"We must not allow other people's limited perceptions to define us"

Och så var man tillbaka framför datorn i Djursholm. Och om mindre än en vecka så är jag tillbaka på Gotland igen. Då behöver jag inte vara stressad över att hinna med att träffa alla för då stannar jag i en och en halv månad. Sommarlov på Gotland!

Jag träffade återigen de här härliga människorna. (Och som vanligt var vi på Max)


Och midsommar firades såklart ute i Åminne med härligaste släkten. Jag tror det var första gången sen jul som hela familjen var samlad och det var fantastiskt mysigt. Den bästa midsommaren på väldigt länge. Och en person som gjorde den ännu mer fantastisk och mysig var den här fina flickan.


Veckan kommer att inledas med Gröna Lund vilket jag ser fram emot med skräckblandad förtjusning. Om jag inte är vid liv i morgonkväll vet ni vad det var som orsakade min död.

"Life isn't a science. We make it up as we go."

Ikväll bär det av till Gotland igen för midsommarfirande. Och trots att det bara är en och en halv vecka sen jag var där sist ska det blir förbannat mysigt att komma hem.

På tal om Gotland så gjorde jag det här sist jag var hemma:

Var i Åminne med Mami

Det var ytterst varmt och mysigt att gå längs strandkanten.

Sen umgicks jag med fina flickor.

SötHedvig

"Your intellect may be confused, but your emotions will never lie to you."

...frågan är väl bara hur man ska lära sig att tolka sina känslor på rätt sätt.

Jag har någon konstig vilja att skriva ett fint filosofiskt och poetiskt inlägg men jag har egentligen ingenting att komma med.

Nu på kvällskvisten efter en genomgång av gamla bilder på facebook känner jag saknad av vissa aspekter av mitt "gamla" liv. Jag saknar studenttiden. Jag saknar gotländskt sommarlov. Och med min nya besatthet av "The Book of Mormon" saknar jag att sjunga så otroligt mycket. Att sjunga gör mig bara så allmänt förbannat glad.

Gaaah, vad ska det bli av min framtid? Jag vill bara veta helt säkert att allt jag planerar är det jag faktiskt vill göra och att det faktiskt fungerar. Jag är egentligen all for att ta framtiden som den kommer men för stunden vill jag veta säkert. Jag vill veta vad som ska hända. Jag vill veta att allt kommer att ordna sig.

Ramble, ramble. Godnatt.

"Remember that lost time does not return."

Gårdagen spenderades i Gävle, på högskolan. Mellan 10 och 17 satt jag och lyssnade på förbannat intressanta föreläsningar om olika aspekter av vittnespsykologi. Jag älskar redan det här ämnet.

Två upptäckter. Min gamla favorit Patrick Stump, mest känd som sångare i Fallout Boy, har släppt en solo EP. Plus att han har gått och krympt.



Jag skulle nog inte gillat den här musiken om det inte var just Patrick Stump som hade gjort den. Men på grund av detta gillar jag nu det här.

Upptäckt nummer två. En ny fantastisk musikal vid namn "The Book of Mormon". Den är skriven av "South Park"-skaparna och handlar, som namnet kanske hintar, om mormoner. Den är inte bara svinigt rolig, den har faktiskt riktigt bra musik. Jag vill se den soo bad!






Kunde inte bestämma vilken låt som representerade bäst. Den första är den enda som det finns video till, den andra är så jävla bra plus en liten nod till "Wicked" och den sista är den kontroversiella låten baserad på "Hakuna Matata". Lyssna för tusan!

“A milestone passed, new things begun, dreams as shining as the sun, a goal achieved, a victory won! That's Graduation!”

Finaste Tilde tog studenten idag. Allt var så fint och härligt och mysig. Jag blir alltid förvånad över hur mycket jag tycker om den där tjejen när jag träffar henne. Älskade kusinen.

Och jag saknade den där gemenskapen som fanns i fantastiska ES07b idag när jag såg alla studenter åka omkring. Det är det som är jobbigt med att gå fristående kurser, man får inte den där gemenskapen som en klass ger. Men jag antar att det är det man får offra när man ska läsa sånt som intresserar en.

Gotland är så förbannat härligt vid den här tiden på året. Ingenting slår gotländsk sommar, det går inte att förneka.

"Success is doing ordinary things extraordinarily well."

