"Livet är en serie av tusentals små mirakel. Lägg märke till dem."

Bokade hembiljett idag. Det är svårt att fatta att om en månad så är jag hemma. Om en månad så är min C-uppsats klar, om inget jobbigt oväntat skit händer. Om en månad kan jag sluta oroa mig över att inte få nog med försökspersoner, att ifyllda frågeformulär ska försvinna, att jag inte får de resultat jag vill ha, att jag får de resultat jag vill ha men inte kan diskutera kring det, osv. Om en månad kanske jag kan få en ledig dag.

Annars har veckan varit fylld av lyriskt beröm och smått kaos. Måndag och tisdag spenderades på pedagogiska institutionen med samtalskursen som i sig är en helt värdelös kurs. Men samtalsträningen vi gjorde där var oerhört kul. Och jag fick så mycket beröm att jag inte visste riktigt var jag skulle ta vägen.
"Jag kommer komma ihåg din mogenhet, Johanna." sa min handledare under samtalen. "Är du säker på att du inte är 46?" Och sedan de ganska extrema: "Du är född till det här!". Jesus. Och on top of it all så fick jag betyget på min övningsuppsats mailat till mig mitt i natten. A. Jag fick ett fucking A. Så ja, skolmässigt har det varit en himla fin vecka.

Den dåliga delen har varit stackars Hanna som varit så sjuk att hon fått spendera tre dagar på sjukhus med urinvägs/njurbäckensinflammation. Vilket har gjort att det varit smått kaotiskt i hushållet. Men nu är hon hemma och verkar pigg. Så nu börjar allt återgå till normalt. Hoppas jag.

"Små steg varje dag är allt som krävs."

Och bara sådär så var en hel delkurs klar. Två tentor, tre seminarieuppgifter och en övningsuppsats är inlämnade. Och ändå så är det inte slut. Ändå kan jag inte bara ha en helg där jag gör ingenting eller precis vad jag vill. Istället är det en opponering som måste förberedas, ett PM om böcker jag ännu inte läst som måste skrivas för att inte tala om en projektskiss inför C-uppsatsen som måste planeras, diskuteras, skrivas och skickas in. Men jag håller mig flytande. Tillåter mig att gå ut och tentafira och komma hem vid två och sen sova till 11 när Hanna kommer in till mig med orden "Det är faktiskt ljust Johanna, du måste gå upp." Tillåter mig att njuta av vittnesstödsutbildningen och hänge mig där fast min koncentration borde vara på andra ställen. Och det är bra. För att koncentrera mig på saker som faktiskt är intressant och motiverande ger mig lite extra energi till alla de där måstena som jag ska ta tag i. Sen.

"Andas – universum tar hand om resten."

Att man kan bli så oändligt nervös inför ett telefonsamtal. Jag fick ett mail av min handledare i morse där han bad mig ringa och så skulle jag få feedback. Tiden emellan jag läste mailet och den tid då jag skulle ringa var hemsk. Oväntat hemskt. Jag fick nästan ett nervöst sammanbrott. Vetskapen att jag snart skulle få feedback, kritik, på min uppsats som jag själv tyckte var oerhört dåligt skriven och kände att jag hade svårt att försvara var väldigt jobbig. Och att jag dessutom skulle få det av min handledare som även är lite av min förebild var ännu jobbigare. Men det gick ju såklart bra. Han gillade den till och med och sa att den var bra skriven. Så nu är jag fnittrigt glad och har hopp om framtiden.

Nu ska man bara klara tentaplugget också.

“Jag vill, i mitt liv, få älska någon som älskar mig”

Det är mycket nu. Men jag har hunnit med mycket också. Övningsuppsatsen är ivägskickad för feedback hos mr handledare, jag har gått och skaffat volontärjobb som vittnesstöd hos Stockholms tingsrätt och utbildningen börjar nästa vecka, och jag har till och med börjat plugga till tentan. Men idag låtsades jag att jag hade höstlov som alla stockholmsungdomar och gick på spontanbio. Bitchkram. Inte egentligen en sådandär film man tycker är jättebra men den var mysig och den satt igång tankarna rätt rejält. Jag gillar sådana filmer.

En annan sak jag gillar och som gör mig glad är Adam Lundgrens nyckelben.