“And everyone must lose his mind, everyone must! The sooner the better! It is essential — I know it.”

Det är spännande att reflektera över ens egen utveckling ibland. När jag var liten var jag sjukligt blyg. När vi sålde jultidningar tvingade jag min lillasyster att sköta snacket, själv stod jag i bakgrunden och var smått skräckslagen, ville inte prata med nya människor. I skolan var det värsta jag visste att ha redovisningar. Jag kunde ha ont i magen i flera dagar innan det var dags. Men så hände något. Jag kan inte sätta fingret på vad, eller när, och jag tror att det inte handlade om en specifik händelse som ändrade allt. Mer en gradvis utveckling. På gymnasiet var redovisningar inte läskiga längre, på universitet var de hur enkla som helst. Och nu. Nu är jag här i New York och har möten med PhD-studenter och professorer och praktiskt taget ber dem att låta mig presentera på konferanser. Att stå inför väldigt många fler människor än de jag var tvungen att stå inför när jag var liten, och prata om forskning som inte ens är min egen. Inför experter på ämnet. Det är det jag vill göra. Det är det jag ber om att få göra. Vem kunde ha trott att det skulle komma till det här?