“Think of all the beauty still left around you and be happy.”

Och så börjar det dra ihop sig igen. Nu är det mindre än en vecka tills jag beger mig iväg mot New York igen och sommaren är över och jag är stressad. Så mycket småfix att fixa och jag bara sitter handlingsförlamad. Mailar folk om lägenheter och dom svarar inte. Stressar och oroar mig. Spola fram tiden en månad eller så, så tror jag det känns bättre.

Min första längre ledighet efter monsterpass på monsterpass spenderades mest inomhus framför datorn. Svinförkylningen höll i sig länge och tvingade mig in i tristessen. Men när den började lätta så passade jag på att uppleva. Jakob, mami och Jag begav oss en regning kväll till Romateatern vilket var väldigt mysigt, väldigt roligt och väldigt blött. Det har varit kalas i Åminne, grillkväll i Lummelunda och impulstapas på stan. Även fast sommaren mest har tagit slut har jag ändå lyckats krama ur några droppar till. 

Sorgliga saker har dämpat glädjen ännu mer. Sorgliga saker som jag inte riktigt orkar tänka eller skriva om. Men ändå vill nämna. Min lilla vita prins. Min lilla Neo. Finns inte mer. Förlåt för att jag inte orkar tänka på dig just nu. Det gör fortfarande alldeles för glödande ont.