Blev nyss färdig med att se "My Sister's Keeper" och jag tyckte faktiskt den var ganska så bra. Filmer baserade på böcker, särskilt på böcker man verkligen tycker om, brukar ofta göra en besviken men den här var inte så farlig. De hade ändrat om slutet helt och hållet vilket gjorde mig ganska irriterad för det är en riktig stor, sorglig grej som jag hat/älskade med boken, men efter ett tag av fundering kan jag acceptera att filmslutet funkar också.
Jag har jättesvårt för att gråta när jag ser filmer men den här filmen fick mig att bli lite tårögd då och då. Den scenen som var värst för mig var dock inte någon sådan scen man kan tänka sig att man blir tårögd av utan en scen som handlar om sonen i familjen, Jesse, som precis blivit diagnostiserad med dyslexi. På grund av detta ska han åka iväg på något läger/internat för att få hjälp i ett år och han vill verkligen inte men går med på det ändå efter att hans föräldrar har övertalat honom. Den lilla killen som spelade honom kan inte varit mer än 10/11 och han var så otroligt bra skådis. Jag tror att en av anledningarna till att jag blev så ledsen och berörd av den scenen var att den här killen påminde mig så mycket om min lillebror. Det gjorde riktigt ont att se ska jag säga er.
Nu ska jag försöka bli lite gladare innan jag går och lägger mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar