Drama så det heter duga härborta. Och jag lider mer än vad jag trodde för tillfället.
Det är så att jag och Ana blev nära vänner himla snabbt när vi träffades. Jag hade inte förväntat mig att jag skulle få en sådan nära vän här och inte heller att det skulle gå så snabbt. Väldigt tidigt i vår relation så berättade hon för mig om sina hjärtproblem. När hon var 18 fick hon en hjärtattack och för några månader sen så blev det några andra komplikationer som jag tror kan översättas till hjärtsvikt. Men sen har hon varit frisk (relativt) sen dess. Men för några veckor sedan började hon må dåligt igen. Var trött hela tiden och kunde inte riktigt få syre. Men hon ville inte åka hem, även fast hennes läkare och pappa insisterade. Men i helgen blev det värre och igår åkte hon. Jag vet fortfarande inte om hon kommer komma tillbaka, men det ser inte ljust ut. Min största ljuspunkt här har slitits ifrån mig. Hela framtiden, vi som skulle bo tillsammans när hon började på NYU och jag på John Jay, är numera bara något suddigt, obestämt, "kommer-antagligen-inte-att-hända."
Och även fast jag är omgiven av människor känner jag mig jävligt ensam.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar