Det har varit ytterst länge sen jag uppdaterade här, men jag skyller på sommaren. Inte så att det härliga sommarvädret lockar mig på äventyr som håller mig borta från datorn. Mer så att jag sitter instängd inomhus på jobbet, dag ut och dag in, och dör av tristess. Jag har ett härligt jobb men något som jag inte insett förrän i år är hur himla avgörande vädret är. Förra året gjorde vi ständiga utflykter, gick promenader, grillade, badade, var ute i allmänhet. Detta års ursäkt till sommar har mest bjudit på regn och kyla vilket har gjort att vi mest sitter inne. Och knappt gör något. Och jag blir tokig.
Mitt "sommarlov" fick en bra början i alla fall. I början av juli kom min finaste hit och vi hade en mysig vecka tillsammans på ön (väldokumenterat på Facebook om någon undrar). Gotland passade på att visa sig från sin bästa sida med värme och sol, något som försvann samtidigt som Ryan åkte hem. Och det har fan inte kommit tillbaka sen dess,
Och nu börjar längtan blir jobbig. Kanske till och med outhärdlig. När mamma påpekar att hälften av tiden har gått, som en slags tröst, får jag nästan panik. Lika mycket till?! Det har ju redan gått evigheter! Det är svårt att distraheras också eftersom jobbet är segt och fritiden likaså. Om bara sommaren kunde komma så man faktiskt har något att göra, kanske det skulle bli lite lättare.
Snart fyller jag år! Och det känns mest jobbigt (posititiv tjej 91). Det blir lite den där känslan av att man får höga förväntningar även fast jag vet att inget speciellt kommer hända. Kanske får man presenter, kanske inte. Kanske nån tårta, kanske inte. Jag är vuxen nu. Det händer inget speciellt. Och han som jag vill dela det med, är väldigt väldigt långt borta. Så det blir väl en vanlig söndag. Förhoppningsvis snäppet bättre eftersom söndagar är djävulens påfund. Kanske en söndag med tårta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar