Jag har ingenting att säga. Mina ord har tagit slut, både skriftligt och muntligt. Otroligt frustrerande.
Sen jag kom tillbaka till Stochholm har jag varit otroligt nostalgisk. Det började nog egentligen redan innan jag åkte hem då jag började tänka på hur mysigt det var att vara barn och umgås med sina syskon. Nu saknar jag mest bara hur allt var för några år sen. Även om allt inte var helt perfekt då heller, men jag minns bara det bra nu.
Jag vill inte bli vuxen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar