"To me, the greatest pleasure of writing is not what it's about, but the inner music that words make."

Hade tänkt spendera kvällen med någon mysig film eller till och med kanske lite skrivande. Men hamnade istället på bilddagboken och kollade igenom gamla bilder. Så otroligt nostalgiskt. Tänk så annorlunda allt var då. När man var 15-16. Det känns inte så länge sen egentligen.
Allt kändes mer då. När det var bra var det så otroligt bra och när det var dåligt ville man bare försvinna. Dopaminet went crazy.
Nu är känslorna mer utjämnade. Jag tror att det antagligen är för det bästa, men jag saknar det där starka tonårslyckan ibland.

Idag var jag och klippte mig och färgade håret. Jag kräver två saker när jag är hos frisören, förstärk mitt röda och förstärk mina lockar. Så vad hände? Först färgade hon mitt hår i någon dassig halvröd färg (som hon fick fixa till sen) och sen plattade hon skiten ur mitt hår. Och det är fortfarande så rakt. Jag gillar det inte. Jag tror att om jag bara får sova eller duscha så kommer mina lockar tillbaka men tills nåt att dessa två saker inträffar får jag vänja mig vid att må lite illa varje gång jag går förbi någon speglande yta.

"The heart has reasons that reason does not understand."

Jag köpte just en bok till nästa kurs, biologisk psykologi. Så jävla dyrt med kurslitteratur.
Idag var det socialpsykologitenta och jag tror att det gick väldigt bra, jag har aldrig pluggat så mycket inför något förut så jag hoppas att det visar sig på betyget sen. Jag blir arg om jag får ett C, jag är okej med ett B, jag vill ha ett A. Självuppfyllande profetia, om jag förväntar mig ett A från mig själv så kommer jag få ett A. Så det så.
Och i morgon kör biologisk psykologi igång. Inte rast, ingen ro. Och ungefär samtidigt som den tentan är kommer även högskoleprovet vara. Fritid under oktober kommer inte finnas.

Jag vill träna bågskytte, nu!

"The world is a tragedy to those who feel, but a comedy to those who think."

I somras så fick jag på ren impuls en väldigt stark vilja att börja med bågskytte. Så jag kollade upp klubbar i Stockholm och började planera men sommarlovet var långt för alla dessa klubbar. Sen glömde jag bort det där lite, med allt intensivt plugg som kom. Av en händelse hamnade jag på Stockholms bågskjutningsklubb häromdagen och så visade det sig att de hade dragit igång igen och vips så hade jag anmält mig och idag har jag varit på bågskytteskola. Och det var så sjukt kul! Jag har aldrig känt mig så badass som när man står där och skjuter bullseye (för det hände faktiskt några gånger). Lite trist bara att det bara är träning en gång i veckan och att det är klockan 10 på söndagar. Jag vill susse. Egentligen skulle jag jättegärna vilja gå på träningen imorgon men jag måste prioritera mitt plugg och min sömn.

På tal om sömn så kom jag hem cirkus halv fyra igår. På morgonen alltså. Så tekniskt sett, halv fyra idag. Jag och Josefin var och såg Niceville (som var lika bra som jag kom ihåg att boken var) och sen satte vi oss på Max. Och där satt lite för länge för när vi väl skulle ta oss hem var alla jävla bussar och tåg och tunnelbanor väldigt oregelbundna och försenade och inställda. Stockholms kollektivtrafik är piss på natten. Men det var mys.

"Nothing happens, and nothing happens, and then everything happens."

Hagväg 8 är en ganska mysig plats. Inte så stort och stökigt som Frescati. Det enda dåliga är att det inte finns någon restaurang eller 7eleven eller något i den stilen. Ingen mat för oss psykologistudenter. Fi fan.
Det var i alla fall där jag spenderade min dag idag med klasskamrater och våra tjocka böcker. Och äntligen kändes det som jag börjar förstå det här. Och sen plötsligt tar jag på mig någon slags lärarroll. Och när en av mina vänner säger "Du borde föreläsa istället för våra lärare. Jag förstår mycket mer nu, du är mer pedagogisk än de är" så blir jag sådär glad. Någon del av mig vill lära ut, kanske egentligen mest för att kolla hur mycket jag själv kan. Och det är lite det där jag vill göra sen. Nej, jag vill inte bli lärare, men jag ska läsa så mycket psykologi/rättpsykologi så att jag får min PhD och sen så ska jag forska och föreläsa och konsultera. Hoppas jag.

Jag bara älskar hur man kan applicera allt man lär sig på sin vardag och jag älskar att jag förstår min värld lite bättre nu. Jag älskar också att det är så mycket mer kvar att lära. För om man visste allt, where's the fun in life?

Snart bär det av till city för bio med Josefin. Det ska bli ytterst mysigt.

"The difference between the possible and the impossible lies in a person's determination."

Efter att ha kämpat med en av mina psykologiböcker hela dagen tänkte jag att det var dags att öppna den andra för att få lite omväxling. Och så visar det sig att det som i den första boken har tagit 16 kapitel att väldigt komplicerat förklara finns fint, enkelt förklarat i ett (långt) kapitel i den andra. Där kunde jag ha sparat massor av tid och ångest. Men nu är jag i alla fall alldeles kär i den andra boken för den förklarar allt det där jag undrade när jag läste den första. Enda negativa där är att jag blir distraherad av andra intressanta kapitel. Men det är en relativt positiv negativ sak, så jag är glad ändå.
Imorgon blir det plugg för hela slanten på Hagväg 8. Det är faktiskt nästan så att jag ser fram emot det.

På tal om ingenting så kan jag inte sluta tänka på "Third Star". En sak som jag verkligen älskade med den filmen var att den inte var så sentimental som man annars kan förvänta sig av en film med den handlingen. Jag menar, det handlar om en döende kille och hans kompisar som gör en sista resa tillsammans, det är bäddat för massa sentimentalitet. Men icke. En liten gnutta finns det ju, men en sådan film helt utan sentimentalitet skulle vara ytterst dålig och morbid och inte så enjoyable. Men det blev aldrig sådär cheesy sentimentalt, sådär som jag gillar att skriva. Jag blir alltid fascinerad när jag ser sorgliga filmer och läser sorgliga böcker där författarna har lyckats med att inte göra det för sentimentalt. Just för att jag personligen älskar att skriva sorgliga historier och de blir oftast väldigt sentimentala och cheesy. Vilket jag ibland gillar. Men jag skulle vilja skriva någon såndär sorglig berättelse som verkligen berör utan att vara alldeles för obvious. Jag skulle vilja kunna skriva något överhuvudtaget nu. För mycket plugg för att kunna vara kreativ.

Det här har varit ett inlägg.

"And there's no tragedy in that."

"Third Star". Alldeles fantastisk, vacker, sorglig, och allmänt bra film. Bara att tänka på den får mig att le och få en klump i halsen av sorg, samtidigt. Det märks inte överhuvudtaget att detta är en film med väldigt låg budget. Jag har aldrig sett en film med sådan underbar cinematography ( hittar inget bra svenskt ord för det för tillfället.) Att den filmats i såna fantastiska omgivningar gör inte det hela sämre.

Just look at it. Barafundle bay i Wales. Ännu en plats jag måste besöka.

Jag var beredd på att filmen skulle vara sorglig, och heliga jesus det var den, men jag grät inte. Jag har svårt för att gråta till filmer och böcker, även fast jag ibland verkligen vill. Den senaste tiden har jag faktiskt gråtit till några cheesy youtube-klipp och en annan fantastisk film som Jenny rekommenderade till mig (Prayers for Bobby, se den!). Men denna gång blev det inga tårar. Jag vet inte varför det blir sådär ibland. Inte ens till sista Harry Potter filmen kunde jag gråta, fast gud vet att jag ville. Istället för att gråta så får jag fysiskt ont i bröstet, lite svårt att andas och så sitter jag och gnyr och skriker åt filmen/boken. Och så var det med "Third Star." Filmen handlar om en kille med dödlig cancer och man vet hela tiden att han ska dö. Ändå kommer det som en sån jävla chock när det väl händer och det gör så ont. Inte blir det bättre när en alldeles jättefin och sorglig låt (som jag nu inte kan sluta lyssna på) spelas i eftertexterna.

Så se den här filmen om ni vill ha en film som är sceniskt underbar, rolig, sorglig och som stannar kvar.

Och en liten tusse Benedict Cumberbatch.

"Some pursue happiness - others create it."

Eftersom jag är lite dålig att uppdatera här får det bli lite retrospectinlägg idag.

Lördag:

Jag och Hanna hade en mysig förmiddag på Djursholms torg och sommaren bestämde sig för att hälsa på igen. Vi åt på korvkiosken och promenerade sen längs strandvägen (där alla stora, riktiga djursholmshus finns). Sen mötte vi upp med Nina och Tomas som hade lunchat på Ekudden och promenerade hem igen. Resten av dagen var menat att ägnas åt plugg så jag begav mig av till Muffinsfabriken på Söder eftersom jag inte kan slita mig från datorn om jag skulle plugga hemma. Det blev egentligen inte så mycket bättre av att plugga där, jag är bra på att hitta saker som distraherar mig. Men jag fick iaf en god muffin.

På söndagen blev det faktiskt lite plugg. Ihop med lite ångest. Det finns de där speciella stunderna på månaden då känslorna åker berg-och dalbana där jag kan gå från att vara allmänt nöjd med livet till att ringa och skrika på min mami utan att hon har gjort något. Förlåt mami.

Idag blev det psykologisk experiment på SU. Jag fick sitta vid en dator och så fick jag massa ordpar, en del var på svenska, en del på swahili, och så skulle man minnas alla. Sen blev det lite mattetal och sen skulle man minnas bokstäver. Det märks att det var länge sen jag hade matte, jag kände mig ytterst dum och efteråt kändes det som min hjärna fått ett ordentligt gympapass. Kanske dags att börja läsa lite matte för att hålla igång hjärncellerna?

Och även om jag borde sitta och plugga som en tok just nu tänker jag inte göra det. För idag kom nämligen en himla fin film på posten.

Third Star, en liten indiefilm med självaste Benedict Cumberbatch i huvudrollen. Hela tumblr har pratat om denna film sen den kom ut förra veckan och eftersom jag bor där jag gör har jag inte fått den förrän idag fast jag beställde den för nästan en månad sen. Så jag har inte ro att vänta. Jag vill se den nu. Och om tumblr-folket har rätt kommer jag gråta ögonen ur mig. Bring it on!

"Stay the course, light a star, Change the world where'er you are."

Nu har jag varit borta från blogger så länge att de hinner byta design och en massa. Herrejistanes.

Det har varit en intensiv tid den senaste tiden. I helgen var Jenny i Sthlm och praktiskt tage varje stund spenderades med henne och Josefin på äventyr i Vallentuna och i City. Det var väldigt mys.

Annars har jag nästintill bott på universitetet. Idag skrev vi klart vår fältstudierapport, äntligen, och jag är helt slut. Det är svårt att tänka sig att man gick hela dagar i skolan i 12 år och nu är det inte alls lika mycket, men ändå är jag så mycket tröttare. Förbannad tur att det är så otroligt intressant. Idag hade vi en föreläsning på engelska och det var så mysigt. Jag tror jag har någon slags fetisch för engelsktalande i allmänhet. Om någon sitter på tunnelbanan eller tåget och pratar engelska (alltså native-speakers) kan jag bara sitta och lyssna och mysa. Jag bryr mig inte vad de säger, bara de säger det på engelska. Jag är konstig, jag vet.

Doctor Who, y u make me so sad? Fucking mindfuck serie. I love you.

"Make no little plans; they have no magic to stir men's blood.... Make big plans... aim high in hope and work."

Jesus i himmelen ta bort tumblr åt mig. Jag har blivit så äckligt besatt att jag skäms. Jag kan inte stänga ner sidan. Jag har hört om folk som är besatta av Facebook och sitter och spelar Farmville hela dagarna, men det här är ju löjligt. Det mesta man gör på tumblr är att lägga upp bilder och sen kanske en liten text till det. Och jag sitter och bara uppdaterar sidan i hopp om nya bilder. Det här börjar bli patetiskt.

Idag var jag med några klasskamrater från psykologin ute på stan och utförde ett psykologiskt experiment. Det var helt otroligt roligt. Det är väldigt kul att se hur folk reagerar.

Nej, jag ska väl gå och uppdatera min tumblr. Fans jävla skit.

"The tragedy of life is what dies inside a man while he lives."

Så av någon anledning googlade jag mitt bloggnamn. Det var lite läskigt. Den största delen av alla bilder som dyker upp är nämligen just från min blogg. Så många bilder på mig på google. I don't know what I think about that.

Jag har blivit ytterst aktiv på tumblr, för det är där man verkligen kan släppa ut den inre fangirl-sidan av sig själv. Jag har till och med gått och fått en del followers. Tyvärr har detta lett till att jag negligerar den här bloggen lite. Jag ska försöka bättra mig. Men ibland är det lite roligare att bara reblogga massor av bilder från Sherlock.