Jag är nu inne på min fjärde ensamma dag i huset och det är en blandning av rastlöshet och härlighet. Det känns väldigt befriande att inte ha någonting som man borde göra, å andra sidan blir jag i olika episoder ytterst uttråkad. Igår kväll var ett exempel på denna tristess så jag bestämde mig för att gå på bio. X-men: First Class, en perfekt film att se ensam. Det var jättebra och en indikator på hur bra den faktiskt var är att jag nu är lite deppig över att jag har sett den för jag vill bara se den igen, för första gången. Men jag har lite svårt att bestämma var den ligger jämfört med de andra filmerna. Men utan att göra en big deal av det så var jag iaf väldigt nöjd med filmen. Innan var jag skeptisk till James McAvoy som Xavier men han var fantastisk och om det finns något som jag gillar med filmer så är det när man blir positivt överraskad.

Under filmens sista halvtimme satt jag och tänkte "Jag måste ringa Peter!" om och om igen. Om det är någon som kan nörda loss om X-men så är det jag och Peter. Han hade dock inte sett den ännu men det hindrade inte oss från att prata i cirkus tre timmar om diverse nördgrejer.

Jag är så otroligt tacksam att jag växte upp med mina två äldre bröder. Jag är så otroligt tacksam att de var där och introducerade X-men, Spiderman, TMNT, Transformers, Star Wars osv för mig. Visst, jag gillade Prinsessan Cissi och My little pony lika mycket som vem som helst, men det bästa som fanns var X-men på helgmorgnarna och Spiderman på VHS. Jag och Peter diskuterade länge hur annorlunda barnprogrammen är nu jämfört med då. Jag tänker gå så långt som att säga att mycket(i alla fall en del) av den jag är idag är grundat på värderingar som man fått från de där barnprogrammen. Det var inte tydliga, in-your-face moralkakor utan mer subtila stories som fick en att tänka till. Och varje gång jag ser X-men, i vilken form som helst, slås jag av hur väl den historian funkar på alla plan. Det funkade som barnprogram som man fortfarande gillade i tonåren och det funkar fantastisk som biofilm som inte alls är riktad till barn. Det är hela det här budskapet om att man är rädd för det man inte förstår som jag tror gör det så bra.
Idag är barnprogrammen (iaf det barnen ser på här) typ Ben10 där man springer omkring och ska döda aliens utan direkt anledning och scooby doo som visst är en klassiker och allt sånt där men vad ger det egentligen? CJ har iaf börjat gilla Harry Potter nu och häromdagen visade jag dem Balto och det var tydligen en hit hos de små. Det verkar som det finns hopp för framtiden ändå.

"Whatever satisfies the soul is truth."

Jag har haft en paus från världen de senaste dagarna. I Söndags PANG vaknade jag med hög feber, ont i kroppen osv. Det har hållit i sig och i går natt PANG sprack min trumhinna och nu har jag fått massor av medicin och diagnosen bakteriell öroninflammation. Woo...

Det som verkligen gör mig glad är när man vaknar var tredje timme en natt av svinig förbannad jävla smärta och sedan när trumhinnan spricker och trycket släpps hoppas man kunna sova de där sista timmarna innan man ska upp och jobba (för jag trodde jag började bli frisk)och så hindras den ljuvliga sömnen av galna danderydstudenter som går omkring utanför mitt fönster i lakan och har på hög musik. KLOCKAN FYRA PÅ MORGONEN.

Okej, lite avis är man väl ändå för jag minns hur otroligt fantastisk studenten var. Men tänkt på mig, liggandes på min dödsbädd, jag behöver sömn (ibland är jag dramatisk.)

Och kriminologins sista tenta är nog ingenting jag kan hoppas på. Trots att läraren sa att hans tenta ger eleverna bättre betyg än de andra så hoppas jag inte särskilt mycket eftersom jag har ingen energi, ingen ork och ingen lust att anstränga mig mer än nödvändigt för att få ihop den. Fan.

Jag älskar min säng. Även om jag börjar bli något trött på den. Sen i söndags har jag praktiskt taget bott i den. Sovit i den, ätit i den, läst i den, tittat på serier och filmer i den, pluggat i den, hållit på att dö i den (där är den där dramatiken jag pratade om igen). Jag kommer få liggsår.

Jag älskar Tina Fey. Läs Bossypants för fan. Eller lyssna på den som jag gör just nu i denna stund.