Jag satt där klockan 00.07 med gryffindorslips och skoluniform. Jag satt där och kände hur det högg i hjärtat när sagan började gå mot sitt slut. Sedan jag var 11 år har Harry Potter funnits i mitt liv. När allt har känts lite för jobbigt har det nästan alltid funnits en Harry Potter-bok att försvinna in i. När allt har varit bra har det nästan alltid funnit en Harry Potter-bok att förstärka glädjen med. På Lyegatan, på Jungmansgatan och tillslut i Hörsne har Harry funnits vid min sida. Och nu är sagan slut.
Men i ärlighetens namn så är jag inte så deppig som jag trodde jag skulle bli. Visst finns det en liten molande känsla av att det inte finns så mycket kvar att leva för men jag tog egentligen farväl av Harry för fyra år sen (herregud var det så länge sen) när jag läste ut sista boken för första gången. Där gick jag igenom min sorgeperiod då jag var deppig i en vecka. Men Dödsrelikerna del två kändes som ett värdigt slut på filmserien och gav mig mer closure än deppighet.
J.K Rowling, du är helt fantastisk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar