Nu drar allt igång igen. Vardagstristessen och skolstressen. Första föreläsningen i måndags bidrog till en kraftig spänningshuvudvärk som inte riktigt släppte förrän jag vaknade idag, min enda skollediga dag den här veckan. Bra början det där. Trots allt detta ser jag fram emot att få börja skriva på C-uppsatsen, skriva något som man faktiskt är intresserad av. Bara jag överlever den infernaliskt tråkiga metod-delen först.
Ända sedan jag kom tillbaka till Stockholm har jag varit lite nostalgisk och av någon konstig anledning saknat tonåren. Det hela började med att jag råkade ha en Fall Out Boy skiva på när jag städade igenom mitt rum. Och så blev jag som besatt igen, såsom man var när man var ung. Och allt som hörde den där besattheten kom med det. Satt och kollade igenom gamla bilddagboken och bilder som förut fått mig att tänka att jag är glad att jag inte är den personen längre fick mig istället att längta tillbaka. Lite i alla fall. För mitt i all den där överdrivna tonårsmisären så fanns det fina stunder. Sådär besatt man var av musiken. Jag kan fortfarande bli besatt av musik men inte riktigt som på den tiden. Då när man kände att om man inte fick gå med bandtröjor från just det bandet man älskade mest skulle man dö. Man var tvungen att få visa sin kärlek. Då när man kunde sitta ensam på rummet med musiken på hög volym och stämma in i klycshan att den här musiken räddade mitt liv även om livet aldrig varit hotat. Då när man sprang på konserter och upplevde lyckorus intryckt bland massa andra människor som alla såg likadana ut och alla kända samma sak.
Då när man trodde att man skulle spela i band i hela sitt liv trots att man knappt kunde spela ett instrument och inte hade band som höll längre än några veckor. Det var som det var så självklart ändå. Det är klart jag får se världen, jag ska turnera med mitt band. Jag vet inte när den självklara framtidsplanen försvann.
Jag har börjat spela gitarr igen. Efter gymnasiet har det varit väldigt sällan jag plockat upp den. Men nu. Jag har närmat mig det hela med att jag inte kan spela överhuvudtaget och blir förvånad när jag ibland kan mer än vad jag tror. Jag lärde mig inte särskilt mycket under min tid på gymnasiet vilket var helt och hållet mitt eget fel. Jag tog aldrig till vara på undervisningen jag fick, gjorde aldrig mina läxor. Till mitt försvar var det aldrig klassisk gitarr jag ville spela från början. Ändå var det där jag hamnade. För det är tydligen så man lär sig. Men nu har jag börjat igen, på mina egna villkor. Och det ger sådan glädje. Även fast jag är kass. Jag skrev en låt idag. Den är säkert helt otroligt dålig men ändå. Att skapa igen är fint.
Se det här långa inlägget som en kompensation för bloggtorkan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar