"If you can't, you must. If you must, you can."

Ibland är det bisarrt att läsa rättspsykologi. Idag hade vi ett seminarium som handlade om utredande barnintervjuer. Vi fick se en inspelad intervju med en nioårig flicka som blivit våldtagen av sin bror (och även sin pappa skulle det sen visa sig.) När den här flickan börjar prata inser jag att "hoppsan, hon var ju gotlänning" vilket är bisarrt nog i sig när man är så van att alla omkring en pratar andra dialekter än just den otroligt välkända gotländskan. Sedan början denna flicka lista upp sina syskon och jag inser att jag vet vem denna flicka är. Eller egentligen inte vem just hon är, men jag känner till hennes syskon. Ytterst jävla bisarrt. Här ska vi sitta och analysera en intervju som är gjord med en flicka vars bröder jag har träffat vid flertalet tillfällen.
Detta plus den hemska domen jag läste häromdagen som också handlade om en grupp syskon där en bror våldtagit sina systrar. Jag trodde att min fina ö var ett tryggt, säkert ställe där hemska saker aldrig hände, vilket jag inser är naivt men det är ändå mitt hem. Nu verkar det som att incestuösa sexuella övergrepp är något som inte är helt okänt på Gotland och det är bara så.... bisarrt.

"Love is but the discovery of ourselves in others, and the delight in the recognition."

Sitter och lyssnar på en fantastisk podcast med den fantastiske Greg Proops. Han är en sådan där komiker som använder sig av intelligent humor. I like that kind of thing. Det påminner mig om Eddie Izzard. Han pratade till och med om Eddie Izzard, han hade tydligen intervjuat honom nyligen. Snackade lite skit om hur Eddie ser ut i kvinnokläder (eftersom Mr Izzard är transvestit för er som inte vet). Varpå jag blir lite ilsk på Mr Proops. Sen säger han att han gillar BBCs Sherlock men inte Guy Ritchies version. Då gillar jag honom igen. Sen säger han att han vägrar läsa Harry Potter och så blir jag lite ilsk igen. Och sen har han en lång utläggning om hur dålig Breaking Dawn-filmen är. Så skrattar jag igen. Han gör mig lite schizofren. Men som han sa efter han pratat om Harry Potter och publiken protesterat: "One of the themes of this show (...) is that I will shit on something you love. It's almost inevitable that I will shit on something you love." Men jag gillar honom ändå. Han kallar sina fans "kittens". Bara en sån sak. Han är väldigt flamboyant och feminin och jag gillar det. Och han är aggressivt kritisk till så mycket och sånt är alltid roligt att lyssna på. Aggressiv kritik blandad med humor är himla fint.

På tal om något helt annat så hade jag en så otroligt läskig mardröm igårnatt. Jag minns inte exakt vad som hände, bara att jag tror jag letade efter en mördare eller något liknande och fick hjälp av någon som jag litade på som sen visade sig vara mördaren/någon som hjälpte mördaren. Jag vaknade och behövde gå på toa och jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. I don't know why, för jag har haft värre mardrömmar förut. Det måste ha hänt hemska saker som jag inte minns. Vilket kanske är positivt eftersom det gjorde mig så förbannat rädd.

Rättspsykologiseminarium imorgon, yay!

Hårgänget är att rekommendera, peoples. Dyrt, men förbannat bra. Jag är fortfarande lite ovan med längden men jag älskar färgen. Dock vet jag inte riktigt hur det ser ut när det inte är överstylat. På bilden är det både överstylat och lite av ett bedhead så jag kan inte vänta mig att det ska se ut så igen. Men jag är nöjd.

Efter frisörbesöket bar det av till finaste, finaste Tilde. Där timmarna flyter iväg som sekunder. Det är fint att hon finns. Väldigt fint.

Så går vi iväg ifrån allt som varit bra. För det är klart att det måste finnas massor som är dåligt också. Jag har suttit och pluggat hela dagen, vilket iofs är en bra sak. Jag har till och med fått en massa gjort. Men detta, speciellt pluggande av jöken, ledde in mig på en dom som inte alls handlade om fastighetsrätt. Och jag satt och läste igenom hela långa domen och bara mådde dåligt. För att det har hänt på riktigt. och För att jag känner till de inblandade. 

För att göra det ännu bättre har jag fortsatt kvällen med lite Criminal Minds marathon, där ännu fler mindre trevliga fall slår mig. Dock inte riktiga. Som det första. Tror jag i alla fall. Tänka sig att det är det här jag vill jobba med i framtiden. Jag tror det blir mardrömmar i natt.

