"What screws us up the most in life is the picture in our head of how it is supposed to be."

Nu är det gjort! Jag har skrivit på det första hyreskontraktet i mitt liv. Och på söndag flyttar jag till Washington Heights! Efter att ha tittat på säkert 30 lägenheter gick det och blev det absolut första jag såg i New York som jag fick. Helt otroligt. Nu hoppas jag bara att jag aldrig mer behöver genomlida den ångesten det är att leta lägenhet i New York med vetskapen om att man kanske blir hemlös.

Sitter nu på en madrass i den annars nästan helt tomma lägenheten i East Village. Det såg helt annorlunda ut tidigare idag. När jag kom hit var det hur rörigt som helst och det låg sopor och öppnade burkar lite överallt. Efter att ha spenderat någon timme här kom det en tjej hit som till en början inte alls blev särskilt glad att hitta mig här. Det visade sig att lägenheten precis ska hyras ut och den nya hyresgästen kommer på måndag och att nu skulle flyttstädningen göras. Tjejen var Kyras (Lisas dotter) föredetta roommate. Efter en kort diskussion kom vi ändå fram till att jag fick stanna här, så länge jag slänger ut madrassen innan jag går. En ytterst bisarr situation.

Firade mitt nya hyreskontrakt med en burgare på Bareburger på 2nd Avenue. Burgaren var väl lite sådär, men så har jag aldrig varit jättemycket av en burgartjej. Sötpotatispommesen var däremot helt ljuvliga, även om de smakade som potatispommes. Men själva restaurangen var hur himla mysig som helst och de hade väldigt spännande saker på meny. Man kan få plocka ihop sin egen burgare och får då välja viljet slags kött man vill ha. Och då pratar vi inte nöt, kyckling eller fisk. Utan även älg, struts eller vildsvin.

“To live is the rarest thing in the world. Most people exist, that is all.”

Jag är så trött att ögonen får turas om att vara öppna, ett i taget. Min dygnsrytm är fortfarande lite off, vaknar tidigt och kan inte somna om, går och lägger mig sent eftersom det är fullt upp hela dagarna. Jisstus.

Min dag började att jag åkte hela vägen till East Village för att hämta nyckeln till lägenheten jag ska få låna i helgen. East Village är himla mysigt, massa små caféer och lummiga träd mitt i stadsbilden. Precis innan jag gick ner i tunnelbanan för att åka tillbaka uptown fick jag höra det numera klassiska "Hey Red!". Jag log mot killen som sa det men fortsatte att gå varpå jag blev serenerad ned "Tomorrow" från "Annie". Jag fnissade i flera kvarter.

Sen begav jag mig till skolan för lite fix och där stod dom och delade ut gratis kakor. Har jag sagt att jag älskar John Jay?

Det finns egentligen mer att prata om, men nu börjar båda ögonen ramla ihop samtidigt. Bäst att låta dem göra det.

“Wherever we are, whatever we’re doing and wherever we are going, we owe it to ourselves, to our art, to the world to do it well.”

Orientering för internationella studenter idag. Inte jätteskojig information men det var trevligt att äntligen träffa lite klasskompisar och få äta en massa onyttigt hela dagen. Yes, den kontinentala frukosten bestod till mestadelen av olika sorters muffins och mjuka kakor. Lite bagels och en himla massa frukt. Himla gutt, och himla svårt att stå emot.

Boendesituationen ljusnar för var dag även om jag inte kommer känna mig helt lugnt förrän jag sitter i den där lägenheten med en nyckel i min hand. Min nya hyresvärd och rumskamrat jobbar hela himla dagarna och är lite dålig på att höra av sig. Men om allt går som det ska (peppar peppar) ska vi skriva papper imorgon eller fredag och så flyttar jag in senast den 1a september. Jag fick förlänga vistelsen på hostelet men underbara Jay och Lisa, som jag bodde granne med i Millwood, har fixat boende till mig i East Village tills jag får tillgång till rummet i Washintgon Heights. Helt himla underbart. 

Avslutar dagen med en fantastisk mango, advokado och kycklingsallad med hallonvinegrätt från 107 West. Har inom loppet av fyra dagar ätit där hela tre gånger. Man borde väl prova lite nytt ibland men så hittar man något som bara är så himla gott att man inte kan låta bli att återvända. Jag hade glömt vilka fantastiska sallader det fanns i den här staden. Mums!

(Bilderna är så himla osmickrande. Allt är bättre i verkligheten!)

“I've learned that people will forget what you said, people will forget what you did, but people will never forget how you made them feel.”

Stressandet fortsätter. Jag underskattar ständigt tiden det tar att ta sig någonstans. Kronisk tidsoptimist. Idag var jag uppe i Fort Washington på 187 gatan och kollade på ett rum. Det var egentligen helt perfekt. Jättefint område, jättefin byggnad, jättefin trappuppgång, jättefin lägenhet. Rummet var ganska stort och fräscht och hon som bodde i huset var väldigt trevlig och ville hjälpa mig en massa och fixa nya grejer från IKEA och jag vet inte vad. Egentligen var det himla perfekt för det var ett fint rum, rimlig hyra (New York hyra i alla fall) och det var lite "bo-i-Djursholm-med-familjen-Lilljeqvist" känsla på det hela, speciellt med tanke på att hon hade en son. Vilket är varför det inte kändes helt rätt. Jag vill komma från det där lite. Vill bo lite mer i det mer levande New York, med rumskamrater i min egen ålder.

Kollade en annan lägenhet i West Harlem som också egentligen var himla bra. Främst på grund av bra läge, men också väldigt trevlig rumskamsrat och fin lägenhet i allmänhet. Men ändå inte helt rätt i magen.

Så det blir Washinton Heights för min del. Om min framtida rumskamrat vill svara på mitt sms.

Och så var det ju orientering idag. Vilket började i förskräckelse. Skulle lämna in mitt vaccinationsintyg till Health Office då dom ville ha ett översatt intyg. Den väldigt oförskämda kvinnan där godtog inte min översättning och sa att jag inte fick registrera mig. Med gråten i halsen halvsprang jag därifrån och bad andra om hjälp och efter att ha stått i kö ett bra tag och sedan fått träffa en mer hjälpsam kvinna så kom vi fram till att jag behöver ta mig till svenska ambassaden och få en officiell översättning därifrån. Överkrångliga land.

Själva orienteringen var inte jättespännande. Det pratades mest om regler och betyg och workshops och sådana saker. Sedan var det dags för lite snacks och "networking", vilket ledde till att jag lärde känna en tjej från Queens. Som såklart inte ens går i mitt program. Men hon var trevlig i alla fall. Sedan skaffade jag mig ett ID-kort och under denna procedur var det någon som stal min jättefina John Jay t-shirt som jag fått vid registreringen. Ytterst upprörande! Jag stal själv en tröja jag hittade senare, men det är alldeles gigantisk för mig. Säkerhetsvakterna som fixade ID-kortet föreslog att jag skulle försöka få en ny i morgon. Om all else fails skulle jag bara gråta lite sa dem. Låter som en idé.

Och mami har nu redan bokat resa till mig! Helt alldeles fantastiskt. Hoppas bara jag nu faktiskt har någonstans att bo när hon kommer.

I morgon blir det ännu mer orientering, nu för internationella studenter. Jag har blivit lova kontinental frukost så det ska bli spännande att se vad det innebär. Hej!

En sen måndag som redan blivit tisdag

Mina fötter är bortom räddning. Jag vet att jag tjatar men fi tusan vad de värker! Jag haltar mig fram på Manhattans gator. Har nu införskaffat unlimited rides metrocard så nu kan jag åka lite mer tunnelbana i alla fall.

Lägenhetsletandet har idag varit ytterst ångestladdat. Jag har hittat två jag verkligen gillar och nu är det i det stadiet där jag måste vänta och se vad de bestämmer sig för. Klarar inte av att vänta på sådana viktiga besked. Imorgonkväll borde jag veta!

