“Yesterday is not ours to recover, but tomorrow is ours to win or lose.”

Idag hade jag en föreläsning om Sensorisk Perception. Vilket tydligen innebar att vi skulle lära oss detaljerad information om bl.a. ögat och örats anatomi. Ytterst fucking orelevant så jag gick hem efter två timmar. Jag är så dålig på att gå på föreläsningar/stanna på föreläsningar nu för tiden. Jävla biologisk psykologi. Jag tror dock att det inte är någon biologisk psykologi på Psykologi II kursen vilket gör mig glad.

Innan jag begav mig av på sagda föreläsning snubblade jag över en Sherlock fanfiction. Jag brukar alltid säga att jag inte gillar att läsa fanfictions för sådana saker jag verkligen gillar men på något sätt brukar det alltid sluta med att jag sitter där ändå och läser de där förbannade fanficsen. Just den här ficen var i alla fall helt jävla underbar. Karaktärerna var väldigt trovärdiga, Sherlock var väldigt "in character" vilket är sällsynt bland Sherlock-fics, och hela handlingen var bara allmänt genomtänkt och bra. Den fick mig till och med att prata för mig själv när jag läste vilket bara händer när jag läser något riktigt bra så att jag känner ett behov av att kommentera det högt för mig själv. Anyways så blev jag tvungen att gå och jobba innan jag kunde läsa sista kapitlet och det var sjukt spännande och jag kunde inte riktigt koncentrera mig på barnen för jag ville bare ner i mitt rum och läsa. Och sen blir det så jävla antiklimax. För allting löser sig jättefint, so far so good, men sen så ska Sherlock och John gå och bli ihop. För i helvete. Det finns fan inga fanfics utan slash nu förtiden. Och jag brukar vanligtvis acceptera all slash inom the Sherlock-fandom. När det bara är ett antytt förhållande mellan Sherlock och John, typ som i serien och till och med i ACD-böckerna, så gillar jag det och tycker det är underhållande. Men när det sen blir konkret i fanfics så blir jag bara irriterad. Varför måste alla göra denna epic bromance till ett romantiskt förhållande? Goddammnit

In other news så är det en annan sak som frustrerar mig för tillfället. Jag undrar hur det kommer sig att när jag skriver något som jag i slutändan blir stolt över, något som jag visar upp för andra, något som jag vill ska bli någonting, så går det så trögt? Jag får ofta piska mig själv för att få ur orden. Men sen så kommer sådana här idéer, story-idéer som bara bubblar i huvudet så länge så att jag till slut måste skriva ner dem. Och då bara rinner det ur fingrarna på mig. Då kan jag sätta mig vid datorn, börja skriva, och sen titta upp och märka att det har gått två timmar. Och de är ofta inte särskilt bra, de är inte sådana storys jag vill visa folk sen, inte något som jag känner jag är stolt över. Inte för att det är något pinsamt innehåll, de är bara så annorlunda av någon outgrundlig anledning. Såntdär jag skriver enbart för mig själv.

Förövrigt så kan jag av någon konstig anledning inte få denna mans ansikte ur mitt huvud för tillfället.

Tom Hiddleston, why you haunt my thoughts?

Hejra.