“A lovely thing about Christmas is that it's compulsory, like a thunderstorm, and we all go through it together.”

Sitter på Bromma och väntar på flyget till Visby och tittar på "You've got mail". Sista väntan innan jag kommer till ön. Efter en nästan 8 timmar lång flygtur från Newark till Arlanda bredvid ett litet barn som praktiskt taget skrek hela tiden så är jag rätt utmattad, men ser fram emot alla godsaker som väntar på mig där hemma i Hörsne. Speciellt de flera kilona julskinka.

Nu är det jul på riktigt och jisstus vad jag älskar dig, Sverige!

“Of all the hardships a person had to face, none was more punishing than the simple act of waiting.”

Nu är det så nära. Snart är jag hemma igen, snart är det jul. Jag sitter här och lyssnar på julmusik och rummet luktar mandarin och jag blir alldeles fnissig och glad av bara tanken att jag snart kommer få sitta där hemma med familjen och mysa vid granen. Och Kalle Anka, och julmat, och allt gott mami bakat, och mummas knäck, och allt gott jag tar med mig härifrån. Så nära att jag bara inte orkar vänta längre. Ge mig jul!

“It's only forever... Not long at all.”

Ännu ett projekt klart och imorgon blir det sista statistikprovet och påbörjning av hårdpluggandet inför Psych and Law provet på tisdag. Jag börjar se ljuset i slutet av tunneln.

Begav mig till skolan för lite gymmande idag och efteråt möttes jag av gratis Ben & Jerry's glass och donuts i skolans entré. John Jay leverar återigen på gratis-mat-fronten och göder mig. Jag vet inte vad jag egentligen tycker om det. Måste ju lämna lite plats för all julmat och gottis jag ska trycka i mig under den kommande veckan.

Imorgon kväll ska Timothy, jag och Ben (den andra forskningsassistenten i labbet) gå ut och fira att datainsamlingen för studie ett är klar. Timothy ska bjuda på drinkar och jag vet inte hur detta ska sluta. Jag måste ju plugga hela helgen. Men en liten en kanske?

Plugga tills du stupar

Jag har aldrig spenderat så mycket tid framför datorn som jag gjort de senaste dagarna. Mina ögon svider och min rygg värker. Jag blir gammal i förtid av finals.

Men! Min monster-uppsats i psykopatologi är i stort sett klar, bara lite proof-reading kvar. Dessutom så har jag fått många positiva betygbesked de senaste dagarna (98% på Grant proposalet!) som gör att jag håller mig motiverad. Nu är det bara monster-prov i Psych and law kvar, plus att jag måste fylla i ett IRB (etik-grej) till FBI för studien jag ska göra min thesis i. Ytterst förvirrande. Men, jag börjat för första gången på länge tro att jag kommer överleva det här. Snart är det jullov!

En liten paus blev det idag när jag gav mig av till frisören. Och blev positivt överraskad. Frisörbesök är alltid förenat med ångest för mig och jag blir nästan aldrig helt nöjd. Dessutom så förstörde den senaste amerikanska frisören mitt hår totalt och tog 200 dollar för det. Men nu! Fantastisk färg, till och med på babyhåret, och en frisör som faktiskt lyssnade på vad jag sa. Dessutom: tog bara en timme och kostade bara strax över 100 dollar. Ytterst glad Johanna.

Innan: med urtvättat friss.

Efter: lysande moviestar-look. Dock har det väl redan lagt sig lite men jag är för första gången riktigt nöjd!

“Success is not final, failure is not fatal: it is the courage to continue that counts.”

Nu börjar stressen äta upp mig. Men inte för att det är mycket att göra egentligen. Bara det att det ska vara så himla svårt att få till forskningsprojekt i den här världen. Har nu haft samma problem som under min C-uppsats, knappt några deltagare till mitt projekt. Så mina resultat säger nada. Och jag blir frustrerad och ledsen och stressad. Och är så himla glad att jag ska göra min thesis inom ett redan pågånde projekt där de har pengar att betala deltagare. Isch!

Jag vill bara ha helg så jag kan få julbaka. Och få vara klar med min artikel så jag kan glömma den och lägga den bakom mig.

“I figured something out. The future is unpredictable.”

Har idag spenderat eftermiddagen i Millwood med Rocky. Vi möttes upp på Grand Central för att sen ta tåget till Chappaqua tillsammans och sen åkte vi hem till huset som var mitt hem i ett halvår. Det blev lite te och äppelpaj framför brasan innan jag åkte hem med mina saker (som jag väntat så länge på!) Jag har varit lite nostalgisk den senaste tiden och längtat tillbaka till Millwood då och då. Saknat det där tysta, mysiga. Men nu när jag var där idag så känner jag att jag har det så mycket bättre här. Jag saknar inte isoleringen, kylan i huset, de långa tågresorna etc. Jag tror att det är så att, som med så mycket annat, att jag hajpat upp minnet av Millwood, men verkligheten var inte så mysig som jag mindes. Det var såklart trevligt att hälsa på (hundarna mindes mig och blev alldeles tokiga), men det var skönt att kunna få åka hem, hem till Manhattan.

Igår var det "the great unveiling of the John Jay statue!" som vi studenter blivit mailbombade om i flera veckor. Och återigen så levererar John Jay. Statyn var himla fin, även om den var placerad himla underligt (mitt i en trappa där folk brukar sitta och äta lunch), men det bästa var såklart gratis mat. Eller snarare, gratis godis. Jisstus så mycket godis de hade! Peppermint bark, candy canes, varm choklad med marshmallows, gummy bears, M&M's, Twizzlers, macaroons, cupcakes, majsbollar, yoghurtöverdragna russin, surisar och en himla massa annat. Och tårta. Och kakor. Jag var helt klart i ett galet sockerrus hela kvällen igår.

På grund av min utflykt har jag inte kunnat plugga ett dugg idag. Det är någorlunda okej för det är inget som är panik just nu, men jag blir ändå så stressad att jag går sönder. Och imorgon blir det forskningslabb för hela slanten och även fast det är roligt så vet jag att jag kommer vara så trött och det gör mig omotiverad. För att inte tala om att jag sen måste sitta kvar i skolan och analysera mina resultat till Research Methods. Woohoo, statistik hela kvällen.

