“You can never get a cup of tea large enough or a book long enough to suit me.”

När jag tog min vanliga sväng förbi Chelsea Market i dag stötte jag på Cissi Wallin. När jag säger "stötte på" låter det som vi hade någon slags interaktion, vilket vi inte hade, men det var himla bisarrt. Bisarrt för att jag har läst hennes blogg så mycket den sista tiden och det blir nästan den här känslan som om hon vore en av mina vänner. Det tog några millisekunder innan jag fattade vem hon var och var då tvungen att svälja hälsningen som var på väg fram. Spännande hur det där fungerar.

I allmänhet var det mycket svenskar ute på New Yorks gator idag. Jag blir lika förvånad varje gång jag hör dem och jag känner att jag vill säga något, visa att jag också är svensk. Som om det vore helt fantastiskt att det finns fler svenskar här. Aldrig är man väl så patriotisk som när man är iväg ifrån Sverige.

Hela veckan har jag haft enorma cravings efter pumpkin pie. Nästan varje kväll har jag suttit och googlat recept, kollar bak-videos och yelpat var de har den bästa pajen i New York. Nummer ett var enligt många The Blue Stove i Brooklyn, så i fredags begav jag mig dit. Det visade sig att de sålt den sista biten precis innan jag klev in. "En halvtimme" sa den typiskt Brooklyn-snygga killen i kassan. Och jag vandrade runt lite, tänkte att när jag ändå tagit mig ända dit kunde jag vänta lite. Insåg att jag trivs bättre på Manhattan, även om de flesta andra lovordar Brooklyn så mycket. Sen så är ju Brooklyn inte bara de få ställen jag besökt, men so far är Manhattan bättre i mina ögon. Jag trivs bättre bland de höga husen. Det behöver inte ens vara skyskraporna i Midtown. Jag gillar flervåningshusen i Chelsea och de slitna byggnaderna i mitt område också. I alla fall; tillbaka till The Blue Stove. 30 minuter senare. Ingen paj. Jag sätter mig och läser ett tag. Ett långt tag. Frågar sen hur det går med pajen. "20 minuter" säger killen i kassan. Bestämmer mig för att skita i det, ångrar mig genast och stannar kvar. Cirka 30 minuter senare kommer pajerna fram. "Slice or minipie?" När jag då bestämmer mig för en slice; de har inga slices just nu. Nej såklart. Jag tar min minipie och åker hem. Aldrig väntat så länge på en paj förut. Och det värsta är: den gav mig magvärk hela natten och halva dagen. Alldeles för mycket och alldeles för söt grädde misstänker jag vara boven i dramat. Själva skalet var lite tråkigt också. Men fyllningen var mums. Dock inte värd den väntan och det priset (över $6!).

Ikväll fortsätter frosseriet med ett lite säkrare kort: Junior's cheesecake! Lite tema blir det ändå för de hade stora skyltar med att de precis börjat sälja sin pumpkin cheesecake och då kunde jag ju inte hålla mig. Mmm pumpkin spice- smak på allt, tack!