Idag har jag sett på helt sjukt många rum. Jag träffade en kille som äger en himla massa lägenheter runt om på Manhattan och han visade mig säkert över 10 olika rum. Hann också med att kolla på en liten charmig lägenhet på 121st street med de mest charmiga gaykillarna som roomies. Dock var deras kompis också sökande till rummet så jag har nog ingen chans där. Plus att det var väldigt litet. Men ändå.

Maten idag: om än mer fucked up än igår. Börjat köpa olika sorters barer för att kunna slänga i mig mellan lägenhetsvisningar och idag bestod både frukost och lunch av såna. Middagen, som intogs vid den okristliga tiden 22:00, var en liten sallad och två plommon. Om det inte var för att jag måste ta min penicillin med mat för att undvika illamående och kräkningar, skulle jag nog glömt bort att äta alls. Stress, ljuva stress!

Och imorgon börjar skolan! Eller den första orienteringen i alla fall. Ska bara hinna med att kolla på en lägenhet innan dess. Suck.

“I have loved the stars too fondly to be fearful of the night.”

Mina fötter går knappt att gå på längre. Eftersom jag envisas med att gå överallt istället för att ta tunnelbanan (pga snål och att jag vill se mer av områdena) har mina stackars fötter fått utstå hemskheter de senaste två dagarna. Jag bor på 101st Street, de flesta lägenheter jag tittat på ligger upp mot 148th, 152nd och 164th. Det blir en bit att gå. Plus att jag alltid verkar komma lite sent överallt vilket slutar i att jag springer som en dåre längs gatorna på Manhattan. Igår skulle jag kolla på en lägenhet på 148th street men hon som skulle visa mig den var försenad. Jag fick två timmar dödtid och bestämde mig för att vandra till Levain Bakery, vilket ligger på 116th Street. Igårkväll haltade jag hem.

Jag var även och tittade på en alldeles jättemysig, väldig New Yorkig lägenhet i Harlem igår. Två roliga roomies, massor med exposed brick och en liten balkon med utsikt över hustaken. The downside? Inget fönster. Vilket jag konstigt nog inte tror blir ett problem. Hoppas hoppas hoppas!!!

Min kosthållning blir lite skum här med tanke på att ständigt flänger runt och är stressad. Igår såg det ut såhär:
10.00 Frukost: Några hallon och mitt penicillin.
16.00 Lunch: Mitt penicillin och en helt magiskt god persika och advokadosallad med getost och flagnad mandel. Mums!
21.00 Middag: Enorm oatmeal raisin cookie från Levain Bakery, tre plommon, lite hallon, lite choklad. Och mitt penicllin.

“What do you mean I have to wait for someone's approval? I'm someone. I approve. So I give myself permission to move forward with my full support!”

Sitter i hostelets fina lounge och ser lite på film och äter stela popcorn. Så blir det ibland. Idag har jag rännt runt på stan som en tok och kollat på tre lägenheter. En fantastiskt fin, en hemskt ful och en lite mittemellan. Imöra blir det nog tre till.

Den fina lägenheten ligger i Washington Heights vilket jag alltid trott är ett ganska shady område. När jag gick dit (promenerade från 101st till 164th, jisstus), så kände jag väl att det stämde ganska bra. När en av mina (förhoppningsvis) framtida roomies kom och visade mig upp till rummet luktade hela trappuppgången starkt av urin. Där var jag rätt säker på att jag inte ville ha rummet. Trodde jag. Sen fick jag se insidan, och lordy var fin den var. Lite Sverigestandard till och med. Och när jag återvände till Washington Heights på kvällen för att känna in området igen, gick jag Broadway istället för Amsterdam Ave och upptäckte en helt ny (och fin) sida av området. Sen började jag helt random prata med några killar som stod utanför lägenheten jag tidigare tittat på. Jag älskar de öppna, trevliga människorna i den här staden. När jag tidigare under dagen var på en restaurang och beställde en sallad(Cobb: ägg, advokado, bacon, kyckling, kokt ägg, blåmögelost. Konstigt nog himla gutt.) började jag prata med ägarinnan och det hela slutade med att hon imorgon ska visa mig ett rum i sin lägenhet hon hyr ut.

