"Whatever is a reality today, whatever you touch and believe in and that seems real for you today, is going to be - like the reality of yesterday - an illusion tomorrow."

Det känns som om jag återigen hittat tillbaka till mig själv. Åtminstone en smula. Att jag återigen kan trivas i mitt eget sällskap. Vilket känns väldigt fint. Även om jag var tvungen att gå igenom en massa skit för att ta mig hit. Men jag antar att det är livet.

Jag pratade med mamma och fick äntligen sätta ord på känslan att mitt liv alltid känts lite som ett demo. Alltså ett demospel som man fick förr i tiden med PC-tidningar och liknande. En mini, pröva-på version av ett riktigt spel som tar slut precis innan det blir riktigt bra. Och det är lite så jag ofta känner. Att jag bara får pröva på lite. Men när det börjar närma sig något som kan bli riktigt bra så tar det slut. Och allt det här låter väldigt bittert men det är inte så jag menar det. Visst, i vissa stunder stör det mig och jag blir frustrerad och förbannad men det är som om jag aldrig riktigt förväntat mig mer. Det är snarare när det går lite längre än demoversionen av mitt liv som jag inte vet hur jag ska hantera det.

Jag vet inte. Det är sent, jag är trött och förvirrad. Jag borde inte blogga i detta tillstånd.