“You can never get a cup of tea large enough or a book long enough to suit me.”

När jag tog min vanliga sväng förbi Chelsea Market i dag stötte jag på Cissi Wallin. När jag säger "stötte på" låter det som vi hade någon slags interaktion, vilket vi inte hade, men det var himla bisarrt. Bisarrt för att jag har läst hennes blogg så mycket den sista tiden och det blir nästan den här känslan som om hon vore en av mina vänner. Det tog några millisekunder innan jag fattade vem hon var och var då tvungen att svälja hälsningen som var på väg fram. Spännande hur det där fungerar.

I allmänhet var det mycket svenskar ute på New Yorks gator idag. Jag blir lika förvånad varje gång jag hör dem och jag känner att jag vill säga något, visa att jag också är svensk. Som om det vore helt fantastiskt att det finns fler svenskar här. Aldrig är man väl så patriotisk som när man är iväg ifrån Sverige.

Hela veckan har jag haft enorma cravings efter pumpkin pie. Nästan varje kväll har jag suttit och googlat recept, kollar bak-videos och yelpat var de har den bästa pajen i New York. Nummer ett var enligt många The Blue Stove i Brooklyn, så i fredags begav jag mig dit. Det visade sig att de sålt den sista biten precis innan jag klev in. "En halvtimme" sa den typiskt Brooklyn-snygga killen i kassan. Och jag vandrade runt lite, tänkte att när jag ändå tagit mig ända dit kunde jag vänta lite. Insåg att jag trivs bättre på Manhattan, även om de flesta andra lovordar Brooklyn så mycket. Sen så är ju Brooklyn inte bara de få ställen jag besökt, men so far är Manhattan bättre i mina ögon. Jag trivs bättre bland de höga husen. Det behöver inte ens vara skyskraporna i Midtown. Jag gillar flervåningshusen i Chelsea och de slitna byggnaderna i mitt område också. I alla fall; tillbaka till The Blue Stove. 30 minuter senare. Ingen paj. Jag sätter mig och läser ett tag. Ett långt tag. Frågar sen hur det går med pajen. "20 minuter" säger killen i kassan. Bestämmer mig för att skita i det, ångrar mig genast och stannar kvar. Cirka 30 minuter senare kommer pajerna fram. "Slice or minipie?" När jag då bestämmer mig för en slice; de har inga slices just nu. Nej såklart. Jag tar min minipie och åker hem. Aldrig väntat så länge på en paj förut. Och det värsta är: den gav mig magvärk hela natten och halva dagen. Alldeles för mycket och alldeles för söt grädde misstänker jag vara boven i dramat. Själva skalet var lite tråkigt också. Men fyllningen var mums. Dock inte värd den väntan och det priset (över $6!).

Ikväll fortsätter frosseriet med ett lite säkrare kort: Junior's cheesecake! Lite tema blir det ändå för de hade stora skyltar med att de precis börjat sälja sin pumpkin cheesecake och då kunde jag ju inte hålla mig. Mmm pumpkin spice- smak på allt, tack!

“And everyone must lose his mind, everyone must! The sooner the better! It is essential — I know it.”

Det är spännande att reflektera över ens egen utveckling ibland. När jag var liten var jag sjukligt blyg. När vi sålde jultidningar tvingade jag min lillasyster att sköta snacket, själv stod jag i bakgrunden och var smått skräckslagen, ville inte prata med nya människor. I skolan var det värsta jag visste att ha redovisningar. Jag kunde ha ont i magen i flera dagar innan det var dags. Men så hände något. Jag kan inte sätta fingret på vad, eller när, och jag tror att det inte handlade om en specifik händelse som ändrade allt. Mer en gradvis utveckling. På gymnasiet var redovisningar inte läskiga längre, på universitet var de hur enkla som helst. Och nu. Nu är jag här i New York och har möten med PhD-studenter och professorer och praktiskt taget ber dem att låta mig presentera på konferanser. Att stå inför väldigt många fler människor än de jag var tvungen att stå inför när jag var liten, och prata om forskning som inte ens är min egen. Inför experter på ämnet. Det är det jag vill göra. Det är det jag ber om att få göra. Vem kunde ha trott att det skulle komma till det här?

“Don't walk behind me; I may not lead. Don't walk in front of me; I maynot follow. Just walk beside me and be my friend.”

Igårkväll blev det ännu en nacho night på Lincoln Park and Grill. Bestämde mig för att vara lite nyttig och beställde in en sallad vilket var ett stort misstag. Vanligtvis brukar salladerna i det här landet vara gigantiska och det var det jag räknade med nu med. Men icke! En pyttesallad men enbart lite blad, några delade plommontomater, tranbär och valnötter. Mycket besviken.

Jag fick tillfälle att prata med Lauren, den enda av medlemmarna i MSRG som är inne på den experimentiella sidan, vilket är det jag är intresserad av. Som vanligt när jag pratar framtiden, och specifikt GRE-poäng, så krossade hon mig lite genom att säga att jag borde ha mattepoäng inom den 80nde percentilen. Jag har nu inom den 37e. Ouch. Ingen sömn för mig pga GRE-ångest hela natten.

Det blev bättre när jag fick prata av mig med mamma och sen bege mig till Herald Square för lite shopping med Rima, Betsy och Hazell. Jag införskaffade en billig klänning som jag tänkte använda för att klä ut mig till Pippi Långstrump på Halloween och så blev det ett besök på Dunkin' Donuts där jag för första gången provade en av deras donuts. Det fick bli en pumpkin donut, såklart, och det var alldeles himmelskt. Pumpa är också en såndär smak som gör att man känner sig trygg och hemma och allmänt mysig. Det blev en allmänt mycket fin dag som avslutades med burgare (som jag drömt om hela natten pga hunger efter minisalladen).

Imorgon hoppas jag att jag äntligen kan få lite sömn, det har varit lite dåligt med det på senaste tiden. Och sen plugg, plugg och pumpaglass!

“If more of us valued food and cheer and song above hoarded gold, itwould be a merrier world.”

Happy Colombus Day! Eller något, har inte så stor koll på varför denna dag existerar. Vi var i alla fall lediga från skolan vilket vi firade med att utforska Chelsea Market. Nu hänger jag ju ganska ofta där men nu fick jag chansen att visa Betsy, Rima, Maria och Nicolas denna mysiga plats. Efter att ha vandrat runt, provsmakat en fantastiskt god pumpa-glass och blivit läskad av alla goda bakverk och finchokladkakor där vandrade vi upp längs 9th Avenue för att besöka The Meatball Shop. Detta är en restaurang som jag länge velat besöka och ikväll, en vanligt himla måndag, blev det äntligen av. Som hörs på namnet så serveras köttbullar i massor. Man får en laminerad meny som man sedan kryssar i vad man vill ha. Man väljer vilka slags köttbullar man vill ha (nöt, fläsk, kyckling, vegetarisk eller special som idag var bratwurst) och sedan väljer man en sås (svampsås, tomatsås, pestosås, parmesansås osv). Man får sedan välja om man vill ha sina köttbullar "naked", det vill säga bara köttbullar och sås med en brödbit till, eller om man vill ha några sides, eller köttbullarna på mackor eller köttbullarna på sallad. Eftersom sallad är min grej blev det en "Kitchen Sink Salad" för mig med nötkötbullar och pestosås. Jag ber om ursäkt för extremt dålig mobilbild.

Det var gott och stället var mysig och vår servitör var ytterst trevlig, men det var ändå inte jättespeciellt. Inte ett ställe som jag skulle tvinga besökande att gå till, vilket jag trodde det skulle vara. Men ändå en fin lördagkväll. Nu blir det tillbaka till ordinarie programtabell med en himla massa pluggande.

Och just det, bokade flyg hem idag! Christmas in Sweden, here I come! Kommer landa på självaste julafton, på något sätt ta mig till Bromma från Arlanda vilket verkar vara komplicerat då det inte går några flygbussar på julafton, och sen kommer jag till bästaste ön ungefär klockan halv två. I Hörsne i tid för Kalle Anka! Och säkerligen med en himla massa jetlag. Tack och hej!

“The reason I talk to myself is because I’m the only one whose answers I accept.”

Jag har blivit så dålig på att dokumentera mitt liv här. Jag tar bilder på det mesta (främst mat) men sen blir det aldrig liksom av att det publiceras här. Jag ska försöka bli bättre, jag vill kunna se tillbaka på mitt liv i bilder!

På skolan finns det en "klubb" som heter MSRG, eller Master Student's Research Group. Den består av en grupp studenter ifrån andra året på utbildningen och dessa studenter hjälper oss andra med att hitta professorer att forska med, fixar egna konferanser, håller workshops och så vidare. De har även börjat med Nacho Nights där vi går till en bar i närheten av skolan (Lincoln Park and Grill) och äter nachos. Den första nacho nighten för min del var förra veckan och både jag och mina klasskamrater blev så charmade av det här stället att vi kom tillbaka denna vecka igen. Förra gången tog jag hamburgare (vilket var helt fantastiskt, tänk att en bar-hamburgare kan vara så ljuvlig!) men i torsdags blev det tamigtusan nachos för hela slanten! (Främst för att det var happy hour och det därför bara kostade $5).

Här är det fina gänget jag var med: Betsy, Rachel, Riddhi, Rima och Hazell.

När vi väl satt där fick vi även inbjudan till nästa officiella nacho night med MSRG vilket blir: nästa vecka. Nachos for everybody! Every week!

Efter våran egna icke-officiella nacho night var det dags för lektion. Att ha lektion vid 20.20 när man är proppmätt är inte det roligaste men psykopatologi är tillräckligt intressant för att hålla mig vid liv. Dessutom fick vi reda på att betygen på vårat statistikprov lagts upp på nätet precis innan lektionen började. Det blev en mindre uppståndelse när alla skulle logga in på Blackboard på sina mobiler på skolans värdelösa wifi. Mitt resultat: 94%. So far, so good!

In other news så måste jag bara berätta om den mest fantastiska chokladen jag någonsin smakat. Och den kommer såklart från Trader Joe's. I somras gick jag och blev besatt av choklad med inslag av salt. Choklad här i USA är oftast inte den bästa och min jakt på god choklad, och speciellt då god choklad med salt, har hittills främst lett mig till besvikelser. Tills nu. Jag har sett denna chokladkaka på mitt kära Trader Joe's flera gånger och jag har läst flertalet recensioner. Det som har avskräckt mig är att saltet enbart är utanpå och inte inbäddat i choklad, samt att det tydligen skulle vara massa kladdig kola. Men så idag när jag var och handlade så åkte en liten kaka ner i korgen av bara farten. Och jisstus vad gott det var! Saltet var bara utanpå, men det blandades in med chokladen i varje tugga ändå. Och det var en himla massa kladdig kola, men vilken ljuvlig kola! Dessutom så är det en av de billigaste chokladkakorna jag provat hittills eftersom jag dumt nog tänkt dyrt=kvalitet. Icke! Billig choklad från Trader Joe's är det som gäller! Det är inte helt och hållet mitt fel om jag råkar köpa en till imorgon.

Mycket fin förpackning också!

Jag var även tvungen att ta en sväng förbi Dougnut Plant för att prova deras kända Creme Brûlee donut. Dock blev jag inte särskilt imponerad. Den lilla storleken för det stora priset och med en smak som var god men inte fantastisk och mest lämnade mig med lite allmän glutensmärta i munnen = inte den bästa upplevelsen.

“The quality of a man's life is in direct proportion to his commitment to excellence, regardless of his chosen field of endeavor.”

