Så är man sådär dum igen och börjar interagera med fler kandidater på OkCupid. Och så är man sådär dum igen att man bokar in en dejt. En dejt ganska långt borta, på fredag, så att man har tid att förbereda sig. Men sen smsar man halva natten och hela dagen och inser att man kan nog klämma in en fika eller lunch redan imorgon. Och så står jag där, helt mentalt oförberedd och nervös. Och rädd att det ska gå som förra gången. Egentligen finns det väl två sätt det kan sluta på som gör mig rädd.
1. Jag gillar honom, han gillar inte mig. Cue deppighet och jobbiga känslor trots att jag bara smsat med denna man i två dagar. Jag är alldeles för bra på att planera en fantasi-framtid.
2. Jag gillar inte honom, han gillar mig. Alltså, lite som sist. Skitjobbigt. Att bli avvisad är det hemskaste som finns men att avvisa är inte så himla skoj det heller.
Det lättaste är väl om man ömsesidigt inte gillar varandra. Inser att det här var inget att hänga i julgranen, hej på dig, ha ett bra liv.
Eller om det mot all förmodan skulle vara ett ömsesidigt "du är intressant"? Känns rätt otroligt.
Man får helt enkelt se vad som händer. Och faktiskt inse att det inte är hela världen, det är bara en liten dejt som sen kanske inte blir något mer och du har faktiskt viktigare saker att tänka på Johanna! Som din thesis som tar sitt första avstamp imorgon. Hjälp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar