“But the past cannot be changed, and we carry our choices with us, forward, into the unknown. We can only move on.”

Fick ett fint mail nu på kvällskvisten. Min poster blev accepterad till Hunter's konferens. Nu vet jag inte hur picky de är med vem som får presentera men det kändes ändå lite coolt.

In other news så börjar jag bli trött att ränna på olika urgent care-kliniker runtom i Manhattan. Mina nedre regioner är jävliga och vill inte riktigt bli helt bra. Nu har jag återigen fått en dunderkur med massa mediciner (plus en spruta i höften). Kan det få bli bra nu? Kan jag få känna mig som en normal människa igen? Det skulle uppskattas, tack.

“Life is not meant to be an open-book test.”

Återigen kom snön, när nu allting varit så vårigt. Däremot var det bara korta snöfall och inget stannade, men det ska vara nog med sådant nu. Jag vill kunna ha min läderjacka utan att frysa ihjäl!

Efter att ha varit duktiga och pluggat hela dagen begav sig Ryan och jag till Chelsea Market. Har inte varit där på så himla länge och det var mysigt att få komma tillbaka. Dock var det lite dåligt med smakprover ikväll men man kan inte få allt. Sen gick vi till The Meatball Shop där det blev vanliga beef köttbullar med mushroom gravy och butternut squash med ricotta. Svinigt gott.

Om det nu inte redan märkts så längtar jag så himla mycket efter våren. Nästa helg är det äntligen påsk och jag hoppas på mysväder då vi återigen beger oss till Connecticut. Jag vill gå längs stranden utan att känna att jag kommer på köldskador. Sen är det spring break! Sen kommer Jenny och Johanna! Så mycket att se fram emot nu att jag blir både matt och exalterad på samma gång.

Glass och film någon?

“Let us dance in the sun, wearing wild flowers in our hair...”

Även om dagen började med minus på sovkontot så har det i stort sett varit en fin dag. Jag var i skolan för att köra lite deltagare till Tims studie så jag fick känna mig lite produktiv samtidigt som det alltid är trevligt att sitta och prata med honom emellan deltagarna. Speciellt när han om och om igen försäkrar mig om att jag inte borde ha några problem att komma in på doktorandprogrammet.

Dessutom har det varit en helt underbart solig dag, även om det var himla kallt i skuggan. Ryan mötte upp mig vid Columbus Circle efter mina experiment och vi la oss på klipporna i Central Park och myste i solen. Så himla härligt att kunna känna sig varm utomhus igen. Kan verkligen inte vänta tills våren är här på riktigt!

Igår skickade jag iväg ett abstract till en konferans. Det är bara en liten skolkonferans som Hunter College håller i men ändå. Om jag blir accepterad blir det min första konferans, helt sjukligt spännande och nervöst. Fast det bara är en liten posterpresentation. Man måste börja någonstans.

“I have no special talents. I am only passionately curious.”

Tisdags var det den allmänt irländska dagen då alla bär grönt. Egentligen var det inget speciellt med denna dagen men för att fira lite spenderade jag och Ryan kvällen på en väldigt irländsk pub downtown som hette Molly's. Där blev det lite corned beef and cabbage och lamb stew. Inte jättespännande men är det St. Patrick's day så är det! Dagen avslutades med filmen In Bruges som var väldigt underhållande och citatvänlig, och också relativt irländsk.

Våren har varit lite här och där den här veckan. I torsdags slog dock solen till ordentligt och vi kunde inte göra annat än att promenera längs Hudson River. Så himla mysigt. Det hela slutade sedan med att vi helt impulsivt tog oss till Times Square och sprang runt på de flesta teatrarna där för att försöka hitta sista minuten- eller standing room biljetter till någon musikal. Det blev inget av det hela, men det var ändå så härligt att vara så spontana. Och att bara vandra runt i New York är det bästa man kan göra

Och efter den listan av mina företaganden den senaste tiden så kanske man ska prata om livet i allmänhet. Det jag kan säga är att solens återkomst gör att jag saknar Gotland. Ingen gör sol som världens bästa ö. Jag längtar så otroligt till sommaren. Dels på grund av solen, dels på grund av ledigheten från skolan som sommaren för med sig. Det är intensivt nu. Sitter och skriver resultat- och diskussion delarna av min thesis, vilket är något absurt då jag inte har några resultat att diskutera. Vi har ju inte ens börjat än. Å andra sidan kommer huvudelen av allt arbete med skrivandet vara klart redan innan själva arbetet med experimentet börjar. Så det är ju positivt.

Sen finns det andra saker med sommaren som är mindra lockande. Även om jag älskar Gotland så har New York slagit sina klor i mig och till och med den korta helgen i Connecticut för inte så länge sen var nog för att få mig att sakna staden som aldrig sover. På tal om Connecticut så finns det ju en pojke därifrån som gör att sommaren kan kännas lite skrämmande. Worst case scenario: två månader utan honom. Vet inte riktigt hur det kommer att gå.

“Never close your lips to those whom you have already opened your heart.”

Vårsolen försvann lite men temperaturerna håller sig inom det våriga kriteriet. Vinterkängorna har äntligen blivit utbytta och även om mina Converse läcker in från allt regn idag så är varje steg lättare, både bokstavligen och bildligt. Hoppas det håller i sig nu!

Igår hade jag min första ensamma fredagskväll på ett tag. Tog tillfället i akt och köpte och åt en himlans massa choklad och såg film. Det blev Whiplash, en film jag hört mycket bra om och som har både Miles Teller och J.K Simmons, två skådisar jag älskar. Dessutom handlar den om musik. Resultatet kan ju inte bli annat än bra. Det jag gillade mest är att filmen i grund och botten handlar om ambition och att kämpa för att nå sina drömmar, något som tilltalar mig oerhört. Mycket sevärd!

“That is one good thing about this world...there are always sure to be more springs.”

Vår i luften, lättare att andas, nästan 15 grader, läderjacka istället för vinterjackan. Stortenta klar och fixad, relativt ifatt med allt plugg. Fin pojke bredvid mig vid senkvällspluggning. Snart: ännu senarekvälls middag. Livet är rätt fint ändå.

“After a good dinner one can forgive anybody, even one's own relations.”

I fredags tog Ryan och jag jag Metro North till Connecticut för att spendera helgen med hans familj. Först besökte vi Sakura, en japansk restaurang i Westport där vi åt hibachi middag, vilket innebar att vi valde vilket slags protein vi ville ha (kött, fågel, fisk, vegetariskt; vi delade på stek och kyckling) och sedan lagade en liten galen japansk kock till allting framför ögonen på oss. Det var ytterst gott och en hel upplevelse i sig, kocken showade med eld och skrattade maniskt hela tiden  Efter att ha tryckt i oss så mycket mat att vi knappt kunde andas, beställde vi efterrätt. Friterad glass: helt himla underbart. Sedan bar det av hem till familjen Evans där jag fick träffa Pam och Keith och Ryans syster Chloe. Alla var himla trevliga och mysiga. Och sen åt vi lite munkar och kakor (250 kg i Connecticut?!). Bjöd på svensk choklad (Marabou inhandlat på Svenksa Kyrkan för 8 dollar, alltså 64 kr HELT HUTLÖST), vilket var väldigt uppskattat.

Lördag bjöd på långfrukost med Ryans föräldrar följt av en mysig rundtur av stränderna runt Ryans hemstad. Det fanns helt galet stora hus däromkring och allt påminde mig väldigt mycket om Djursholm. Ytterst nostalgiskt. Dock ytterst kallt och blåsigt trots solen. Vi åt lunch på Freshii, där vi båda tog en green wrap, vilket helt enkelt är en wrap där "brödet" består av collard greens (vad är det svenska?). Där fick jag även träffa Ryans vänner Jon och Nadia.

Blåsigt värre

Sol och Djursholmkänsla!

Mr Evans, puppy eyes and a green wrap

Vårigt!

När vi kom tillbaka hem var det dags för middag där jag för första gången fick prova på eggplant parmesan vilket var bland det godaste jag någonsin provat. Ryans mamma har italienskt påbrå vilket verkar ha genomsyrat hela familjen och de är alldeles galna i italiensk mat i alla former. (Dags att tänka om angående pasta för min del?) Kvällen avslutades på några barer där jag fick träffa resten av Ryans kompisar. Kunde också konstatera att klientelen på barer i Connecticut är himla annorlunda än den i New York.

På söndagen blev det ytterligare en långfrukost (eller snarare brunch) med riktiga amerikanska pannkakor som var helt otroligt fluffiga. Ryans pappa gjorde även pannkakor med majs (faktiska majskorn) i vilket låter himla konstigt men var väldigt gott. Sen lite maple syrup på det och kalkon bacon till. Mums! Sedan blev det inomhusklättring för andra gången i mitt liv. Mycket högre väggar (runt 15 meter) den här gången och efter första slog mitt hjärta så himla snabbt: dels på grund av ansträngningen och dels på grund av rädsla. Holy shit. Men jag börjar bli himla bra på det och det är en mäktig känsla att nå till toppen. Efter ytterligare en rundtur på de soliga stränderna (våren är på gång trots så.mycket.snö) åkte vi hem och varvade att skjuta lite pilbåge och laga de mest magiska brisketburgarna någonsin. The Evans really know how to cook! Med potato buns, sötpotatis och rotfruktschips till så var jag sen så mätt att jag ville dö. Vilket inte stoppade mig från att trycka i mig en stor bit äppelpaj en stund senare.

Nu är verkligheten igång igen och jag sitter pluggar som en tok (eller borde göra det i alla fall). Så efter detta väldigt informativa inlägg ska jag nu dyka tillbaka in i akademias värld.

“Our doubts are traitors, and make us lose the good we oft might win, by fearing to attempt.”

Idag besökte jag för första gången en amerikansk doktor. Väldigt spännande upplevelse. Efter att ha stavat mitt namn för försäkringsbolag, receptionister och sjuksköterskor fick jag träffa doktorn som av någon anledning kollade mina öron och konstaterade att jag hade ärrbildning där trots att jag var där för problem i andra regioner så att säga. Fick sedan ta på mig en sådan där typisk amerikansk klänning-grej som är öppen bak. Fick utskriven medicin i typisk amerikansk pillerburk. Men i väldigt o-amerikansk anda behövde jag inte betala ett öre för besöket (Tack CSN och eran reseförsäkring!).

In other news så gick jag och var typiskt New Yorkig med Ryan i torsdags. Vi gick på en konstutställning på Lafayette Street efter att ha fått en väldigt mysig tur igenom Little Italy av Ryans pappa. Vi återvände sedan till Little Italy efter konstutställningen för att äta pizza på Lombardi's, en av de äldsta pizzeriorna i New York. Helt magisk pizza, även om min gomme blev helt förstörd av någon anledning. Helgen fortsatte sen med ännu mer onyttigheter, plugg och filmer, som blivit det nya nu. Helgens stora film var Pulp Fiction, helt sjukt bra, rolig och oerhört citat-vänlig. Så många bra filmer jag inte sett, tur att jag har någon som utbildar mig angående klassisk film.

"You know you're in love when you can't fall asleep because reality is finally better than your dreams."

Hela helgen (egentligen hela veckan med lite avbrott hit och dit) spenderades hos Ryan, i vår egen lilla bubbla. Pojken fortsätter att imponera med matlagning och fredagkvällen blev en italiensk afton som startade med Gudfadern, fortsatte med pasta och italiensk korv i sås och avslutades med cannolis. Helt himla ljuvliga cannolis. I allmänhet varvade vi plugg med mat och slängde in lite film, mys, TV-spelande och frozen yoghurt däremellan. Det var himla konstigt att återvända till verkligheten igår.

Pojken är som en drog och det är nästan jobbigare att träffa honom i korta stunder än inte alls. Det är så frustrerande att tiden tillsammans aldrig känns tillräcklig. Har jag blivit en såndär löjlig, kär människa nu?