“Christmas, children, is not a date. It is a state of mind. ”

Jag börjar bli så himla julsugen! Har idag julpyntat mitt rum emellan pluggstunder och skypesessioner. Snart blir det lite lussefika som avslut på dagen. Ytterst mysigt.

Allt jag vill göra är att julbaka. Sitter och googlar sönder mig på hur jag ska göra med torrjäst, all-purpose flour och gasugn. Måste vänta tills nästa helg för det är först då jag har tid, längtar redan. Hembakta, nygräddade lussebullar och saffransbullar med mandelmassa, finns det något godare?

Jag har även hunnit med att vara väldigt Sverige-nostalgisk. Det kommer väl automatiskt med julen. Jag saknar de mysiga december-månaderna med Lilljeqvistarna då vi åt en massa pepparkakor, gick upp sjukligt tidigt på luciamorgonen (lussebullar till frukost och luciatåg på dagis), var på julbord på Villa Pauli och hade lilla julafton precis innan jag åkte till Gotland för julafton. För att inte tala om de magiskt goda lussebullarna från Coop på torget. Det känns sorgligt att jag inte kommer få uppleva det där igen. Men jag antar att det är dags att skaffa sig egna traditioner. Blanda ihop lite med det jag fick av julen i USA förra året med det jag fått av julen som barn och det som jag fick i Djursholms. Ett himla hopkok helt enkelt. Låter inte så farligt när man tänker efter.

“The most wasted of all days is one without laughter.”

Idag (vilket egentligen är igår nu eftersom klockan gått över tolv) var det Marias födelsedag. Efter en full dag i labbet möttes vi därför upp vid Columbus Circle för att sedan bege oss till 5 Napkin Burger. Väldigt fancy burgarställe som var himla mysigt och med väldigt god mat. Jag tog kvällens special, en burgare med gruvyereost, portabellosvamp och tryffelmajonnäs. Till detta: sötpotatis-pommes. Mums!

Emellan labbet och burgaren tog jag en liten promenad längs 5th Avenue, vilket i efterhand inte var en så bra idé. Julturisterna har kommit och det var staket och poliser runt Saks för att hålla dem i shack. Helt galet. De har i alla fall fått upp granen och juldekorationerna vid Rockafeller Center och det är så himla mysigt. Jag går runt med ett ständigt sug efter saffran och pepparmint bark. Snart är det jul!

“Each of us is a book waiting to be written, and that book, if written, results in a person explained.”

Här har man haft hela terminen på sig att skriva ett grant proposal och så sitter man och stressar in i det sista. Deadlinen är om en timme, och jag skickade in mitt proposal för cirkus 10 minuter sen. Och det har varit cirka 10 minuter av lättnad och nu börjar alla andra projekt och presentationer och liknande trycka ner mig igen. Puh! Ingen rast, ingen ro.

Igår var Saul Kassin vår gästföreläsare på Psych and Law. Dels var han en av de bästa föreläsarna vi haft hittills, dels är hans forskning så himla intressant. Jag pratade med honom angående mitt deltagande i hans labb och han sa återigen att han tycker jag verkar ha koll på vad jag vill göra och att han gärna vill hjälpa mig. Jag blir exalterad! Men det börjar inte förrän tidigast nästa termin. Vilket kanske är bra, eftersom jag har så mycket att göra.

Så saffrans-sugen just nu. Och USA har en himla massa pumpasmakande saker under hösten och pepparmintsmakande saker under vintern, men inga saffranssaker. Det blir till att baka själv, trots att jag måste göra det med all purpose flour. Isch!

“When engaged in eating, the brain should be the servant of the stomach.”

Inlägg som skulle ha publicerats i söndags, ibland blir det inte som man tänkt sig:

Ännu en helg med besök har tagit slut. Och återigen är jag så fylld med mat och gottis att jag vill dö. Även om jag fortfarande planerar att äta lite till innan dagen är slut. För att jag är helt ätstörd och gillar att äta fast jag mår illa. Jisstus.

Thanksgiving spenderades på en mysig restaurang i West Village som heter Philip Marie. Det tog ett tag för våran kväll att börja, dels på grund av att vi var lite sena till vår bokning (Ana är till och med värre tidsoptimist än jag) och dels för att restaurangen inte hade fått våran bokning. Dock gjorde det inte så mycket eftersom vi då fick promenera runt i West Village ett tag innan vårat bord var klart. West Village är så himla mysigt och om det inte var för att det är sjukligt dyrt att bo där plus relativt långt från skolan, skulle jag flytta dit direkt. Nära till mitt älskade Chelsea Market, nära alla mysiga chokladställen jag och mami var på under våran chokladtur, och bara allmänt mysig stämning.

I alla fall: maten på Philip Marie var mycket god och mycket klassisk. Till förrätt blev det butternut squash soppa med cornbread-smulor. Varmrätten var, såklart, kalkon med gravy, tranbärssylt, broccoli, gröna bönor, candied yams (sötpotatis?) och potatismos. Jag gillar inte potatismos, Ana gillar inte yams, så vi bytte. Ytterst fint då yams är bland det godaste som finns i det amerianska köket. Och sen. Till sist. Efterrätt! Jag tog, såklart, pumpkin pie, för att göra middagen så klassisk som möjligt. Ana valde en chocolate layer cake som till största del åts upp av yours truly. För jag är, som sagt, ett monster när det gäller mat. En av de bästa aspekterna med hela kvällen var att i Thanksgiving-dealen restaurangen hade så ingick det en kasse med rester. Wunderbar. Dessutom hade min roomie Malik tagit med sig rester till mig från sin familjs Thanksgiving-middag. Jag gillar den här högtiden!

Förutom Thanksgiving-middag har vi också hunnit med fantastiska donuts på Dough, Shake Shack, pizza på Basil's Artichoke, himla massa shopping på Black Friday (mest av Ana), lite bio och en väldigt mysig brunch i Inwood med Paul och Suzanne från EF. Så himla mysigt att träffa dem igen! Och höra att EF har tydligen blivit mycket bättre. Vilket gör mig både glad, för då kanske våra ord hjälpte, och lite bitter, för varför skulle jag få det så dåligt när de nuvarande studenterna har det bra?

I alla fall (2): nu är det dags att återgå till livet och det något långa slutspurten på läsåret. Prov imorgon (har knappt pluggat) grant proposal-inlämning senast onsdag (40% av betyget i kursen), presentation om Avoidant personality disorder på torsdag. Det kanske blir att sitta uppe halva natten i natt. Tur att jag har Thanksgiving-rester.

Och just det, glad första advent!

“Life is to be enjoyed, not endured”

I morgon är det Thanksgiving! Och jag ser fram emot att få ta lite mentalt ledigt från skolan och bara mysa och äta. Ana är här närsomhelst och jag hoppas och tror på en mycket mysig helg. Hoppas bara jag ska kunna koppla bort skolan lite. Sitter och har samma problem som under min C-uppsats: inga deltagare till min studie. Snälla fyll i min survey om du läser det här: klicka HÄR, tar högst 50 minuter, är på engelska med det är okej att svara på frågor på engelska. Pleeeeaaase help me :)

Jag har i alla fall bokat bord på två olika restauranger (kunde inte bestämma mig) så får fröken Ana välja vilken när hon kommer hit. Så länge jag får min kalkon, brysselkål, gärna lite sötpotatis, gravy, tranbärssås, stuffing och pumpkin pie så är jag nöjd!

Mmm mat.

“I am a part of all that I have met.”

Aaah, stress! Så många projekt som måste slutföras och prov som måste pluggas till. Och så sitter jag här och googlar Thanksgiving-mat. Jisstus.

I helgen väcktes min julkänsla vilket av någon outgrundlig anledning har påverkat min aptit något enormt. Det är inte bara det att jag vill ha massa gott hela tiden, någon del av mig (som tydligen bestämmer ganska mycket) tycker att jag är värd att äta allt, hela.tiden. Det finns en himla mysig affär här i Amerikat som heter Williams-Sonoma. De säljer mest kökssaker och sådant men har även lite mat och godis. De har dessutom väldigt mycket gratis smakprover i sin affär vilket jag uppskattar enormt. Den senaste tiden har de börjat ge ut peppermint bark vilket är så juligt och så gott att jag bara vill dö. Av någon anledning luktar mitt rum lite som peppermint bark vilket är både positivt och negativt. Positivt för att det doftar ljuvligt, negativt för JAG VILL HA PEPPERMINT BARK. NU!
Även mitt älskade Trader Joe's har börjat sälja lite juliga saker vilket gör att jag vill köpa och äta upp allt. Lyckades hålla mig till min inköpslista när jag handlade förut idag men de hade smakprover på pecanpaj som jag slukade med glädje. Jag cirkulerade för att sedan sno åt mig ett till smakprov och då hade de bytt till pumpkin pie istället. Score!

I morgon blir det återigen experiment hela dagen och på kvällen/natten kommer Ana! Hon ska hälsa på över Thanksgiving helgen och äntligen har jag någon att äta allt i New York med igen.

“Anything is one of a million paths. Therefore you must always keep in mind that a path is only a path; if you feel you should not follow, you must not stay with it under any circumstances.”

Thanksgiving-middag, stor-prov i psykopatologi, och 8-timmars pass i Luke-labbet är förbi. Plugg-lördag börjar gå mot sitt slut. Jag tog en liten paus för att åka och handla och på vägen ut mötte jag en av mina grannar. När jag hälsade, hälsade han tillbaka och sa "Your hair looks gorgeous, as usual." Himla trevliga grannar här.

Det är så himla intressant att se tillbaka och se hur ens kunskaper utvecklas. Innan jag gav mig in i kriminologin och psykologin trodde jag att tv-programmen, såsom Criminal Minds och CSI hade något uns av sanning. Sedan lärde jag mig att så var inte fallet. När jag började intressera mig för lögnens psykologi trodde jag det fanns ledtrådar till lögn i kroppspråk och liknande. Inte riktigt sant det heller. När vi skulle skriva ett arbete på rättspsykologin på Stockholms Universitet valde jag att skriva om lögndetektion och mikrouttryck, något som jag tyckte var himla intressant. Jag tror jag till och med skrev här på bloggen om Paul Ekman och hans forskning. Om hans "truth wizards". Nu när jag gått ännu djupar in i psykolgins värld och speciellt lögner och dess detektion har jag fått lära mig ännu mer. Häromdagen spräckte Timothy mina höga tankar om Paul Ekman. Visar sig att herr Ekman har fuskat ytterst mycket i sin forskning, att det inte finns någon uppbackning bakom mikrouttryck och att han är relativt hatat av forskare inom lögndetektion. Ytterst spännande! Dags att hitta nya förebilder, såsom Maria Hartwig och Saul Kassin, som jag än så länge bara hört gott om. Dessutom hjälper det att jag träffat båda två och att de är bland de trevligaste personerna på hela skolan.

“What's the use of a great city having temptations if fellows don't yield to them?”

Har egentligen inte en sekund till övers för att blogga: måste plugga, måste laga och äta lunch, måste iväg till skolan. Just därför sitter jag väl här. Alltid så himla motvalls och tvärtemot.

Igår var första dagen för mig i forskningslabbet med Timothy Luke. Jag var ytterst nervös och glömde papper och timers och en massa, men det gick bra ändå. Mot slutet av dagen började jag till och med känna mig lite proffsig. Dessutom fick jag massor av tid till att sitta och prata med Timothy om vad ett Ph.D program innebär och vad som krävs för att komma in och så vidare. Han var en av de första personerna som inte lämnade mig med en känsla av att det är omöjligt.


Ikväll blir det Thanksgiving-middag (en vecka i förväg) med den internationella student-klubben på skoland. John Jay är himla bra på gratis mat. Igårkväll var det även en coffee hour så min middag bestod av massa melon och ost. Gratis är gott.

“Tis' better to live your own life imperfectly than to imitate someone else's perfectly.”

Det var som min klasskompis Rachel sa häromdagen. Det verkar som skolan började i ett lugnt tempo för att vi skulle tro att grad school inte alls var särskilt krävande. Och sen nu så kommer allting, alla papers, prov och diverse inlämningar, på en gång. Som ett slag i ansiktet Jag hamnade lite efter när mamma var här och snart kommer Ana och hälsar på, och jag känner hur jag blir mer och mer panikslagen. Och just i takt med att mina forskningslabb börjar dra igång också. Ay caramba! Nästa vecka har jag två prov, den veckliga läxan till imorgon och forskningslabb på onsdag och fredag hela dagarna. Jag måste också göra klart min survey till research methods så jag kan skicka ut den och få lite data, skriva ihop en artikel av den datan och göra en powerpoint presentation. Jag måste skriva ett grant proposal till Psych and Law, måste förbereda en presentation om Avoidant personality disorder, och skriva en vetenskaplig artikel om det. Och kanske hinna äta och sova någonstans däremellan.

