Nu sitter jag här igen, i mitten av massa finals. Men när den här veckan är slut, så är mitt första år som doktorand slut. Tänka sig att det har gått så snabbt! Och precis som de skrev på internet så har det varit sjukt mycket jobbigare än vad jag trodde. Inte med själva arbetsbördan egentligen, även om den också varit hög. Det jobbigaste har varit att kämpa med självkänslan och imposter syndrome. Att kämpa med att känna sig värdelös jämfört med andra i programmet och att känna sig som man inte passar in. Men det går i vågor. Intellektuellt vet jag ju att jag kan och att det går. Men ibland tar andra sidor över.
Jag har bokat resa till Sverige nu och jag har sån himla hemlängtan! Konstigt nog saknar jag Stockholm väldigt mycket, även om jag inte riktigt uppskattade det när jag bodde där. Det är väl egentligen mest den där nostalgin. Stunderna med Lilljeqvist-barnen, mami-besöken med teater och musikal. Till och med pluggmötena på Stockholms Universitet. Det var lite enklare då, även om jag säkert inte tyckte det i stunden. Är det så livet är? Allt blir svårare och svårare så man ser tillbaka med längtan på det som var i alla fall lite lättare?
Kanske borde skriva den där sista uppsatsen nu?
