“Of all sad words of tongue or pen, the saddest are these, 'It might have been.”

Idag hade jag ett möte med den trevligaste professorn jag någonsin träffat, Saul Kassin. Inom rättspsykologin så är han lite av en kändis då han var bland de psykologerna som forskade om falska erkännande. Han har varit på Oprah, på 60 minutes, i dokumentären om Central Park Five, och han dyker ständigt upp i tv som expert. Alla olika handböcker i rättspsykologi jag läst, där har han blivit refererad. Johanna var något starstruck.

Jag mailade Dr. Kassin häromdagen för att jag ville vara involverad i hans research labb och det visade sig att han inte hade några pågående projekt för tillfället men han ville gärna träffas ändå för att se vad mina intressen var så jag kunde få börja när projekten väl kom igång. Och vilket möte! Han har hörnkontoret på norra sidan av våning 10 vilket innebär helt fantastisk vy utöver en bit av Manhattan (även om det var ytterst grått, regnigt och trist idag). "So, you want to do research?" sa han och när jag snabbt svarde "Yes!" märkte han tydligen direkt att jag hade en brytning. Jag sa då att jag var från Sverige och han frågade var i Sverige och jag berättade, och väntade mig den vanliga reaktionen: Ingen amerikan har hört talas om Gotland. Men när jag berättar så stirrar han och säger "You're kidding!" Jag blir förvirrad och han förklarar att han var på Gotland för bara några veckor sedan och att han älskade det och att vi hade väldigt bra restauranger. Vi pratar vidare men han kommer ständigt tillbaka till att jag kommer från Gotland och säger att jag "får poäng" bara för det. (Score!) Vi pratar forskningsintressen, Maria Hartwig och skillnaden på det experimentiella och det kliniska spåret på John Jay's PhD-program. Han berättade att det är det experimentiella spåret (som är det jag är intresserad av) som är det bästa, "because that's where all the superstars are". Jag berättade att jag var intresserad av forskning och att vara lärare och hans sa, helt självklart "You're an academic." Och det kändes så skönt att höra honom säga så. Som om han var den första som riktigt förstod vad jag ville göra. Jag berättade att Dr. Falkenbach sagt att det var praktiskt taget omöjligt att komma in på PhD-programmet. Och jag berättade att Nicolas brukar stå och fnissa när jag berättar för alla att jag vill bli professor (inte för att vara elak, utan för han tycker det är roligt att jag är så ung med en sådan klar framtidsplan). Fantastiske professor Kassin sa då att det är inte alls omöjligt att komma in och att jag inte ska låta folk skratta åt mig (även om Nic inte menar det så), och att professor var det bästa jobbet i hela världen. "You have more clarity than most." sa han. Och jag bara bubblar av lycka. För första gången sedan jag började skolan känns det som jag har en ganska stor chans att gå vidare som jag vill i framtiden. Dr. Falkenbach säger att det är bara topp två studenterna som går vidare till PhD-programmet, men varför skulle inte jag kunna vara en av dem? Jag har min plan klar, jag vet vilka jag vill forska med (Kassin och Hartwig for the win!) och jag är motiverad som tusan. Nu jävlar.