“After a good dinner one can forgive anybody, even one's own relations.”

I fredags tog Ryan och jag jag Metro North till Connecticut för att spendera helgen med hans familj. Först besökte vi Sakura, en japansk restaurang i Westport där vi åt hibachi middag, vilket innebar att vi valde vilket slags protein vi ville ha (kött, fågel, fisk, vegetariskt; vi delade på stek och kyckling) och sedan lagade en liten galen japansk kock till allting framför ögonen på oss. Det var ytterst gott och en hel upplevelse i sig, kocken showade med eld och skrattade maniskt hela tiden  Efter att ha tryckt i oss så mycket mat att vi knappt kunde andas, beställde vi efterrätt. Friterad glass: helt himla underbart. Sedan bar det av hem till familjen Evans där jag fick träffa Pam och Keith och Ryans syster Chloe. Alla var himla trevliga och mysiga. Och sen åt vi lite munkar och kakor (250 kg i Connecticut?!). Bjöd på svensk choklad (Marabou inhandlat på Svenksa Kyrkan för 8 dollar, alltså 64 kr HELT HUTLÖST), vilket var väldigt uppskattat.

Lördag bjöd på långfrukost med Ryans föräldrar följt av en mysig rundtur av stränderna runt Ryans hemstad. Det fanns helt galet stora hus däromkring och allt påminde mig väldigt mycket om Djursholm. Ytterst nostalgiskt. Dock ytterst kallt och blåsigt trots solen. Vi åt lunch på Freshii, där vi båda tog en green wrap, vilket helt enkelt är en wrap där "brödet" består av collard greens (vad är det svenska?). Där fick jag även träffa Ryans vänner Jon och Nadia.

Blåsigt värre

Sol och Djursholmkänsla!

Mr Evans, puppy eyes and a green wrap

Vårigt!

När vi kom tillbaka hem var det dags för middag där jag för första gången fick prova på eggplant parmesan vilket var bland det godaste jag någonsin provat. Ryans mamma har italienskt påbrå vilket verkar ha genomsyrat hela familjen och de är alldeles galna i italiensk mat i alla former. (Dags att tänka om angående pasta för min del?) Kvällen avslutades på några barer där jag fick träffa resten av Ryans kompisar. Kunde också konstatera att klientelen på barer i Connecticut är himla annorlunda än den i New York.

På söndagen blev det ytterligare en långfrukost (eller snarare brunch) med riktiga amerikanska pannkakor som var helt otroligt fluffiga. Ryans pappa gjorde även pannkakor med majs (faktiska majskorn) i vilket låter himla konstigt men var väldigt gott. Sen lite maple syrup på det och kalkon bacon till. Mums! Sedan blev det inomhusklättring för andra gången i mitt liv. Mycket högre väggar (runt 15 meter) den här gången och efter första slog mitt hjärta så himla snabbt: dels på grund av ansträngningen och dels på grund av rädsla. Holy shit. Men jag börjar bli himla bra på det och det är en mäktig känsla att nå till toppen. Efter ytterligare en rundtur på de soliga stränderna (våren är på gång trots så.mycket.snö) åkte vi hem och varvade att skjuta lite pilbåge och laga de mest magiska brisketburgarna någonsin. The Evans really know how to cook! Med potato buns, sötpotatis och rotfruktschips till så var jag sen så mätt att jag ville dö. Vilket inte stoppade mig från att trycka i mig en stor bit äppelpaj en stund senare.

Nu är verkligheten igång igen och jag sitter pluggar som en tok (eller borde göra det i alla fall). Så efter detta väldigt informativa inlägg ska jag nu dyka tillbaka in i akademias värld.