Gått med ständig huvudvärk hela dagen på grund av två stora prov. Men nu är det över! Promenaden till tunnelbanan ikväll var som att gå på moln. Nu är det bara att ta nya tag och sätta fart med allt annat som måste göras. Ingen rast, ingen ro.

Idag träffade jag Maria Hartwig och bara sådär så fick jag en thesis supervisor sådär en månad in på programmet. Tack för det, universum! Jag ska delta i två helt sjukt intressanta projekt varav ett kommer vara basen för min thesis. Nu gäller det bara att läsa in sig och bli expert på områdena kring dessa projekt, jisses. Det är ju tur att jag inte har något annat att göra. Eller?

När jag kom hem ikväll möttes jag av denna lilla demonen som levde rövare bland soporna. När jag precis flyttade hit frågade jag Malik om råttor och kackerlackor och han sa att jag hade större chans att stöta på tvättbjörnar. Och det tackar jag tamigtusan gud för. Jag tar tvättbjörnar framför kackerlackor och råttor anyday!

“There is no before. There is only now, and what comes next.”

Jag vet inte vad det är, men hela dagen har jag gått runt i något slags mysrus. Tankarna har varit mycket på Gotland, lite i Stockholm, i allmänhet på en trip down memory lane. Nostalgiskt men inte på ett sorgligt sätt. Bara mysigt. Bara så att jag påminns om jag älskar min lilla ö. Och alla där som gör den till vad den är (även om dom flesta inte längre bor där.) Solen har lyst här i Washington Heights men det har ändå varit väldigt höstigt så att jag fått dra till med de extra mjuka, tjocka strumporna och en långärmad kofta. Och istället för att vara ledsen för att sommaren är så definitivt över nu så välkomnar jag hösten, hösten i New York. Med sol och färgglada träd och pumpasmaksatta livsmedel överallt (och snälla inte så mycket regn?)

Jag är nervös. För imorgon har jag mina två första prov. Båda i kurser där jag måste få minst A- för att få skriva en thesis. Och jag måste skriva en thesis, annars har jag ingen chans att komma in på PhD-programmet. Och då har jag slösat massor av pengar för ingenting. No pressure, Johanna.

Och nervös för att jag äntligen ska få träffa Maria Hartwig. Helt sjukt exalterad och nervös. Tur att jag inte behöver snubbla över engelskan. Men å andra sidan kan jag då inte skylla på det i fall jag börjar svamla och prata oförståeligt.

Wish me luck!

“Talent is like electricity. We don't understand electricity. We use it.”

Nu har jag varit här längre än en månad och tiden har bara flugit iväg. Det har varit fullt upp från dag ett och det fortsätter att virvla på. Nästa vecka har jag mina första prov, imorgon ska jag på mitt första labbmöte med Dr. Stone och på måndag ska jag träffa Dr. Hartwig. Jag är så himla exalterad och stressad på samma gång. 

Det är komiskt hur spralligt glad jag blir när jag ser mail från mina professorer, mail som hintar om arbete i deras forskningslabb som antagligen egentligen kommer innebära många timmar av tråkig kodning. Men det är ändå ett steg närmare det jag vill göra och därför blir jag så himla glad. Det är så härligt att de första veckornas totala förvirring och stress över allting nu istället har samlats ihop och blivit en enorm motivation inför framtiden. Det händer fortfarande att jag känner mig förvirrad och det händer såklart att jag blir stressad (det är väl snarare normalläget nu), men nu har jag ett klart mål framför mig och då blir allt lättare.

En annan sak som är lite komisk är att den professorn jag blir mest till mig över är Dr Hartwig. Hon är mitt toppval av professorer att jobba med och jag hoppas hon kommer kunna vara min thesis advisor. Jag har tagit mig hela vägen från lilla Gotland till New York för att kunna göra det jag gör, och var kommer Dr. Hartwig ifrån? Göteborg, Sverige.