"The heart has reasons that reason does not understand."

Jag tror jag aldrig varit så pluggduktig som jag varit idag. Från klockan 9 har jag suttit och pluggat nästintill nonstop. Tentaplugg fram till lunch, halvtimmes lunch, tentaplugg fram till fem, övningsuppsatspluggande fram till middag, timmes middag, övningsuppsatspluggande fram till för typ en halvtimme sen. Och jag känner mig inte helt död vilket är en fantastisk bedrift.

Jag är så peppad på min övningsuppsats just nu. Hade handledarmöte häromdagen där jag fick reda på att min undersökning inte har gjorts så många gånger förut vilket jag trodde. Min handledare, framstående forskare inom rättspsykologi, sa till och med att den var intressant! Nu gäller det bara att hitta cirka 40 pers på typ två veckor. Lite jobbigare kanske. Men först: tenta på fredag!

"Is there anything better than to be longing for something, when you know it is within reach?"

Idag kom Ben Folds Five nya skiva ut, "The Sound of the Life of the Mind." Och jag måste säga att jag är positivt överraskad. Jag har alltid föredragit Ben Folds sologrejer framför BFF så jag hade inte speciellt höga förväntningar. Men jag gillart. Lite mycket ballader kanske men det är helt okej för Ben Folds är helt otroligt bra på att skriva ballader. Har lite svårt att bestämma vilken jag gillar bäst men titelspåret slår an något speciellt hos mig så här är den:


Värt att nämnas är kanske den typiska  Ben Folds humorn som märks i låten "Draw a crowd". "If you can't draw a crowd, draw dicks on the wall." Ben Folds, professionell 13-åring.

Idag var det avvinkning av Jenny (och Erik) som drar iväg på stora äventyr till Australien. Det är alltid lite sorgligt att veta att man inte bara kan ringa när man vill. Men de kommer ju snart hem igen så jag hoppas jag klarar mig.
"Om vårat plan försvinner sådär mystiskt som i Lost, lova att aldrig sluta leta då!"

Jag lovar.<3>

"It is human nature to think wisely and act foolishly"

Andra skolveckan och jag har hunnit att skaffa en handledare (min idol Sven!), skriva en nästintill klar projektskiss och haft två tentapluggträffar med klasskompisar. Full fart. Kanske därför jag nu sitter här med feber och ont i halsen. Jag tänker se det som en ursäkt att få äta massa glass och dricka massa te med massa honung. Det här med att man får minskad aptit av att vara sjuk är lite bogus när det gäller mig verkar det som.

Mitt i allt mitt tedrickande har jag suttit och tittat på de två första avsnitten av en alldeles jättemysig serie som heter "The new normal." Det handlar om två män som vill ha en bebis och så hittar dem en surrogatmami till deras bebis och allt är bara jättegulligt och fint och jag blir alldeles glad.
Och innan jag går tillbaka till mitt glassätande och tedrickande och serietittande lämnar jag er med ett litet collage på mig och Jenny genom åren.

"True creativity often starts where language ends."

Nu drar allt igång igen. Vardagstristessen och skolstressen. Första föreläsningen i måndags bidrog till en kraftig spänningshuvudvärk som inte riktigt släppte förrän jag vaknade idag, min enda skollediga dag den här veckan. Bra början det där. Trots allt detta ser jag fram emot att få börja skriva på C-uppsatsen, skriva något som man faktiskt är intresserad av. Bara jag överlever den infernaliskt tråkiga metod-delen först.

Ända sedan jag kom tillbaka till Stockholm har jag varit lite nostalgisk och av någon konstig anledning saknat tonåren. Det hela började med att jag råkade ha en Fall Out Boy skiva på när jag städade igenom mitt rum. Och så blev jag som besatt igen, såsom man var när man var ung. Och allt som hörde den där besattheten kom med det. Satt och kollade igenom gamla bilddagboken och bilder som förut fått mig att tänka att jag är glad att jag inte är den personen längre fick mig istället att längta tillbaka. Lite i alla fall. För mitt i all den där överdrivna tonårsmisären så fanns det fina stunder. Sådär besatt man var av musiken. Jag kan fortfarande bli besatt av musik men inte riktigt som på den tiden. Då när man kände att om man inte fick gå med bandtröjor från just det bandet man älskade mest skulle man dö. Man var tvungen att få visa sin kärlek. Då när man kunde sitta ensam på rummet med musiken på hög volym och stämma in i klycshan att den här musiken räddade mitt liv även om livet aldrig varit hotat. Då när man sprang på konserter och upplevde lyckorus intryckt bland massa andra människor som alla såg likadana ut och alla kända samma sak.
Då när man trodde att man skulle spela i band i hela sitt liv trots att man knappt kunde spela ett instrument och inte hade band som höll längre än några veckor. Det var som det var så självklart ändå. Det är klart jag får se världen, jag ska turnera med mitt band. Jag vet inte när den självklara framtidsplanen försvann.
Jag har börjat spela gitarr igen. Efter gymnasiet har det varit väldigt sällan jag plockat upp den. Men nu. Jag har närmat mig det hela med att jag inte kan spela överhuvudtaget och blir förvånad när jag ibland kan mer än vad jag tror. Jag lärde mig inte särskilt mycket under min tid på gymnasiet vilket var helt och hållet mitt eget fel. Jag tog aldrig till vara på undervisningen jag fick, gjorde aldrig mina läxor. Till mitt försvar var det aldrig klassisk gitarr jag ville spela från början. Ändå var det där jag hamnade. För det är tydligen så man lär sig. Men nu har jag börjat igen, på mina egna villkor. Och det ger sådan glädje. Även fast jag är kass. Jag skrev en låt idag. Den är säkert helt otroligt dålig men ändå. Att skapa igen är fint.

Se det här långa inlägget som en kompensation för bloggtorkan.