Igår borde jag alltså ha suttit klistrad framför datorn hela dagen. Men efter några timmar plugg fick jag nog och mötte istället upp med Betsy på Dough vid Union Square. Vi åt magiskt goda donuts och satt och pratade i flera timmar. Inte det jag borde göra, men ändå ytterst välbehövligt. Idag däremot har jag suttit klistrad framför datorn. Och mina ögon brinner. Sängen nästa?

“After all, tomorrow is another day!”

Det är fortfarande tomt utan Mami. Dock kräver skolan så mycket av min uppmärksamhet att jag inte har tid att vara ledsen. Men de ensamma frukostarna är fortfarande jobbiga.

Idag var jag på ett möte angående ett forskningslabb jag är involverad i. Vi gick igenom hela proceduren för de experiment vi ska börja köra nästa vecka och det hela låter så himla spännande! Dessutom så blev jag erbjuden författarskap och gratis drinkar som kompensation för mitt arbete. Inte mig emot!

“The most beautiful moments always seemed to accelerate and slip beyond one’s grasp just when you want to hold onto them for as long as possible.”

Hela mami-veckan kom och passerade snabbt som vinden. Och nu är min härliga semester-med-mamma-i-New-York slut. All good things must come to an end som dom säger, även om det skulle varit himla fint om det här hade fått kunna fortsätta, i alla fall lite längre.

Och vad vi hunnit med!
Massa mat, bland annat:
2x Shake Shack på grund av världens godaste burgare och fantastisk frozen custard med iblandad pumpkin pie
Wholefoods lunchbuffé: så mycket att välja på, så gott!
Sweetgreens sallader: MUMS
Junior's cheesecake: mastigt som tusan men magiskt gott.
Levain's kakor: som mest jag åt upp för mami var för mätt (mums!)
Kat'z deli: något överskattat men häftig upplevelse och god brisket.
Smorgasburg: Mighty Quinns fantastiskt magiskt goda brisket och godaste donuten ever från Dough (med passionsfruktglaze)
Ännu mer donuts från Dougnut Plant: inte like smaskens men gott all the same
Hill Country Barbecue där man fick beställa in hur mycket kött man ville; smaskens; svårt att smälta

Och förutom mat hann vi med mycket annat med:
En förvirrad tripp ut till Bronx för att hämta ett paket (med en chokladask)
IKEA i Brooklyn: precis som i Sverige fast med platta kuddar och otrevlig personal
Top of the Rock: sån häftig utsikt även om öronen gör ont när man åker hissen
9/11 memorial som var himla fint och lite läskigt
2 musikaler: Matilda on Broadway och Avenue Q off-Broadway. Båda var helt fantastiska.
Massor med Times Square för det bara blev så
Ganska mycket West Village för det är det mysigaste som finns

Plus en massa annat, bilder kommer när jag har tid och ork att lägga upp. Nu måste jag kompensera för allt pluggande jag inte har gjort. Isolering framför dator: Here I come!

“A mother is always the beginning. She is how things begin.”

Det är så himla snart tills mami kommer hit att jag håller på att spricka. Trots att de första minutrarna av söndagen började med söndagsångest och jobbigheter vaknade jag med ett stort leende på läpparna. För i morgon är hon här! Jag har alltid känt att ingenting är riktigt riktigt om jag inte har visat mamma det. New York har varit svårt att visa, bilder och historier räcker inte alltid till. Men nu ska jag få visa min nya värld, mina nya ställen, mitt nya liv, och äntligen kommer det att bli mer på riktigt.

Och herrejistanes vad vi ska äta!

“Always face the sunshine and the shadows will fall behind you."

Dags för det veckliga blogginlägget. Jag är så himla dålig på att uppdatera. Men jag har mina anledningar, det är ytterst fullt upp nuförtiden.

Igår var det Halloween och jag var utklädd till Pippi Långstrump. (Två personer skrek "Pippi Longstocking!" efter mig varpå jag skrek "yes!" tillbaka och high fivade dem). Kvällen började med pizza hemma hos Betsy och Rima i New Jersey. Vi satt och pratade och kalasade tills klockan blev alldeles för mycket. Sen begav vi oss till Manhattan (efter att ha stått och frusit vid en busshålplats alldeles för länge) och Midtown för lite barhopping. Och det blev en himla fin kväll, trots kyla och regn. Knästrumpor 31 oktober var kanske inte en så bra idé ändå.

För nuvarande har 10 minuter av söndagen passerat och jag har redan söndagsångest. Det blir plugga och städa för hela stunden för att förbereda för måndag. För då kommer mami! YEEY!

“You can never get a cup of tea large enough or a book long enough to suit me.”

När jag tog min vanliga sväng förbi Chelsea Market i dag stötte jag på Cissi Wallin. När jag säger "stötte på" låter det som vi hade någon slags interaktion, vilket vi inte hade, men det var himla bisarrt. Bisarrt för att jag har läst hennes blogg så mycket den sista tiden och det blir nästan den här känslan som om hon vore en av mina vänner. Det tog några millisekunder innan jag fattade vem hon var och var då tvungen att svälja hälsningen som var på väg fram. Spännande hur det där fungerar.

I allmänhet var det mycket svenskar ute på New Yorks gator idag. Jag blir lika förvånad varje gång jag hör dem och jag känner att jag vill säga något, visa att jag också är svensk. Som om det vore helt fantastiskt att det finns fler svenskar här. Aldrig är man väl så patriotisk som när man är iväg ifrån Sverige.

Hela veckan har jag haft enorma cravings efter pumpkin pie. Nästan varje kväll har jag suttit och googlat recept, kollar bak-videos och yelpat var de har den bästa pajen i New York. Nummer ett var enligt många The Blue Stove i Brooklyn, så i fredags begav jag mig dit. Det visade sig att de sålt den sista biten precis innan jag klev in. "En halvtimme" sa den typiskt Brooklyn-snygga killen i kassan. Och jag vandrade runt lite, tänkte att när jag ändå tagit mig ända dit kunde jag vänta lite. Insåg att jag trivs bättre på Manhattan, även om de flesta andra lovordar Brooklyn så mycket. Sen så är ju Brooklyn inte bara de få ställen jag besökt, men so far är Manhattan bättre i mina ögon. Jag trivs bättre bland de höga husen. Det behöver inte ens vara skyskraporna i Midtown. Jag gillar flervåningshusen i Chelsea och de slitna byggnaderna i mitt område också. I alla fall; tillbaka till The Blue Stove. 30 minuter senare. Ingen paj. Jag sätter mig och läser ett tag. Ett långt tag. Frågar sen hur det går med pajen. "20 minuter" säger killen i kassan. Bestämmer mig för att skita i det, ångrar mig genast och stannar kvar. Cirka 30 minuter senare kommer pajerna fram. "Slice or minipie?" När jag då bestämmer mig för en slice; de har inga slices just nu. Nej såklart. Jag tar min minipie och åker hem. Aldrig väntat så länge på en paj förut. Och det värsta är: den gav mig magvärk hela natten och halva dagen. Alldeles för mycket och alldeles för söt grädde misstänker jag vara boven i dramat. Själva skalet var lite tråkigt också. Men fyllningen var mums. Dock inte värd den väntan och det priset (över $6!).

Ikväll fortsätter frosseriet med ett lite säkrare kort: Junior's cheesecake! Lite tema blir det ändå för de hade stora skyltar med att de precis börjat sälja sin pumpkin cheesecake och då kunde jag ju inte hålla mig. Mmm pumpkin spice- smak på allt, tack!

“And everyone must lose his mind, everyone must! The sooner the better! It is essential — I know it.”

Det är spännande att reflektera över ens egen utveckling ibland. När jag var liten var jag sjukligt blyg. När vi sålde jultidningar tvingade jag min lillasyster att sköta snacket, själv stod jag i bakgrunden och var smått skräckslagen, ville inte prata med nya människor. I skolan var det värsta jag visste att ha redovisningar. Jag kunde ha ont i magen i flera dagar innan det var dags. Men så hände något. Jag kan inte sätta fingret på vad, eller när, och jag tror att det inte handlade om en specifik händelse som ändrade allt. Mer en gradvis utveckling. På gymnasiet var redovisningar inte läskiga längre, på universitet var de hur enkla som helst. Och nu. Nu är jag här i New York och har möten med PhD-studenter och professorer och praktiskt taget ber dem att låta mig presentera på konferanser. Att stå inför väldigt många fler människor än de jag var tvungen att stå inför när jag var liten, och prata om forskning som inte ens är min egen. Inför experter på ämnet. Det är det jag vill göra. Det är det jag ber om att få göra. Vem kunde ha trott att det skulle komma till det här?

“Don't walk behind me; I may not lead. Don't walk in front of me; I maynot follow. Just walk beside me and be my friend.”

Igårkväll blev det ännu en nacho night på Lincoln Park and Grill. Bestämde mig för att vara lite nyttig och beställde in en sallad vilket var ett stort misstag. Vanligtvis brukar salladerna i det här landet vara gigantiska och det var det jag räknade med nu med. Men icke! En pyttesallad men enbart lite blad, några delade plommontomater, tranbär och valnötter. Mycket besviken.

Jag fick tillfälle att prata med Lauren, den enda av medlemmarna i MSRG som är inne på den experimentiella sidan, vilket är det jag är intresserad av. Som vanligt när jag pratar framtiden, och specifikt GRE-poäng, så krossade hon mig lite genom att säga att jag borde ha mattepoäng inom den 80nde percentilen. Jag har nu inom den 37e. Ouch. Ingen sömn för mig pga GRE-ångest hela natten.

Det blev bättre när jag fick prata av mig med mamma och sen bege mig till Herald Square för lite shopping med Rima, Betsy och Hazell. Jag införskaffade en billig klänning som jag tänkte använda för att klä ut mig till Pippi Långstrump på Halloween och så blev det ett besök på Dunkin' Donuts där jag för första gången provade en av deras donuts. Det fick bli en pumpkin donut, såklart, och det var alldeles himmelskt. Pumpa är också en såndär smak som gör att man känner sig trygg och hemma och allmänt mysig. Det blev en allmänt mycket fin dag som avslutades med burgare (som jag drömt om hela natten pga hunger efter minisalladen).

Imorgon hoppas jag att jag äntligen kan få lite sömn, det har varit lite dåligt med det på senaste tiden. Och sen plugg, plugg och pumpaglass!

“If more of us valued food and cheer and song above hoarded gold, itwould be a merrier world.”

Happy Colombus Day! Eller något, har inte så stor koll på varför denna dag existerar. Vi var i alla fall lediga från skolan vilket vi firade med att utforska Chelsea Market. Nu hänger jag ju ganska ofta där men nu fick jag chansen att visa Betsy, Rima, Maria och Nicolas denna mysiga plats. Efter att ha vandrat runt, provsmakat en fantastiskt god pumpa-glass och blivit läskad av alla goda bakverk och finchokladkakor där vandrade vi upp längs 9th Avenue för att besöka The Meatball Shop. Detta är en restaurang som jag länge velat besöka och ikväll, en vanligt himla måndag, blev det äntligen av. Som hörs på namnet så serveras köttbullar i massor. Man får en laminerad meny som man sedan kryssar i vad man vill ha. Man väljer vilka slags köttbullar man vill ha (nöt, fläsk, kyckling, vegetarisk eller special som idag var bratwurst) och sedan väljer man en sås (svampsås, tomatsås, pestosås, parmesansås osv). Man får sedan välja om man vill ha sina köttbullar "naked", det vill säga bara köttbullar och sås med en brödbit till, eller om man vill ha några sides, eller köttbullarna på mackor eller köttbullarna på sallad. Eftersom sallad är min grej blev det en "Kitchen Sink Salad" för mig med nötkötbullar och pestosås. Jag ber om ursäkt för extremt dålig mobilbild.

Det var gott och stället var mysig och vår servitör var ytterst trevlig, men det var ändå inte jättespeciellt. Inte ett ställe som jag skulle tvinga besökande att gå till, vilket jag trodde det skulle vara. Men ändå en fin lördagkväll. Nu blir det tillbaka till ordinarie programtabell med en himla massa pluggande.

Och just det, bokade flyg hem idag! Christmas in Sweden, here I come! Kommer landa på självaste julafton, på något sätt ta mig till Bromma från Arlanda vilket verkar vara komplicerat då det inte går några flygbussar på julafton, och sen kommer jag till bästaste ön ungefär klockan halv två. I Hörsne i tid för Kalle Anka! Och säkerligen med en himla massa jetlag. Tack och hej!

“The reason I talk to myself is because I’m the only one whose answers I accept.”

Jag har blivit så dålig på att dokumentera mitt liv här. Jag tar bilder på det mesta (främst mat) men sen blir det aldrig liksom av att det publiceras här. Jag ska försöka bli bättre, jag vill kunna se tillbaka på mitt liv i bilder!

På skolan finns det en "klubb" som heter MSRG, eller Master Student's Research Group. Den består av en grupp studenter ifrån andra året på utbildningen och dessa studenter hjälper oss andra med att hitta professorer att forska med, fixar egna konferanser, håller workshops och så vidare. De har även börjat med Nacho Nights där vi går till en bar i närheten av skolan (Lincoln Park and Grill) och äter nachos. Den första nacho nighten för min del var förra veckan och både jag och mina klasskamrater blev så charmade av det här stället att vi kom tillbaka denna vecka igen. Förra gången tog jag hamburgare (vilket var helt fantastiskt, tänk att en bar-hamburgare kan vara så ljuvlig!) men i torsdags blev det tamigtusan nachos för hela slanten! (Främst för att det var happy hour och det därför bara kostade $5).

Här är det fina gänget jag var med: Betsy, Rachel, Riddhi, Rima och Hazell.

När vi väl satt där fick vi även inbjudan till nästa officiella nacho night med MSRG vilket blir: nästa vecka. Nachos for everybody! Every week!

Efter våran egna icke-officiella nacho night var det dags för lektion. Att ha lektion vid 20.20 när man är proppmätt är inte det roligaste men psykopatologi är tillräckligt intressant för att hålla mig vid liv. Dessutom fick vi reda på att betygen på vårat statistikprov lagts upp på nätet precis innan lektionen började. Det blev en mindre uppståndelse när alla skulle logga in på Blackboard på sina mobiler på skolans värdelösa wifi. Mitt resultat: 94%. So far, so good!

In other news så måste jag bara berätta om den mest fantastiska chokladen jag någonsin smakat. Och den kommer såklart från Trader Joe's. I somras gick jag och blev besatt av choklad med inslag av salt. Choklad här i USA är oftast inte den bästa och min jakt på god choklad, och speciellt då god choklad med salt, har hittills främst lett mig till besvikelser. Tills nu. Jag har sett denna chokladkaka på mitt kära Trader Joe's flera gånger och jag har läst flertalet recensioner. Det som har avskräckt mig är att saltet enbart är utanpå och inte inbäddat i choklad, samt att det tydligen skulle vara massa kladdig kola. Men så idag när jag var och handlade så åkte en liten kaka ner i korgen av bara farten. Och jisstus vad gott det var! Saltet var bara utanpå, men det blandades in med chokladen i varje tugga ändå. Och det var en himla massa kladdig kola, men vilken ljuvlig kola! Dessutom så är det en av de billigaste chokladkakorna jag provat hittills eftersom jag dumt nog tänkt dyrt=kvalitet. Icke! Billig choklad från Trader Joe's är det som gäller! Det är inte helt och hållet mitt fel om jag råkar köpa en till imorgon.

Mycket fin förpackning också!

Jag var även tvungen att ta en sväng förbi Dougnut Plant för att prova deras kända Creme Brûlee donut. Dock blev jag inte särskilt imponerad. Den lilla storleken för det stora priset och med en smak som var god men inte fantastisk och mest lämnade mig med lite allmän glutensmärta i munnen = inte den bästa upplevelsen.

“The quality of a man's life is in direct proportion to his commitment to excellence, regardless of his chosen field of endeavor.”

Gått med ständig huvudvärk hela dagen på grund av två stora prov. Men nu är det över! Promenaden till tunnelbanan ikväll var som att gå på moln. Nu är det bara att ta nya tag och sätta fart med allt annat som måste göras. Ingen rast, ingen ro.

Idag träffade jag Maria Hartwig och bara sådär så fick jag en thesis supervisor sådär en månad in på programmet. Tack för det, universum! Jag ska delta i två helt sjukt intressanta projekt varav ett kommer vara basen för min thesis. Nu gäller det bara att läsa in sig och bli expert på områdena kring dessa projekt, jisses. Det är ju tur att jag inte har något annat att göra. Eller?

När jag kom hem ikväll möttes jag av denna lilla demonen som levde rövare bland soporna. När jag precis flyttade hit frågade jag Malik om råttor och kackerlackor och han sa att jag hade större chans att stöta på tvättbjörnar. Och det tackar jag tamigtusan gud för. Jag tar tvättbjörnar framför kackerlackor och råttor anyday!

“There is no before. There is only now, and what comes next.”

Jag vet inte vad det är, men hela dagen har jag gått runt i något slags mysrus. Tankarna har varit mycket på Gotland, lite i Stockholm, i allmänhet på en trip down memory lane. Nostalgiskt men inte på ett sorgligt sätt. Bara mysigt. Bara så att jag påminns om jag älskar min lilla ö. Och alla där som gör den till vad den är (även om dom flesta inte längre bor där.) Solen har lyst här i Washington Heights men det har ändå varit väldigt höstigt så att jag fått dra till med de extra mjuka, tjocka strumporna och en långärmad kofta. Och istället för att vara ledsen för att sommaren är så definitivt över nu så välkomnar jag hösten, hösten i New York. Med sol och färgglada träd och pumpasmaksatta livsmedel överallt (och snälla inte så mycket regn?)

Jag är nervös. För imorgon har jag mina två första prov. Båda i kurser där jag måste få minst A- för att få skriva en thesis. Och jag måste skriva en thesis, annars har jag ingen chans att komma in på PhD-programmet. Och då har jag slösat massor av pengar för ingenting. No pressure, Johanna.

Och nervös för att jag äntligen ska få träffa Maria Hartwig. Helt sjukt exalterad och nervös. Tur att jag inte behöver snubbla över engelskan. Men å andra sidan kan jag då inte skylla på det i fall jag börjar svamla och prata oförståeligt.

