Och där kom det. Försök för fan inte vara lite glad för då går det åt skogen. Men jag antar att det var relativt förväntat ändå. Och en del av mitt guldkorn får jag ändå behålla. Bara inte på samma sätt.
Det är bara jobbigt att på vägen inse att kanske hela mitt liv har alla mina drömmar och planer bara varit något slags skydd, någon slags distraktion för att inte behöva inse hur jävla meningslöst, patetiskt och ensamt det är. Det är jobbigt att ständigt få bevis på att världen inte är rättvis, att det inte finns någon slags balans.
Hoppet är det sista som lämnar människan sägs det. Och det är jobbigt när till och med hoppet börjar sina. Vad finns kvar sen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar