.....

Jag hittar ingen bra rubrik för dagens inlägg. låt det bli ett exemepel på min kreativa torka.

Det här med att gråta sig själv till sömns, det är, i alla fall för mig, mest ett uttryck. Jag kan inte bokstavligen gråta mig själv till sömns, inte somna under snyftningarna. Jag är alldeles för fokuserad på själva akten att gråta, på den där överväldigande smärtan som bara måste ut i form av tårar. Sen efter, när man har lugnat ner sig, kan jag somna, kudden helt salt och blöt efter mitt känsloutbrott. Nu är det ju inte en sån stor grej det här, att jag "grät mig själv till sömns" igår. Det handlar bara om att acklimatisera sig igen. Och jag tror jag redan är påväg. Även om jag sitter och spelar massa onlinespel för att distrahera mig själv.

För det är så enkelt att jag bara för tillfället saknar min mamma.