“What a weary time those years were -- to have the desire and the need to live but not the ability.”

Det känns helt otroligt att terminen snart är slut här. Att jag inte har lektioner längre. Att jag i helgen spenderade hela söndagen på en strand i stekhettan. Och att det bara är maj. Så tidigt, men tiden går så himla snabbt. Snart är det tillbaka till ön och jobb igen. Och plugget och New Yorkandet får en paus. Jag är inte helt hundra på hur jag känner inför det.

Ibland springer jag och Ryan på impulssaker trots att vi har mycket att göra. I tisdags blev det balett, min alldeles första balett. Det blev Othello på The Met och det var en himla häftig upplevelse. Dock så känner man sig ytterst ograciös när man ser vilken kontroll dansarna har över sina kroppar. Helt crazy!

Jag är nästan aldrig hemma i Washington Heights numera, mer än för att tvätta och packa om väskan. Dock spenderade jag och Ryan en natt här förra veckan, vilket skulle visa sig vara ytterst traumatiskt. Vi låg i sängen med varsin dator och pluggade när Ryan plötsligt ropade "cockroach!". Jag hann höra hur äcklet rörde sig snabbt över golvet och hintade snusket innan jag flög skrikandes ut i vardagsrummet. Kackerlackan sprang efter mig (!) och jag var påväg att gömma mig i badrummet när hjälten Ryan kom efter och mördade äcklet med sin sko. Det var något av det äckligaste jag varit med om, den var så himla högljudd och alldeles gigantisk. Och det tar inte slut där. Jag är för tillfället hemma för nyss nämnda tvätt/ompackning och vad möter mig i badrummet om inte en gigantisk kackerlacka? Jag mötte Malik när jag kom hem tidigare ikväll och vi pratade lite och jag kände mig nästan lite dum för att jag aldrig är hemma längre och lite skyldigt för att jag funderar på att flytta till hösten. Men efter kackerlack-incidenterna så känns det inte längre jobbigt, usch! Det är också så konstigt att min fräscha lägenhet har kackerlackor och Ryans äckliga smutslägenhet inte har en enda. New York works in mysterious ways.