“I've learned that people will forget what you said, people will forget what you did, but people will never forget how you made them feel.”

Det känns som om alla jobbigheter som varit den senaste tiden börjar lätta. Vissa såkallade vänner verkar ha försvunnit ur bilden, vilket konstigt nog gjorde allt bättre. Vissa vänner väljer man för att de är de, andra för att de finns i närheten. Nu står jag kvar med Ana, den enda av dem som jag egentligen känt var min vän. De andra var mest bekanta. Och det är som att ha gjort sig av med en jobbig börda.

I helgen är det Superbowl! Egentligen har jag inget intresse för amerikansk fotboll whatsoever, men Ana älskar det plus att Rocky ska ha en Superbowl-fest på lördag, så jag har blivit himla empatipepp. Det blir ett besök på Manhattan (första på himla länge, längtar!), förhoppningsvis ett besök på Levain Bakery som ska ha NY's godaste kakor och sedan bär det av till Times Square och Superbowl Boulevard som de har satt upp där. De har fixat en toboggan (finns det på svenska med?) som alltså är som att åka pulka fast utan snö. Sen blir det party i Millwood med (förhoppningsvis) massa mat. Förövrigt läste vi om kulturchock i skolan idag och om hur det är vanligt att man blir helt besatt av just mat. Jo jag tackar jag. Nu när det bara är fyra veckor kvar (till och med ännu mindre!) så vill jag bara äta allt som New York har att erbjuda. Speciellt det onyttiga. Övervikt på planet kanske?