"A problem is a chance for you to do your best."

It's been awhile. Eller egentligen inte men det var ett tag sen jag var lite mer reguljär med mitt bloggande. Kanske dags att börja med det igen.
Psykologi II tickar på och rättspsykologi är fortfarande sjukt intressant och statistik är fortfarande svårt. Men när man väl har fattat hur man räknar ett test (t-test, z-test, ANOVA, Chi-två, produktmomentkorrelationskoefficienten och regressionslinjer till exempel) känner man sig rätt mäktig. Det finns inget ämne som både kan få en att känna att man bara vill krypa ihop i ett hörn och gråta av panik och känna sig som den smartaste människan på jorden så som matte/statistik kan.

 Min nya besatthet är, för er som vill veta, improvisationskomedi. Jag älskar det. Och det är just med en viss speciell bunch med folk som det är som bäst. Ryan Stiles, Greg Proops, Chip Esten, Drew Carey, Jeff B Davis, Kathy Kinney och Jonathan Mangum. Speciellt Jeff. Och inte så mycket Kathy. Inte med på bilden men ändå fantastiska: Colin Mochrie och Brad Sherwood.

 

På tal om absolut ingenting så läste jag en alldeles fantastisk sak på Twitter idag. JK Rowling ska släppa en ny bok! Enligt artikeln var det "hennes första vuxenbok" vilket jag inte riktigt håller med om för jag har aldrig sett Harry Potter som barnböcker, men jag är ytterst exalterad ändå.

Imorgon blir det friserbesök på Hårgänget. Lite mer fancy och dyrt än vad jag brukar gå till men the interwebs har berättat för mig att de är fantastiska så det vill jag pröva på.

Och ja, jag äter en wienersemla. Igen. Det är fan gott.

"Strength does not come from physical capacity. It comes from an indomitable will."

Det har till precis nyligen varit en väldigt fin helg. Det har varit så härligt att Fanny har varit hemma och vi har umgåtts som aldrig förr. Satt uppe till tre och läste gamla dagböcker och såg på improv-a-ganza. Umgåtts med Jenny, först på mys-Black Sheep Arms och sedan hemma i köket. Massor med mys som har fått mig att glömma den tråkig, ärligt talat ganska trista, dystra vardagen. Men sen var det något som hände. Jag kan inte sätta fingret på vad. Kanske var det att Björn Ranelid gick vidare i melodifestivalen och inte Andreas Johnson. Kanske var det att jag såg The Reichenbach fall igen och att det var allmänt deprimerande. Eller kanske att min pappa är allmänt gnällig. Eller att min syster som har varit på så bra humör hela helgen blev ytterst deppig på grund utav facebook. Eller, mest troligt, en kombination av allt nämnt ovan. Och nu är jag nere igen. Och vill inte åka tillbaka till Stockholm imorgon. Och vill inte gå i skolan på måndag. Och vill inte göra någonting.

Jag hoppas att det här bara är något tillfälligt som försvinner efter en natts sömn. Annars så vet jag inte.

"The positive thinker sees the invisible, feels the intangible, and achieves the impossible."

Här sitter jag och har ett litet breakdown för att jag missat så mycket skola. Igårkväll började jag känna mig bättre, hade inte så ont längre och kände mig inte så morfindimmig. Så jag bestämde mig för att jag skulle nog klara av att pallra mig iväg till skolan idag. Så jag börjar förbereda mig, lagar mat och fixar kläder och allt sånt och så kommer smärtan smygande igen. Nej, ingen skola idag heller. Och jag tänker att jag kanske kan kompensera genom att sätta mig och verkligen läsa igenom det de lär sig på föreläsningen idag, men det går inte heller för nu är dimman och omotivationen tillbaka. Fan fan fan.

Oh happy day.

"Let each become all that he was created capable of being."

Äntligen hemkommen efter en tre och en halv dagar lång vistelse på Danderyds Sjukhus. Höftsnuva sa de. I alla fall de flesta. Men de verkade vara ganska osäkra ändå. Ont som fan gjorde det i alla fall, och gör det fortfarande. Men jag fick med mig en hel drös morfin hem så jag ska nog klara mig ett tag.

På tal om morfin känner jag att bloggarlusten är lite svårt att hitta i den här dimman. Återkommer.