Wish me luck!

“Talent is like electricity. We don't understand electricity. We use it.”

Nu har jag varit här längre än en månad och tiden har bara flugit iväg. Det har varit fullt upp från dag ett och det fortsätter att virvla på. Nästa vecka har jag mina första prov, imorgon ska jag på mitt första labbmöte med Dr. Stone och på måndag ska jag träffa Dr. Hartwig. Jag är så himla exalterad och stressad på samma gång. 

Det är komiskt hur spralligt glad jag blir när jag ser mail från mina professorer, mail som hintar om arbete i deras forskningslabb som antagligen egentligen kommer innebära många timmar av tråkig kodning. Men det är ändå ett steg närmare det jag vill göra och därför blir jag så himla glad. Det är så härligt att de första veckornas totala förvirring och stress över allting nu istället har samlats ihop och blivit en enorm motivation inför framtiden. Det händer fortfarande att jag känner mig förvirrad och det händer såklart att jag blir stressad (det är väl snarare normalläget nu), men nu har jag ett klart mål framför mig och då blir allt lättare.

En annan sak som är lite komisk är att den professorn jag blir mest till mig över är Dr Hartwig. Hon är mitt toppval av professorer att jobba med och jag hoppas hon kommer kunna vara min thesis advisor. Jag har tagit mig hela vägen från lilla Gotland till New York för att kunna göra det jag gör, och var kommer Dr. Hartwig ifrån? Göteborg, Sverige.

“We are what we pretend to be, so we must be careful about what we pretend to be.”

Det är ju hemskt att man ska ha sådan söndagsångest var man än är och vad man än gör. Vare sig det är i Sverige eller i New York, vare sig man är ledig eller inte. Alltid denna söndagsångest. Denna olustkänsla, detta obehag som kommer bara för att det råkar vara sista dagen på veckan. Jag vet inte varför det är så, men jag vet att det är ytterst jobbigt. Att allt som annat känns lätt och fint bara blir jobbig och det råkar vara söndag. Att det blir lite jobbigare att sätta sig ner och ta tag i plugget, bara för det är söndag.

Tur att den här söndagen snart är slut i alla fall.

“If a little dreaming is dangerous, the cure for it is not to dream less, but to dream more, to dream all the time.”

Såhär i slutet av höstens första vecka så bestämde sig sommaren för att komma tillbaka lite. Idag har det varit runt 28 grader och strålande sol och jag har gått i klänning med bara ben. Jag passade på att hänga lite i Williamsburg (det finns många vackra män i den stadsdelen), Chelsea (älskar Chelsea Market så mycket. Och Trader Joe's såklart) och Herald Square. Jag firade den kvarhängande sommaren och en lite lön med att införskaffa min första Victoria's Secret-bh. Det blir nog inte den sista kan jag säga, jisstus vad bekväma dom är!

När solen sänkte sig över Midtown återvände jag till mina hoods, mina studier och mitt cookie butter. Gutt!

“It is easier to resist at the beginning than at the end.”

Jag har blivit helt förälskad i en affär här, Trader Joe's. Det är en eccentrisk mataffär med mest ekologiska produkter. De anställda har hawaii-skjortor och är helt otroligt glada hela tiden och affären är full av konstiga matprodukter och snacks. Trader Joe's mest populära produkt är Speculoos Cookie Butter. Detta spännande gottis är ett så kallat "spread", såsom nutella eller jordnötssmör, fast istället är det gjort av malda kakor. Sounds awesome, right? Och det är det. Jag har suttit och tittat på en massa videos på youtube där folk testat det och alla har blivit lika lyriska. Så jag kunde ju inte låta bli att köpa det. Jag var på Trader Joe's i Chelsea och fick först ett smakprov. När jag frågade om smakprovet (Trader Joe's har en policy som säger att kunder får pröva vilka varor som helst) sa den anställde att han avrådde mig ifrån att köpa det. För att jag skulle inte kunna sluta att köpa det. Precis innan jag smakade sa han "I can't take any responsibility for what happens next." Och hur smakade det då? Helt himmelskt. Det smakar precis som man kan tänka sig, som malda kakor. Kakorna detta cookie butter är gjort av är belgiska kakor som heter just Speculoos. I Sverige finns det en version som heter "Annas lantkakor." Smakar lite pepparkakor, lite ingefära. Och lite magiskt. Det bästa/värsta med det hela är att när man smakat det så stannar smaken i munnen. Det smakar inte bara gott, det är som med lussebullar; smaken är liksom tröstande och fyller en med en mysig känsla.

In other news så gick jag förbi Lindt-affären på 5th Avenue för lite gratis smakprover som dom alltid delar ut där. När jag precis gått in skriker dom ut att allt i affären är 50% off och så stoppade jag på mig en massa Lindor tryfflar. Nu mår jag lite illa.

“Of all sad words of tongue or pen, the saddest are these, 'It might have been.”

Idag hade jag ett möte med den trevligaste professorn jag någonsin träffat, Saul Kassin. Inom rättspsykologin så är han lite av en kändis då han var bland de psykologerna som forskade om falska erkännande. Han har varit på Oprah, på 60 minutes, i dokumentären om Central Park Five, och han dyker ständigt upp i tv som expert. Alla olika handböcker i rättspsykologi jag läst, där har han blivit refererad. Johanna var något starstruck.

Jag mailade Dr. Kassin häromdagen för att jag ville vara involverad i hans research labb och det visade sig att han inte hade några pågående projekt för tillfället men han ville gärna träffas ändå för att se vad mina intressen var så jag kunde få börja när projekten väl kom igång. Och vilket möte! Han har hörnkontoret på norra sidan av våning 10 vilket innebär helt fantastisk vy utöver en bit av Manhattan (även om det var ytterst grått, regnigt och trist idag). "So, you want to do research?" sa han och när jag snabbt svarde "Yes!" märkte han tydligen direkt att jag hade en brytning. Jag sa då att jag var från Sverige och han frågade var i Sverige och jag berättade, och väntade mig den vanliga reaktionen: Ingen amerikan har hört talas om Gotland. Men när jag berättar så stirrar han och säger "You're kidding!" Jag blir förvirrad och han förklarar att han var på Gotland för bara några veckor sedan och att han älskade det och att vi hade väldigt bra restauranger. Vi pratar vidare men han kommer ständigt tillbaka till att jag kommer från Gotland och säger att jag "får poäng" bara för det. (Score!) Vi pratar forskningsintressen, Maria Hartwig och skillnaden på det experimentiella och det kliniska spåret på John Jay's PhD-program. Han berättade att det är det experimentiella spåret (som är det jag är intresserad av) som är det bästa, "because that's where all the superstars are". Jag berättade att jag var intresserad av forskning och att vara lärare och hans sa, helt självklart "You're an academic." Och det kändes så skönt att höra honom säga så. Som om han var den första som riktigt förstod vad jag ville göra. Jag berättade att Dr. Falkenbach sagt att det var praktiskt taget omöjligt att komma in på PhD-programmet. Och jag berättade att Nicolas brukar stå och fnissa när jag berättar för alla att jag vill bli professor (inte för att vara elak, utan för han tycker det är roligt att jag är så ung med en sådan klar framtidsplan). Fantastiske professor Kassin sa då att det är inte alls omöjligt att komma in och att jag inte ska låta folk skratta åt mig (även om Nic inte menar det så), och att professor var det bästa jobbet i hela världen. "You have more clarity than most." sa han. Och jag bara bubblar av lycka. För första gången sedan jag började skolan känns det som jag har en ganska stor chans att gå vidare som jag vill i framtiden. Dr. Falkenbach säger att det är bara topp två studenterna som går vidare till PhD-programmet, men varför skulle inte jag kunna vara en av dem? Jag har min plan klar, jag vet vilka jag vill forska med (Kassin och Hartwig for the win!) och jag är motiverad som tusan. Nu jävlar.

“My thoughts are stars I cannot fathom into constellations.”

Det är mycket fokus på mat här. Som vanligt när det gäller mig alltså. Jag går på små events på skolan hela tiden för om det är något John Jay är riktigt bra på så är det att erbjuda gratis mat. Två dagar denna vecka har jag skippat lunch hemma för att få gratis mat på skolan. Dock slutade det med att min lunch dessa dagar bestod av chocolate chip cookies, mandariner och melon. Idag bar det av till Smorgasburg som befann sig i Central Park kvällen till ära. Jag och Nicolas satt och pluggade i skolan innan vi skulle möta upp Maria vid Colombus Circle och vad möts vi av innan vi lämnar byggnaden? Uppdukad, gratis buffé. John Jay levererar. Väl på Smorgasburg gick vi runt och njöt av alla fantastiska dofter av olika maträtter innan vi bestämde oss för en Smoked Brisket sandwich (för mig och Nicolas) och något veganskt, glutenfritt för Maria. Mycket mysig kväll.

När vi skulle in på själva festivalområdet så smög vi oss in lite mitt i kön. Kanske inte helt jättetrevligt av oss men kön var i ständig rörelse och det var inte så att man behövde stå och vänta jättelänge på att få komma in. Det var ändå en kvinna som blev ytterst passivt aggressiv och upprörd över detta och stod och muttrade om att folk ifrån andra länder kanske hade andra uppfattningar om vad hyfs var. Sedan mumlade hon något om "asshole", tog sats och knuffade till mig så jag flög iväg en bit samtidig som hon högt sa "Excuse me!". Man kan ju undra vem det är som har konstiga uppfattningar om hyfs här.

Jag undrar vad det blir för mat i morgon.

“If you can't fly then run, if you can't run then walk, if you can't walk then crawl, but whatever you do you have to keep moving forward.”

Så kom det en sånhär kväll när man bara sitter och pluggar flera timmar i sträck. Välbehövligt med svårt att hålla koncentrationen klistrad på enbart statistik eller research methods eller psykopatologi. Jag varvar läxskrivandet med att googla var man kan hitta de godaste kanelbullarna i New York (dom på IKEA är faktiskt himla goda. Fast det kanske mest berodde på att jag var utsvulten när jag åt den.) 

På tal om IKEA så är det ett ställe jag besökt lite väl mycket den senaste tiden. I lördags bar det äntligen iväg för att köpa säng. Jay mötte upp mig vid 44th street där jag hämtade en sänggavel och sen begav vi oss till Paramus i New Jersey där det finns ett gigantiskt IKEA. Inhandlade madrass (och kanelbulle) och åkte hem. Det tog mig cirkus två timmar och en del blåsor på händerna för att få ihop åbäket. Men nu har jag äntligen en klok säng! Fast madrassen är hård som sten, vilket jag hoppas är något tillfälligt. När jag åkte till IKEA i Brooklyn i söndags provade jag samma madrass som jag köpte och den var jättemjuk så man kan ju bara hoppas. Här är hela härligheten:

Det är väl dags att laga kvällsmat såhär vi halv nio på kvällen. Så himla konstig dygnsrytm jag har fått i det här landet.

“For every minute you are angry you lose sixty seconds of happiness.”

Efter en virvlande, galen vecka så slutade allt med en tur över Brooklynbron tillsammans med den internationella studentklubben. Vi promenerade över bron i solnedgången och var allmänt turistiga. Väl över på Manhattan-sidan igen gick vi till Chintown där vi hamnade på ett trångt, superbilligt dumplingställe. Jag beställde basilika- och kycklingdumplings samt fried pork buns. Och insåg att kinesisk mat inte är min grej. Jag har försökt många gånger, men det känns bara så meh. Det är inte det att det är äckligt, det är bara det att det inte är något speciellt.

Imorgon, äntligen, ska jag få min nya sänggavel och madrass, om allt (peppar, peppar) går som det ska. Inte en dag för tidigt säger jag bara. Min rygg känns som en ledbruten gammal kvinnas rygg och hela promenaden från Brooklyn till Manhattan värkte hela min ländrygg. Futons är inte menade att sova på såhär länge!

In other news så mailade jag min nya favoritprofessor på John Jay, Maria Hartwig, igår om att få bli forskningsassistent i hennes labb. Det ter sig så att hon både är svensk och forskar på ett område som jag är ytterst intresserad av, det vill säga lögner och dess detektion (heter det så på svenska? Jävla svengelska som invaderar mitt huvud). Och hon svarade mig idag, på svenska, vilket av någon anledning kändes så himla mysigt. Som att komma hem lite. Och som att allt blev så mycket mindre formellt. Om allt går som det ska på den fronten (peppar, peppar) så får jag om några veckor jobba i hennes labb! That would be the dream!