen. Så himla härligt att kunna känna sig varm utomhus igen. Kan verkligen inte vänta tills våren är här på riktigt!

Igår skickade jag iväg ett abstract till en konferans. Det är bara en liten skolkonferans som Hunter College håller i men ändå. Om jag blir accepterad blir det min första konferans, helt sjukligt spännande och nervöst. Fast det bara är en liten posterpresentation. Man måste börja någonstans.

“I have no special talents. I am only passionately curious.”

Tisdags var det den allmänt irländska dagen då alla bär grönt. Egentligen var det inget speciellt med denna dagen men för att fira lite spenderade jag och Ryan kvällen på en väldigt irländsk pub downtown som hette Molly's. Där blev det lite corned beef and cabbage och lamb stew. Inte jättespännande men är det St. Patrick's day så är det! Dagen avslutades med filmen In Bruges som var väldigt underhållande och citatvänlig, och också relativt irländsk.

Våren har varit lite här och där den här veckan. I torsdags slog dock solen till ordentligt och vi kunde inte göra annat än att promenera längs Hudson River. Så himla mysigt. Det hela slutade sedan med att vi helt impulsivt tog oss till Times Square och sprang runt på de flesta teatrarna där för att försöka hitta sista minuten- eller standing room biljetter till någon musikal. Det blev inget av det hela, men det var ändå så härligt att vara så spontana. Och att bara vandra runt i New York är det bästa man kan göra

Och efter den listan av mina företaganden den senaste tiden så kanske man ska prata om livet i allmänhet. Det jag kan säga är att solens återkomst gör att jag saknar Gotland. Ingen gör sol som världens bästa ö. Jag längtar så otroligt till sommaren. Dels på grund av solen, dels på grund av ledigheten från skolan som sommaren för med sig. Det är intensivt nu. Sitter och skriver resultat- och diskussion delarna av min thesis, vilket är något absurt då jag inte har några resultat att diskutera. Vi har ju inte ens börjat än. Å andra sidan kommer huvudelen av allt arbete med skrivandet vara klart redan innan själva arbetet med experimentet börjar. Så det är ju positivt.

Sen finns det andra saker med sommaren som är mindra lockande. Även om jag älskar Gotland så har New York slagit sina klor i mig och till och med den korta helgen i Connecticut för inte så länge sen var nog för att få mig att sakna staden som aldrig sover. På tal om Connecticut så finns det ju en pojke därifrån som gör att sommaren kan kännas lite skrämmande. Worst case scenario: två månader utan honom. Vet inte riktigt hur det kommer att gå.

“Never close your lips to those whom you have already opened your heart.”

Vårsolen försvann lite men temperaturerna håller sig inom det våriga kriteriet. Vinterkängorna har äntligen blivit utbytta och även om mina Converse läcker in från allt regn idag så är varje steg lättare, både bokstavligen och bildligt. Hoppas det håller i sig nu!

Igår hade jag min första ensamma fredagskväll på ett tag. Tog tillfället i akt och köpte och åt en himlans massa choklad och såg film. Det blev Whiplash, en film jag hört mycket bra om och som har både Miles Teller och J.K Simmons, två skådisar jag älskar. Dessutom handlar den om musik. Resultatet kan ju inte bli annat än bra. Det jag gillade mest är att filmen i grund och botten handlar om ambition och att kämpa för att nå sina drömmar, något som tilltalar mig oerhört. Mycket sevärd!