Jag hade tänkt skriva något i stil med: En dag i New York= si och så många komplimanger. Men ärligt talat så tappade jag räkningen. All ranging from trevliga, myskomplimanger till "komplimanger" som mest känns förnedrande. Folk är helt enkelt helt annorlunda.

Snälla, snälla, snälla universum, ge mig den första lägenheten jag tittade på!

"Remember: the time you feel lonely is the time you most need to be by yourself. Life's cruelest irony."

Med den här härliga vyn ligger jag nu på rummet på hostlet på 101st street och väntar på att dagen ska börja. Jag har rummet helt själv för tillfället, vi får se hur länge det håller i sig.

Gårdagen blev helt otroligt lång och egentligen mest bara fylld av väntan i olika köer eller fordon. 3 timmar båt, båtbuss, flygbuss, väntan på flygplatsen, 8 timmar flyg, nästan två timmar på JFK, shuttlebus till Manhattan och taxi till Broadway hotel and hostel. Strax efter 1 amerikansk tid var jag i säng. Alltså klockan sju på morgonen svensk tid. Något slut.

Nu känner jag mig bara väldigt ensam, stressad och utsatt. Jag är rätt säker på att känslan är tillfällig och att det kommer bli bättre när jag vaknat till och tagit mig ut på gatorna. Och framförallt när jag hittat boende och börjar skolan. Men just nu är det jobbigt. Ensam och sårbar med urinvägsinfektion i New York. Mamma kom hit?

Idag blir det minst två lägenjetsvisningar iaf. Man kan ju alltid hoppas att jag har tur och hittar rätt direkt. Hoppas hoppas!

“Think of all the beauty still left around you and be happy.”

Och så börjar det dra ihop sig igen. Nu är det mindre än en vecka tills jag beger mig iväg mot New York igen och sommaren är över och jag är stressad. Så mycket småfix att fixa och jag bara sitter handlingsförlamad. Mailar folk om lägenheter och dom svarar inte. Stressar och oroar mig. Spola fram tiden en månad eller så, så tror jag det känns bättre.

Min första längre ledighet efter monsterpass på monsterpass spenderades mest inomhus framför datorn. Svinförkylningen höll i sig länge och tvingade mig in i tristessen. Men när den började lätta så passade jag på att uppleva. Jakob, mami och Jag begav oss en regning kväll till Romateatern vilket var väldigt mysigt, väldigt roligt och väldigt blött. Det har varit kalas i Åminne, grillkväll i Lummelunda och impulstapas på stan. Även fast sommaren mest har tagit slut har jag ändå lyckats krama ur några droppar till. 

Sorgliga saker har dämpat glädjen ännu mer. Sorgliga saker som jag inte riktigt orkar tänka eller skriva om. Men ändå vill nämna. Min lilla vita prins. Min lilla Neo. Finns inte mer. Förlåt för att jag inte orkar tänka på dig just nu. Det gör fortfarande alldeles för glödande ont.

"The year you were born marks only your entry into the world. Otheryears where you prove your worth, they are the ones worth celebrating."

Ibland så blir man svinigt förkyld efter en övermysig kväll med bästis. Ibland så går man till jobbet ändå trots att man sväljer meloner täckta i taggtråd, man knappt kan stå på benen och man börjar gråta för att man inte hittar diskborsten. Man överlever ändå det där och får åka hem lite tidigare och sova, sova, sova.

Ibland så vaknar man på sin födelsedag och är fortfarande svinigt förkyld. Ibland ställer man sig då och bakar hela dagen i den stekande hettan (både från solen och ugnen) och lider lite. Ibland så får man sen åka iväg till jobbet för ibland jobbar man nattpasset på självaste 23-årsdagen. Och så blir det ibland.

Imorgon ska jag i alla fall äta kakor tills jag spyr.