"I always entertain great hopes."

Även om det gör ont i plånboken att åka hem ensam (eftersom jag då måste betala taxin själv) så är det så himla skönt på massa andra vis. Jag behöver inte sitta i timmar och vänta på de andra eller stressa för att hinna klart med något så att de inte ska behöva vänta på mig. Jag kan gå i min egen takt ner för backen (alltså snabbt som attan för det är fan kallt, people!). Jag behöver inte sitta och ha jobbiga, ytliga konversationer med personer jag inte gillar eller sitta i spänd, awkward tystnad. Det är bara så himla skönt ibland.

Och allt känns, som jag skrev igår, så himla mycket lättare här. Jag njuter av New York igen, även om skolan fortfarande är sådär. Hela dagen har jag spenderat skrattandes tillsammans med Ana. När de andra hade TOEFL gick vi ner till Tarrytown och åt helt gudomliga nutellavåfflor. Jag tror att caféägaren, som är lite av en hippie, var onykter men det gjorde det hela lite mer spännande. De flesta amerikanska godsaker är oftast alldelse för söta men den här var bara alldeles ljuvlig. Med nutella kan det aldrig blir fel!

“I've learned that people will forget what you said, people will forget what you did, but people will never forget how you made them feel.”

Det känns som om alla jobbigheter som varit den senaste tiden börjar lätta. Vissa såkallade vänner verkar ha försvunnit ur bilden, vilket konstigt nog gjorde allt bättre. Vissa vänner väljer man för att de är de, andra för att de finns i närheten. Nu står jag kvar med Ana, den enda av dem som jag egentligen känt var min vän. De andra var mest bekanta. Och det är som att ha gjort sig av med en jobbig börda.

I helgen är det Superbowl! Egentligen har jag inget intresse för amerikansk fotboll whatsoever, men Ana älskar det plus att Rocky ska ha en Superbowl-fest på lördag, så jag har blivit himla empatipepp. Det blir ett besök på Manhattan (första på himla länge, längtar!), förhoppningsvis ett besök på Levain Bakery som ska ha NY's godaste kakor och sedan bär det av till Times Square och Superbowl Boulevard som de har satt upp där. De har fixat en toboggan (finns det på svenska med?) som alltså är som att åka pulka fast utan snö. Sen blir det party i Millwood med (förhoppningsvis) massa mat. Förövrigt läste vi om kulturchock i skolan idag och om hur det är vanligt att man blir helt besatt av just mat. Jo jag tackar jag. Nu när det bara är fyra veckor kvar (till och med ännu mindre!) så vill jag bara äta allt som New York har att erbjuda. Speciellt det onyttiga. Övervikt på planet kanske?

"Too many of us are not living our dreams because we are living our fears."

Idag är det exakt fyra veckor tills jag åker hem. Och det ska bli himla skönt. New York blir bara härligare och härligare för varje dag som går. Jag kan njuta mer av det när jag vet att jag snart får åka hem. Och att jag får komma tillbaka.

Galna, avskyvärda rumskamraten verkar ha flytt fältet, något jag är ytterst glad över. Förra veckan blev rätt extrem då hon väckte mig varje morgon, ibland vid 5, ibland vid 4 och allra värst: en gång vid 3.30. Inte okej. Igårnatt stannade hon på campus och det var en sådan konstig känsla att återigen vakna av mitt alarm istället för hennes galenskaper. Mycket fint.

In other news så blir det mycket sista fixningar och sånt på ansökningarna nu. Jag sitter och försöker knopa ihop statement of purpose till två skolor jag inte ens vill gå på, något som är himla svårt när man är omotiverad. Något som också är svårt är att skriva ett rekommendationsbrev till sig själv. Det känns så himla fel att skriva hur fantastisk man själv är i tredje person. I vilken person som helst egentligen. Men snart är det klart och över och sedan är det bara den jobbiga väntan på ett antagningsbesked. Och sen problemet med att få ihop en massa pengar så att jag kan få ett nytt visum. Kul. Problemen tar aldrig slut.

"People often say that motivation doesn’t last. Well, neither does bathing – that’s why we recommend it daily."

Åh, vad skolan känns onödig nu. Det är GRE-lektionerna som jag får ut något av, resten sitter man bara av. Jag längar efter att få studera något jag brinner för igen. EF i allmänhet är väl lite sådär för tillfället; galna rumskamrater, knappt ätbar mat (även om Rita Hall har sjukt goda oatmeal raisin cookies), och kassa lektioner med tråkiga lärare. Förutom Suzanne och Paul såklart. Och Mike C är himla härlig han med, inte hans fel att han leder den helt onödiga klassen "Advanced reading".

Och så var kylan och snön tillbaka. Och därmed basta. Alla lektioner efter klockan tre blev inställda igår på grund av snöstorm. Och prick klockan tre drog det verkligen igång och började snöa. Det tog oss cirkus två timmar att ta oss hem, tar vanligtvis en halvtimme. Och idag har det varit helt hutlöst kallt. Jag som trodde att jag skulle få en liten snällare vinter i år eftersom jag skulle befinna mig i New York istället för Sverige. Men icke! Kallaste vintern på flera år är vad jag får istället.

Idag är förresten ingen vanlig dag, för det är Jennys födelsedag, hurra, hurra, hurra! Nu är det kanske så att Svealand redan har slagit om till den 23e men här är det fortfarande den 22a, så det så.

"Too many of us are not living our dreams because we are living our fears."

Avskyr nya rumskamraten. Helt bisarr människa som inte har någon respekt eller hänsyn whatsoever. I lördags vaknade hon vid 05 och började rumstrera runt och vara högljudd. Klockan 5 på morgonen! På en lördag! Sen så har hon den härliga vanan att gå på toaletten med dörren öppen. Mycket trevligt.

Dagen började ganska dåligt då jag var alldeles fokuserad på hur mycket jag inte gillar dessa nya människor. Sedan åkte alla iväg och jag tog en promenad och fick lite perspektiv på saker och ting. Att jag är här och gör det jag gör, att jag förbereder mig på att få studera det som jag verkligen är intresserad av i en spännande miljö som New York, det är en väldigt stor möjlighet inte alla har tillgång till. Hur kan jag då gå och gnälla över något så litet som en irriterande rumskamrat? Speciellt efter jag åt en mysig lunch med Rocky och Paul och insåg att de heller inte har så mycket till övers för dessa nya studenter. Så länge jag har dem på sida kan jag tolerera det. Plus att min galna ryska roomie flyttar den 1a februari. Hoppas jag kan överleva tills dess.

"When your life flashes before your eyes, make sure you’ve got plenty to watch."

Är det okej att jag redan är sjukt irriterad på alla nya studenter i huset? Tjejen från Colombia är fortsatt irriterande med sin illvilja att ens försöka prata engelska, den mexikanska tjejen skrattar åt allt man säger även om det inte är ett dugg komiskt och tjejen från Kazakstan misstförstår ALLT. Dessutom tar hon alltid massor med mat när vi äter middag som hon sen bara slänger. Ni märker ju. Riktigt stora, irriterande grejer. Det kanske mest handlar om att jag känner mig sugen på att åka hem och är allmänt stressad när det gäller ansökningar och pengar(som inte finns) som gör att jag stör mig på småsaker. Men ändå.

Åkte taxi hem med svenska Mathias idag och det var så himla skönt att få diskutera massa jobbiga saker om EF på svenska! Det är himla underskattat att få prata sitt modersmål ibland.

"Challenges are what make life interesting and overcoming them is what makes life meaningful."

Jag sitter och fryser i mitt rum trots att det är 8 plusgrader utomhus. Jag tror det är kallar inomhus än utomhus för tillfället. Om det är något amerikanska hus är dåliga på så är det att ha en mänsklig temperatur. Antingen är det kvälmande varmt eller isande kallt, aldrig någonstans mitt emellan.

Ansökningen till John Jay börjar sakta att ta form. Jag har börjat samla på mig rekommendationsbrev och nu är det bara mina betyg som ska översättas och skickas in. Och GRE. Det förbannade GRE. Bokat till den 18e februari. Varje liten stund jag får över sitter jag och småpluggar matte. Inte så roligt som man kan tro ska jag säga.

I lördags anlände tre nya studenter till hushållet Taylor. En från Mexiko, en från Kazakstan och en från Colombia. Hittills kan jag hantera de två första men tjejen från Colombia pratar nästintill ingen engelska alls och det värsta är att hon inte ens försöker att förstå. Hon bara sitter där med helt död blick när Rocky och Paul försöker prata med henne. Så oerhört irriterande och frustrerande. På torsdag anländer min nya rumskamrat hela vägen från Ryssland. Jag hoppas på förståelig engelskanivå och hänsynsfullhet. Det är lite dåligt med sånt här.

Igår spenderades dagen i ett soligt Brooklyn. Men eftersom det var söndag kunde jag inte riktigt njuta av det. Söndagar är hemska.

"Life has two rules: #1 Never quit #2 Always remember rule # 1."

Det är himla kallt i detta land för tillfället. Så kallt som det var igår har det inte varit i New York sen 1826 enligt Metro så det är ju spännande. Det var varningar på nyheterna och de sa att man helst inte skulle gå ut och att man kunde få frostskador på bara 30 minuter. Himla trevligt. I Chicago och Minnesota var det runt minus 50 grader och på nyheterna demonstrerade de kylan genom att ha en kanna med vatten som de hällde ut och vattnet frös innan det nådde marken. Holy moly säger jag bara, glad att jag inte bestämde mig för att plugga där!

Skolan är igång igen och hittills är jag inte alltför nöjd. Vi har nya jobbiga lärare och Paul, som var min favorit förra året, har vi inte i något. Däremot så ska jag och Ana få skippa TOEFL-lektionerna eftersom vi båda fick över 100 och då kan det möjligtvis bli så att vi får ha Paul istället så det kan ju bli fint. In other news så bokade Mami min hembiljett idag! Den 24e februari går planet från JFK. Kommer till Sverige runt 11 svensk tid den 25e. Det ska bli himla skönt att få komma hem igen samtidigt som jag börjar bli lite stressad över att hinna klart med ansökan innan dess. Egentligen är det bara GRE som saknas, det är bara det att jag fortfarande känner mig så himla oförberedd.

Ikväll är sista kvällen jag är ensam i mitt rum. I morgon kommer ryssarna!

"The one thing that matters is the effort."

Eftersom schemat för kommande vecka inte varit upp på nätet på hela dagen hade jag nästan helt kopplat bort att skolan faktiskt börjar i morgon. Att verkligheten sätter igång igen. Men sen så började jag och Rocky prata nya roommates (från Ryssland och Kazakstan tydligen!) och så kom schemat. Och nu blev jag plötsligt helt stressad. Jag börjar klockan 9 varje dag, slutar 13.20 nästan varje dag. Helt enormt korta dagar och jag vet inte riktigt om jag gillar det eller inte. Plus att vi har nästan helt nya lärare. Och att vi fortfarande har TOEFL. Jag tycker inte riktigt att jag behöver TOEFL.

Sista dagen i frihet spenderades huvudsakligen utomhus. Vilket kan verka förvånande eftersom det varit skitväder. Men ibland får man lust att promenera fast det regnar isbitar och vägen är snorhal. Ja, jag ramlade, men bara en gång. Det gjorde däremot mer än nog ont.

Lite skillnad i väder?

"You miss 100% of the shots you don't take."

Som den viking jag är så trotsade jag snöstormen Hercules (den heter faktiskt så!) idag och begav mig in till Manhattan ändå. Fast New York snö är så mesigt, det blir mest bara slask. Därför var det egentligen inte särskilt svårt att ta sig in till stan, om man bortser för den förbannade taxin som var över en halvtimme sen, och inte på grund utav vädret. Det verkar vara något fel på alla förare i det bolaget jag använder mig av mest, de kan aldrig komma i tid. Men de är åtminstone billiga. Eller i alla fall billigare än andra.

Jag sprang i detta slasket till TKTS-båset på Times Square, köpte en biljett och sprang sedan till Longacre Theatre på 48th street. Och så upplevde jag min första Broadwaymusikal. Och det var helt fantastiskt. First Date var himla rolig, hade härlig musik och var till och med lite sorglig from time to time. Trots att föreställningen bara var 1 timme och 46 min hade den allt en bra musikal behöver ha. Den handlar om, som titeln kanske avslöjar, en första dejt mellan Aaron och Casey. Huvuddelen av musikalen utspelar sig på en restaurang där resten av besökarna också spelar röster i huvudet på huvudrollerna. Ganska långt in i showen får man reda på (spoiler!) att Aaron blivit lämnad vid altaret. Därpå följer följande låt som blev en av mina favoriter och numera går på repeat här hemma! (vänta bara till 0:40!)




Efteråt ställde jag mig bland en grupp andra vid stage door. Med den lägsta temperaturen som New York haft på flera år stod jag och frös i nästan en timme. Men det var värt det. För jag fick träffa Zachary Levi! (Och Krysta Rodriguez! Och resten av showens skådisar!) Han var precis så som han verkar på tv; nördig, rolig och så himla härlig. Han tog med sig högtalare ut när han kom ut för att signera våra Playbills så att vi alla hade nåt att dansa till i kylan. Sen blev det en kö för att ta bild med honom. Så himla snäll människa, han såg till att alla som ville fick en bild med honom trots att det var så in i helvete kallt. Det var precis en sådan här dag jag behövde efter att ha känt mig isolerad och obekväm i Millwood. En dag som påminner mig om hur fantastiskt det är att faktiskt vara här.

Han är så himla lång! Och så himla härlig!

"Some people dream of great accomplishments, while others stay awake and do them."

Sedan jag kom hit så har jag velat gå och se en Broadwaymusikal men har inte riktigt fått tillfälle för det. Tanken var att åka in till Manhattan i morgon och gå och se en matiné av First Date, en musikal som jag länge velat se som som går sin sista vecka på Broadway nu. Men så som det ser ut så kommer jag att sitta isolerad i Millwood ännu några dagar. Det är svinkallt och snöar like crazy för tillfället och enligt meterologerna ska detta fortsätta till lördag och NYC ska ha lägre temperaturer än på flera år. Kul. Här försöker man planera upplevelser efter långa, tråkiga, slöa dagar och så händer sånahär saker. Jag är himla förbannat trött på Millwood för tillfället. Så himla långt bort ifrån allting, från civilisation, från liv över huvudtaget. This is not what I signed up for.

"Whether you think you can or think you can't, you're right."

Happy new year, people! Första dagen av 2014 går mot sitt slut och hittills har det nya året behandlat mig väl. Min nyår var väl lite sådär men inget värre än vad jag hade förväntat mig. Restaurangen vi gick på var liten och intim och maten var helt fantastisk. Till förrätt åt jag getost brulee vilket var helt magiskt, filet mignon till huvudrätt och chokladfondant till efterrätt. Mycket fint om än mycket dyrt. Planen var sedan att gå till Central Park men Anna ville åka hem för hon mådde inte så bra. Så det hela slutade med att jag och Francesca, som jag inte känner alls, vimsade omkring i tunnelbanan innan vi anlände till parken precis i tid till att dom började räkna ner 2013. Början av 2014 blev ändå rätt fin i och med att folket i New York är så härliga. Plus att jag fick ett fint telefonsamtal från min kära Ana. Sen att mina fötter värkte, tåget var segt och jag fick vänta i över en halvtimme på en taxi i Ossining medan en rödhårig skummis stötte på mig, det är sånt vi inte behöver tänka på.

Och årets första dag ska avsluta på bästa sätt; med ett nytt avsnitt av Sherlock och överblivet julgodis!