Jag är nu inne på min fjärde ensamma dag i huset och det är en blandning av rastlöshet och härlighet. Det känns väldigt befriande att inte ha någonting som man borde göra, å andra sidan blir jag i olika episoder ytterst uttråkad. Igår kväll var ett exempel på denna tristess så jag bestämde mig för att gå på bio. X-men: First Class, en perfekt film att se ensam. Det var jättebra och en indikator på hur bra den faktiskt var är att jag nu är lite deppig över att jag har sett den för jag vill bara se den igen, för första gången. Men jag har lite svårt att bestämma var den ligger jämfört med de andra filmerna. Men utan att göra en big deal av det så var jag iaf väldigt nöjd med filmen. Innan var jag skeptisk till James McAvoy som Xavier men han var fantastisk och om det finns något som jag gillar med filmer så är det när man blir positivt överraskad.
Under filmens sista halvtimme satt jag och tänkte "Jag måste ringa Peter!" om och om igen. Om det är någon som kan nörda loss om X-men så är det jag och Peter. Han hade dock inte sett den ännu men det hindrade inte oss från att prata i cirkus tre timmar om diverse nördgrejer.
Jag är så otroligt tacksam att jag växte upp med mina två äldre bröder. Jag är så otroligt tacksam att de var där och introducerade X-men, Spiderman, TMNT, Transformers, Star Wars osv för mig. Visst, jag gillade Prinsessan Cissi och My little pony lika mycket som vem som helst, men det bästa som fanns var X-men på helgmorgnarna och Spiderman på VHS. Jag och Peter diskuterade länge hur annorlunda barnprogrammen är nu jämfört med då. Jag tänker gå så långt som att säga att mycket(i alla fall en del) av den jag är idag är grundat på värderingar som man fått från de där barnprogrammen. Det var inte tydliga, in-your-face moralkakor utan mer subtila stories som fick en att tänka till. Och varje gång jag ser X-men, i vilken form som helst, slås jag av hur väl den historian funkar på alla plan. Det funkade som barnprogram som man fortfarande gillade i tonåren och det funkar fantastisk som biofilm som inte alls är riktad till barn. Det är hela det här budskapet om att man är rädd för det man inte förstår som jag tror gör det så bra.
Idag är barnprogrammen (iaf det barnen ser på här) typ Ben10 där man springer omkring och ska döda aliens utan direkt anledning och scooby doo som visst är en klassiker och allt sånt där men vad ger det egentligen? CJ har iaf börjat gilla Harry Potter nu och häromdagen visade jag dem Balto och det var tydligen en hit hos de små. Det verkar som det finns hopp för framtiden ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar